Det värsta av det värsta i seriestället

När Gunnar Krantz och jag häromåret inför publik satt i Malmö och pratade om 1970-talets serietidningar, var det en kvinna som ställde en intressant fråga. Hon undrade varför romantikserier för tjejer ansågs vara så dåliga; direkt fördummande. Jag minns inte vad vi svarade, men jag tänker på det där ibland. Det var främst tre genrer som ansågs vara det värsta av det värsta, i vissa fall var de inte bara fördummande, de var även förråande. En av dessa genrer var romantikserier.

Sommaren 1978 hälsade jag på släkten i Sävedalen, som precis flyttat in i en villa. När det var läggdags tog jag några av de senaste numren av MAD, som min moster köpte, för att läsa i sängen. Vi gick och lade oss. Efter en stund kom min moster plötsligt in i gästrummet där jag låg. ”Men hur är det?” frågade hon. ”Gråter du?”

Nej, jag grät inte — tvärtom! Jag läste ”Strulet”, MAD:s parodi på Starlet och jag kämpade för att inte gapskratta, och utstötte därför märkliga läten. Jag tyckte att det var något av det roligaste jag någonsin läst.

Jag har nog aldrig någonsin läst en romantikserie i sin helhet — men det är inget jag kan ta gift på. Min syster läste aldrig Starlet på 70-talet, hon läste väldigt lite serier, men jag minns det som att nästan alla tjejerna i min mellanstadieklass läste Starlet. I uppehållsrummet i källaren, där man kunde sitta när det regnade på rasten eller om man hade håltimme, fanns högar med Starlet. Antagligen bläddrade jag i dem ibland, men jag tyckte att det var töntigt att läsa dem. Det skulle man tycka då.

Antagligen var de också rätt töntiga, det finns ju ett Instagramkonto som publicerar utdrag ur Starlet, men serierna hade uppenbarligen något som tilltalade målgruppen, tidningen sålde bra år efter år.

Jag kommer att tänka på den lika framgångsrika som utskällda filmen G — SOM I GEMENSKAP. Kulturetablissemanget och vuxna förståsigpåare ansåg att filmen var usel, en präktig pekoral (vilket den är), men det hindrade inte ungdomar från att ta till sig filmen, många älskade den. Själv tyckte jag att den var töntig och såg den inte på bio, jag såg den inte förrän den gick som TV-serie (och på 90-talet såg jag den igen, på bio tillsammans med skådespelarna; när vi åt middag efteråt berättade Niclas Wahlgren att han hade stånd när de spelade in scenen i simbassängen. Filmen visade sig vara jätterolig, men det var inte meningen).

När jag såg G på TV tyckte jag att den var töntig. Det säger kanske mer om mig än filmen. 1983 läste jag Schlager och MAD, jag lyssnade på Ebba Grön och KSMB, förvisso inte skånsk medelklassmusik, men jag såg mig som en ”medveten” ung man med vissa rötter i arbetarklassen. Jag kände inte igen mig i filmen, jag gick aldrig på nattklubbar i Stockholm, jag kände inga som knarkade (men det fanns några på skolan det gick rykten om), jag satt hemma i Landskrona och ritade serier. Men andra kände igen sig i filmen.

Och det var nog också därför Starlet var framgångsrik. Tjejerna tyckte sig känna igen sig i serierna. Men, eftersom dessa serier inte var politiska (det fanns säkert undantag) ansågs de ge en förljugen bild av verkligheten. I vanlig ordning var det förstås vuxenvärlden som opponerade sig, vad det än gällde på den tiden var det vuxna som klagade, medan den unga målgruppen var nöjd. I de fall barn och unga klagade på någon form av ungdomskultur fick jag alltid intrycket av att de mutats, att de tilldelats repliker, eftersom det alltid lät så falskt och fabricerat. Idag kan det vara tvärtom, jag har stött på ungdomar som på fullt allvar vill återinföra filmcensuren.

