Bio: Det grönaste gräset

Foton copyright (c) Anders Nicander/NonStop Entertainment

Filmer som utspelar sig- och är inspelade i Malmö ser vi inte alltför ofta. Allra minst romantiska komedier. Men här har vi minsann en romantisk komedi från Malmö.

Fast att kalla det här romantisk komedi är nog att ta i.

Kim Sundbeck, som även står för manus, långfilmsdebuterar med DET GRÖNASTE GRÄSET. Petra Revenue var visst också inblandad i manuset på något sätt.

Filmen börjar onekligen ganska roligt. Anna Asp spelar Olivia, som befinner sig i en bar i Malmö, där hon ska stöta på en kille hon spanat in. Av misstag råkar hon istället slå ut en tand på Sasja (Vilhelm Blomgren), som sitter i vägen. Olivia följer med Sasja till tandläkaren, där de blir förälskade i varandra.

Hopp till fem år senare, och Olivia och Sajsa lever ihop, men förhållandet har gått i stå. De försöker lite halvhjärtat få barn, men det verkar som om Sasja är infertil. Sasja jobbar på miljöförvaltningen, Olivia verkar vara konstnär och sitter i ett galleri utan besökare. Det är lite oklart vad hon tjänar pengar på. Sasja är tydligen fullkomligt ointresserad av de tavlor Olivia målar och kommer inte ens på hennes vernissager och tittar.

De två går i parterapi. Sasja får en konstig idé, om han är otrogen och får Olivia att också vara otrogen, kommer det att leda till att deras förhållande får en nystart. Sasja skaffar sig en älskarinna (Maria Nohra), men självklart går det inte som planerat.

Det är inget fel på skådespelarna i den här filmen. Anna Asp och Vilhelm Blomgren är bra och sympatiska, i synnerhet Anna Asp — jag ser att hon var med i FROSTBITEN, 2006, som jag var inblandad i (jag stod för manusbearbetningen). Hon kan inte ha varit gammal då. Cedomir Glisovic är bra som Sasjas arbetskamrat och Ia Langhammer dyker upp i en mindre roll. Ungefär hälften av de medverkande pratar skånska.

… Men den här filmen är inte speciellt bra. Med undantag för inledningen är filmen varken romantisk eller komisk. Den är mest lite konstig. Folk beter sig märkligt.

Det är en besynnerligt beskuren version av Malmö vi ser. Och då menar jag verkligen beskuren. Olivia och Sajsa bor i ett hus vid Möllevångstorget, jag känner en kille som bor i det huset, men av någon anledning får vi oftast bara se övre halvan av huset. Detta gäller även en del andra hus — vi ser bara den övre halvan, vi ser taken. Ett annat hus ser bekant ut, jag undrar om jag inte känner en som bor där, men jag är inte hundra. Vi får inte se porten. Möllevångstorget ser vi en gång, men i övrigt råder det brist på miljöer. Det är ont om etableringsbilder. Det är ett märkligt folktomt Malmö. Mycket hade kunnat spelas in precis var som helst. Det vi får se är mest bakgator och kebabkiosker som jag inte känner igen. Men det är inte utan att jag undrar varför man valt att bara visa övre halvan av en del hus! Det ser ut som en del billiga filmer som ska utspela sig i dåtid och man undviker därför att filma skyltar och antenner.

Jag antar att målgruppen för filmen är folk i Olivias och Sasjas ålder — hur gamla de nu är. 30? Fast jag vet inte riktigt. Filmen kommer kanske att funka på bio i Malmö en vecka. Jag har svårt att tänka mig att det här blir en större framgång.

När jag tänker efter påminner DET GRÖNASTE GRÄSET lite grann om en amerikansk independentfilm från 90-talet. 30-somethings som driver omkring. Men de sitter inte i serie- och skivbutiker och pratar. De pratar medan de undersöker renligheten i kebabkiosker.

Förresten, om du har sett trailern till DET GRÖNASTE GRÄSET, så har du i princip sett hela filmen.