Bio: The Shadow’s Edge

Foton copyright (c) Maywin Media

1996 reste jag till Stockholm för att intervjua Jackie Chan för NST/Landskrona Postens räkning. Jackie Chan-filmen RUMBLE IN THE BRONX från 1995 hade av någon anledning blivit en stor framgång i USA och nu skulle den gå upp på bio i Sverige. Jackie Chan lanserades som något slags ny stjärna, vilket jag tyckte kändes konstigt — jag var förstås välbekant med Chan och hade sett filmer med honom på video under större delen av 80-talet. Jag minns att jag frågade Chan varför det tagit så lång tid för honom att slå igenom i Staterna och han svarade, lite i falsett, ”I don’t know!”.

Jag har inte sett sett RUMBLE IN THE BRONX sedan den kom och jag minns den som ganska slätstruken. Den blev väl heller ingen större succé i Sverige.

Jackie Chan har medverkat i mängder av filmer sedan dess och de senaste åren har han figurerat i en rad filmer som varit märkligt dåliga, filmer som THE IRON MASK, VANGUARD och HIDDEN STRIKE. I Sverige har dessa dumpats direkt på DVD eller streaming — om de släppts alls.

Men. Nu får vi se en Jackie Chan-film producerad av Hongkong och Kina på bio igen. THE SHADOW’S EDGE, i regi av Larry Yang, blev en enorm framgång på bio i Kina förra året. I filmen medverkar även Tony Leung Ka-fai (från filmen ÄLSKAREN med flera, han ska inte blandas ihop med den Tony Leung som var med i IN THE MOOD FOR LOVE och några John Woo-filmer). I förtexterna står det att han gör ett ”special appearance”, men hans roll är rätt stor.

När jag intervjuade Jackie Chan 1996 var han 42 och jag minns att jag tyckte att han blivit gammal. Nu är han 72, 71 när den här filmen hade premiär i Kina. Tony Leung Ka-fai är 68. Charles Bronson var yngre än dessa herrar när han kallades ”våldsfarfar” på 80-talet.

Jag hade en del förväntningar på THE SHADOW’S EDGE. Infriades dessa?

Filmen utspelar sig i Macao och inleds med en spektakulär kupp där en rånarliga stjäl kryptotillgångar för miljoner innan de kommer undan genom att hoppa fallskärm från toppen av en skyskrapa.

Macaos polis står handfallen. De har de senaste åren helt förlitat sig på datorer och AI och moderna grejor. Polisen är numera för kass för att utföra gammalt hederligt polisarbete, det vill säga vara ute på fältet. Därför anlitar man den pensionerade polisen Wong Tak-chung (Jackie Chan), en man som numera mest ägnar sig åt att rasta hundar, vilket vi får se i filmens enda renodlat komiska scen.

Wong sätter ihop en specialstyrka för att komma åt rånarligan och dess grymme ledare Fu Longsheng; Shadow. I teamet ingår den unga och ambitiösa He Qiuguo (Zifeng Zhang), som Wong tycker är kass på att spionera. Hon visar sig senare vara en rackare på att slå folk på käften.

Mina förväntningar på THE SHADOW’S EDGE kom aningen på skam — vilket beror på två saker. Till att börja med är filmen alldeles för lång. Den varar två timmar och 21 minuter. Det känns som om den är en halvtimme för lång, i synnerhet filmens första hälft, efter den spektakulära inledningen, är rätt seg. Det andra problemet är filmmusiken. Filmen är försedd med riktigt banal filmmusik som spelas mest hela tiden, musiken förstärker inte scenerna, tvärtom, och jag tyckte att det blev rätt irriterande, den bara ligger där som en smet över bilderna.

Men! När det gäller action levererar filmen, och det med råge. Jag måste säga att på den fronten överraskade filmen mig. Jag hade förväntat mig den vanliga typen av martial arts-slagsmål som Jackie Chans filmer brukar innehålla. Men, när det är ungefär en timme kvar av speltiden förvandlas det här till en blodsölig actionorgie som känns inspirerad av filmer som THE RAID. Vi serveras slafsig fetaction. Folk går loss på varandra med knivar och yxor och grejor. Det är betydligt hårdare än väntat, och Tony Leung Ka-fai är bra som den osedvanligt onde Shadow — han fick pris som bäste manlige skådespelare på tre olika filmgalor.

Under eftertexterna visas som brukligt dokumentära klipp från inspelningen av några av filmens stunts och slagsmål. Uppenbarligen görs en hel del stunts fortfarande på riktigt i dessa tider då mycket är green screens eller datoranimerat.

Om filmen vore kortare hade jag satt en fyra i betyg. Nu får den nöja sig med en trea. Men — man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se THE SHADOW’S EDGE. Det här är, mina invändningar till trots, trots allt Jackie Chans bästa film på flera år.