Det där kunde jag också reagera på när jag växte upp — att bara känna igen sig i viss populärkultur. Mina föräldrar kom från arbetarklassen, men de utbildade sig och jag växte därför upp i en väldigt typisk svensk medelklassmiljö. Och den miljön skildrades sällan på film och TV — och aldrig i de serietidningar jag läste. Den miljön återfanns kanske i Starlet. De enda filmer som visade den värld jag kände igen, var breda komedier som GÖTA KANAL och GRÄSÄNKLINGAR. Annars var det mest sunkiga miljöer som skildrades — eller, om man såg Bergman, högborgerliga sådana.

Alldeles i början av 90-talet deltog jag i ett serie-evenemang i Helsingfors. Serieskapare från de nordiska länderna träffades för att … Ja, jag minns inte vad det gick ut på.

I Helsingfors träffade jag den svenska serieförfattaren Noomi Herbert, som jobbade åt Starlet. Hon var rätt frustrerad och sa att många anklagade serierna i Starlet för att vara skit — trots att de aldrig läst dem, i synnerhet inte hennes serier. Jag vill minnas att Noomi sa att hon skrev angelägna serier med substans och ordentliga figurer med kött på benen.

Men jag ska inte säga något. Jag var säkert lika fördomsfull själv. Däremot kan jag uppskatta en del av tecknarna, det fanns ju en del spanjorer som ritade i en tilltalande, flott stil som var ganska typisk för dessa serier, det såg ut som modeteckningar från 60-talet, kanske var det främst i tidningen Ung och kär de höll till.

På den här tiden, det vill säga på 70-talet, existerade även de renodlade kioskböckerna, de sålde multum varje månad, och den stora majoriteten av dessa var romantikböcker som lästes av kvinnor som slutat läsa Starlet. Dessa pocketböcker ansågs även de vara enfaldiga och fördummande. Kanske för att de handlade om kärlek och oftast hade traditionella värderingar? Böckerna hade magiska krafter — man läste en sådan bok, och genast blev man korkad. Om man nu inte var en intellektuell person med god smak, det fungerade som skydd mot den dåliga litteraturen. Det var den lågutbildade arbetarklassen som befann sig i farozonen, det var dessa som konsumerade den dåliga litteraturen, det var de som var oförmögna att skydda sig.

… Eller var det kanske författarna som hade magiska krafter? Med hjälp av skrivmaskin förvrängde de hjärnan på sina läsare. Dessutom fick de dåligt betalt, dessa onda författare.

Den andra genren som tillhörde det värsta av det värsta var krigsserier.

Krigsserier är förstås något jag läst. Jag läste inte lika mycket krigsserier som en del andra killar, men jag hade inget emot dem. Jag läste tidningen Pilot under en period, men jag minns att mina föräldrar inte riktigt uppskattade att jag läste tidningarna i litet pocketformat — dessa hade stämplats som ren skit, oavsett vad de innehöll. Här ska vi komma ihåg att på den här tiden var en av de populäraste lekarna bland pojkar KRIG. Vi lekte krig eller cowboys och indianer, det senare innebar förstås också mest krig, fast med hatt, knallpulverpickor, pilbågar och tomahawker av gummi.

Läser jag om några av de krigstidningar jag köpte i slutet av 70-talet; Patrullserien, Actionserien, Soldatserien med flera konstaterar jag att många av dem faktiskt är skit, både vad gäller manus och teckningar. Redan som barn kunde jag reagera på att några av dem var märkligt illa tecknade.

Majoriteten av de krigsserier som publicerades i Sverige, framför allt i tidningarna i pocketformat, var brittiska och producerades av antingen IPC eller D.C. Thompson. Tecknarna var dock ofta utländska, merparten var spanjorer.

Jag har märkt att synen på de här serierna ofta är radikalt annorlunda i England jämfört med här i Sverige. Här anklagades de för att vara förljugna, för att skildra andra världskriget som ett pojkboksäventyr, för att hylla militarism och för att skildra tyskar och japaner som genomonda, grymma, korkade och fula. I England gillade de när deras hjältar från kriget hyllades, det gör de säkert fortfarande. De har ju en del stolta militärtraditioner i England, något vi saknar helt i Sverige — här har vi 91:an, en serie som trots att den utspelar sig på ett regemente närmast är motsatsen till allt vad militarism heter.

