Porten till fasan

Fantomenserien fyller 90 år i år och den här veckan finns inte bara den svenska Fantomentidningens stora jubileumsnummer ute i landets butiker – även det australiska jubileumsnumret finns i butiker i Australien. Båda dessa tidningar innehåller nyproducerade serier författade av mig.

Den australiska tidningen innehåller serien ”The Dollmaker”, tecknad av Giancarlo Caracuzzo. Det är en liten rysare med mr Walker i huvudrollen. Fantomen hamnar i ett mystiskt hus på den engelska landsbygden, i detta bor en mystisk dockmakare och hans mystiska dockor.

Idag meddelades det att Staffan Westerberg gått ur tiden. Genast fylldes mina flöden i sociala medier med inlägg av folk som hävdar att de minsann älskade VILSE I PANNKAKAN när de var barn, Staffan Westerberg var så bra och fantasifull, och det här pratet om att Westerberg skulle ha traumatiserat och är något påhitt av konspiratörer på högerkanten.

Det är oftast samma människor som hävdar att de faktiskt gillade det där SLAS RITAR OCH BERÄTTAR eller vad fan det hette, barnprogrammet som alltid visades för 50 år sedan, där Slas pratade släpigt till krattiga teckningar. Människor som glömt bort hur vi alla unisont stönade ”Åh, neeeej!” när vi slog på TV2 halvsex och det var Slas. (Med det inte sagt att det inte fanns de som gillade dessa program. De är idag medelålders, bär gubbkeps och gillar hantverksöl.)

Jag kände ingen som gillade VILSE I PANNKAKAN när det sändes 1975. Men – vi tyckte inte att det var något otäckt som traumatiserade oss, och det var inte speciellt proggigt och vänstervridet. Vi tyckte mest att det var tråkigt. Jag tyckte dessutom att det var fult. Jag var ju intresserad av serier redan som barn, jag gillade snyggt tecknade serier, och jag gillade inte Westerbergs estetik. Dock tyckte jag att det var lite fascinerande med den där dolda världen i pannkakan. Ful och äcklig, men fascinerande.

Programmet känns lite grann som urtypen för något en viss typ av vuxna, gärna TV-producenter på 70-talet, tycker är bra och viktigt för barn att titta på. En medelålders gubbe som gör egna dockor, det är kreativt, fantasifullt och inspirerande. Är dockorna fula är det förstås extra bra. Minns att vissa krafter på 70-talet ogillade FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER, eftersom det var för färgglatt, glittrigt, och Eva var för söt — det kunde ge barnen en skev uppfattning av verkligheten, som mest bestod av alkoholiserade finska varvsarbetare.

Som fallet ofta var på den tiden knäppte vi på TV:n när det var barnprogram, och sedan satt vi där och tittade oavsett vad som visades. Det fanns inga konkurrerande barnprogram på andra kanaler. Möjligtvis på dansk TV, där var det oftast två handdockor och en gubbe som pratade i falsett.

… Men sedan har vi DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG som visades i Halvfem på TV1 1973. Det var ett program jag upplevde som otäckt och kusligt. Det ligger ett halvt avsnitt på YouTube, jag såg på det nu, och jag förstår varför jag tyckte att det var skrämmande.

Jag misstänker även att mitt intresse för skräck kan ha börjat här. Liksom min aversion mot teater. DEN LILLA TEATERN var porten till fasan.

I avsnittet som ligger på YouTube ska Staffan Westerberg av någon anledning resa tillbaka till 1800-talet för att se på kasperteater. Det är enkelt att resa i tiden, det är bara att promenera. Westerberg promenerar med sin teatervagn – han kan rulla sin dockteater – och hamnar i ett svart rum med gråa, döda träd utan löv. Något slags ångest-skog. Det här ser gammalt ut, säger han, det måste vara 1800-talet. Över en gren hänger Kasper, som vore han död. Han väcks och säger konstiga saker.

Westerberg vandrar vidare och kommer till ett torg. Det är bara en vit vägg med en uppförstoring av en teckning. I en lucka finns Monica Nielsen, hon är utklädd till Puck. Några märkliga sånger med suggestiva, nästan hotfulla melodier framförs. Programmets ledmotiv minns jag, det tyckte jag var kusligt när jag var barn, på samma sätt som jag tyckte att signaturen till Brian Clemens TV-serie THRILLER var kuslig.

Mörker. Avskalade miljöer. Märkliga repliker, märkliga röster. Dockor som närmast ser vanställda ut. Det här är förstås sådant som förekommer i skräckfilm och giallo. Mardrömsstämningar. Ett underliggande hot.

Det kalla videofotot förstärkte förstås obehagskänslorna, det var dött och själlöst.

I det nu aktuella Fantomenäventyret förekommer alltså otäcka dockor. Jag har använt mig av dockor även i andra sammanhang, allt är ännu inte publicerat. Dockor är tacksam rekvisita för att skapa skräckstämningar. Död, stirrande blick. Förstenade ansiktsuttryck.

Jag såg förresten om VILSE I PANNKAKAN när serien släpptes på DVD för ett antal år sedan. Fast jag såg inte alla avsnitt.

Det var nämligen för jävla tradigt.