Att gilla det man inte förstår

De senaste åren har det producerats några Fantomenserier för ”yngre läsare”. I Sverige gjordes Fantomen Kids, i Australien kom Kid Phantom. Enligt förlagen skulle de här serierna vända sig till barn upp till, tja, tio år, eller vad det nu var.

… Och jag undrade varför. När jag växte upp läste alla barn den vanliga Fantomenserien. Det var inget konstigt med det. Jag var åtta när jag började köpa Fantomen. Det fanns inget behov av en specialversion av serien för barn. Dessutom skrev Lee Falk i princip för barn. Team Fantomens svenska äventyr var lite mer avancerade.

1994 gjordes Fantomenserien om i Sverige. Den skulle bli modernare, tuffare och lite mer ”vuxen”. Fantomenförfattaren Claes Reimerthi sa att även om man nu skulle rikta sig till lite äldre läsare, trodde han inte att de yngre barnen skulle läsa tidningen — de förväntades tycka det var lite häftigt när de inte förstod allt.

Jag tänker på det där ibland. Jag hade många serietidningar vars innehåll jag inte förstod när jag var barn. Dels var det serier som var illa berättade och därmed svårbegripliga, som den där Korak-tidningen jag nämnt flera gånger, och dels var det serier jag var alldeles för ung för att förstå. Jag älskade dessa tidningar och serier trots att jag inte begrep dem. Kanske var det därför jag älskade dem?

Julskyltningen 1974 gick vi inom Lindhs tobaksaffär på vägen hem. Där fick jag ett nummer av Läderlappen, nummer 12/1974. Jag älskade denna tidning, jag tyckte att den var vansinnigt tuff, frän och spännande. Men med undantag för den sista serien i tidningen begrep jag inte innehållet, minst av allt det första äventyret med Läderlappen. Mitt exemplar av tidningen försvann vid ett källarinbrott för 30 år sedan, men jag har nu letat upp originalversionerna av serierna online.

”Frukta för monstrets hämnd” hette den inledande serien. ”A Monster Walks Wayne Manor”. Archie Goodwin stod för manus, Jim Aparo tecknade. Det är mycket möjligt att det här var det allra första numret av Läderlappen jag läste, att det här var den allra första serien om Läderlappen jag läste, och den här serien fick mig nog att tro att det var en skräckserie.

Jag begrep absolut ingenting av det här äventyret. Men det är ett rätt konstigt äventyr. Konstigheten beror delvis på att DC Comics på den här tiden, serien publicerades i USA 1973, ofta producerade alldeles för korta äventyr — det här var på tolv sidor. Serierna kändes rumphuggna, vilket de även var.

Jag gillade verkligen Jim Aparos teckningar — i synnerhet en sekvens där en pipa skruvas isär och sprutar ut gas gjorde intryck på mig. Jag vet inte riktigt varför. Som vuxen tycker jag att Jim Aparo var den bäste Läderlappen-tecknaren. Neal Adams var mer berömd, men han var lite för polerad och hade en del begränsningar som tecknare, alla människor poserade i hans serier, han kunde inte rita vanligt folk som gjorde ingenting. Aparos stil var ruffigare och mer levande.

Nästa serie i tidningen var ett äventyr med Robin, författat av Mike Friedrich och tecknat av Irv Novick & Frank Giacoia. Redan titeln tyckte jag var obegriplig. ”Det sjuder och exploderar”. Vad var det som sjöd och exploderade? Originaltiteln lyder ”Temperature Boiling… and Rising”. Inga explosioner där, inte.

Det här är en kort historia från 1971 på sju sidor med en lite äldre Robin —Dick Grayson, Robin alltså, studerar på universitetet i den här serien. Intrigen handlar om politik — således var den per automatik ännu mer obegriplig för mig än den första serien om monstret.

Jag minns att jag tyckte att den här serien var vansinnigt snyggt tecknad — jag tyckte till och med att Robin såg tuff ut. Det ska mycket till för att Robin ska se tuff ut. Kanske var det motorcykeln han körde som imponerade mest. Det var tufft med motorcyklar, tyckte jag. Här fanns även ett par slagsmålssekvenser som gjorde intryck. Här fanns dock inget som exploderade.

Sist i tidningen fanns ytterligare ett äventyr med Läderlappen, ”Dödens bok”. Detta var från 1941, men jag vet inte om jag som barn förstod att det var så gammalt. Det här är en Bill Finger-serie, eventuellt tecknad av George Roussos, och den heter visst ”The Witch and the Manuscript of Doom” i original. Eftersom den handlade om en häxa förstärkte den mitt intryck av att Läderlappen var en skräckserie.

Serien är på 13 sidor och därmed längst av de tre historierna i tidningen. Det är en förhållandevis simpel deckargåta med Scooby-Doo-slut: häxan demaskeras, det är en utklädd gubbe. Men det hindrade inte mig från att tycka att det var en ohyggligt kuslig serie, det här var dessutom den enda serie i tidningen som jag begrep, den var tillräckligt simpel för mig. Det var de tunga skuggorna som gjorde att jag upplevde äventyret som kusligt och skrämmande. Jag tyckte inte att det var lika fränt tecknat som det inledande äventyret, men jag stördes inte av att serien var tecknad i en helt annan stil. Teckningsmässigt var den här nästan Läderlappen Kids i förhållande till de andra serierna i tidningen.

Omslaget till tidningen var förresten tecknat av Michael Wm Kaluta.

Jag fortsatte att köpa Läderlappen under 70-talet, den blev en av mina favorittidningar. Läderlappen kändes alltid lite tuffare än de andra tidningarna — med undantag för Jonah Hex i Tomahawk. Antingen var det fräna actionäventyr med mycket martial arts, eller så var det skräckbetonade historier, de senare handlade ofta om Jokern. Jag fastnade aldrig för Stålmannen, den var dessutom tristare tecknad — det var ofta Curt Swan på den tiden. Gigant kunde ofta vara trist den med. Stålpojken var betydligt bättre, eftersom den kunde innehålla Rymdens hjältar tecknad av Mike Grell. Grell och Aparo ritade snyggast superhjälteserier, tyckte jag.

För övrigt tror jag inte att jag förstod vad Tintinalbumet ”Koks i lasten” handlade om. Jag visste inte vad koks var.