På 1960-talet kunde många av de här serierna ibland vara rätt bra, åtminstone bättre än man kunde förvänta sig. Framför allt var de bättre tecknade än de serier som publicerades och repriserades i slutet av 70-talet. Bland författarna fanns Norman Worker och Donne Avenell, vilka senare blev populära författare på Fantomen. En handfull episoder tecknades av Hugo Pratt, det har var förstås innan han skapade Corto Maltese. Dessa serier har kommit ut som inbundna album i England. Jag köpte ett av dem, det var dock inget vidare. Åtminstone tre av Pratts avsnitt publicerades på Svenska i tidningen Seriebiblioteket mellan 1961 och 1964.

När jag var barn fick jag en hög krigsserier från 60-talet av en släkting, han hade köpt den när han var barn. Jag tyckte att de här tidningarna var fruktansvärt gamla, men när jag tänker efter var de då bara 10-15 år gamla. Det var ovan nämnda Seriebiblioteket, det var Spion 13, som jag ofta återkommer till här på TOPPRAFFEL!, det var Pilot-22, och några andra. När jag var barn var de här tidningarna inte sällsynta på antikvariat, så lite då och då slank jag in på Fynd-Shopen och köpte lite förråande krigsraffel i svartvitt från 60-talet. Snart gav jag mig även på krigsraffel för vuxna — jag började läsa Alistair MacLeans romaner. Guys on a mission. En gammal fin subgenre som mer eller mindre försvann efter 70-talet, då fokus flyttades till Vietnam, realism, tragedier, lidande och trauman.

Det producerades förstås även krigsserier i USA på 70-talet. DC Comics gav ut tidningar som Weird War Tales, G.I. Combat med Haunted Tank, The Unknown Soldier, Sgt Rock med flera, alla försedda med texten ”Make War No More”, och Marvel gav ut Sgt. Fury and his Howling Commandos. Få av dessa publicerades i Sverige, DC:s Enemy Ace dök upp i Pilot, medan Red Clown publicerade Sgt. Fury i sin kortlivade tidning Krig är helvete och i ett album med blandade serier. Krig är helvete innehöll till större delen gamla serier från 50-talet tecknade av bland andra Dick Ayers. Dessa var något alldeles oerhört mossiga.

Pilot innehöll även en del fransk-belgiska serier som Buck Danny och Dan Cooper, men dessa var mer renodlade flygserier, med fokus på flygplan, än krigsserier. Det Pilot främst publicerade var dock brittiska serier från IPC och D.C. Thompson, ibland omredigerade från pocketformat för att passa det större, svenska serietidningsformatet.

Av någon anledning var det krigsserierna i pocketformat som var mest avskydda på 70-talet, som om det lilla formatet gjorde dem sämre. På 70- och 80-talen var det det lite mystiska Pingvinförlaget som gav ut tidningarna i pocketformat, och dessa kom ut längre än jag mindes. Soldatserien och Atlanticserien lades ner 1986, medan Actionserien höll ut till 1988. De sista åren innehöll dessa tidningar enbart repriser. Semics Pilot lades ner redan 1984.

I England produceras, hör och häpna, krigsserier av det här slaget fortfarande. Commando, en tidning i pocketformat som började komma ut 1961, ges ut än. Den kommer med åtta (8!) nummer i månaden! De flesta av dessa innehåller repriser, men visst görs det även nya serier. Jag var faktiskt i kontakt med Commando för ungefär tio år sedan. Jag hade hört att de sökte manusförfattare. Detta stämde dock inte. Dessutom var betalningen så usel att det inte var lönt att ge sig på det. Jag förstår inte att de lyckas få någon alls att skriva åt dem med de arvodena. Synd — det hade trots allt varit kul att skriva om blonda engelska soldater med rejäla hakor och rak hållning som heroiskt slåss mot fula, kutryggade tyskar! ”Donnerwetter! Aaaargh!”

Den tredje genren som tillhörde det värsta av det värsta, var den som verkligen var det värsta av det värsta. Ja, jag åsyftar förstås skräckserier. Det spelade ingen roll om skräckserierna var bra eller dåliga, slarviga eller välgjorda, de var alltid utan undantag det absolut värsta som fanns, det räckte nästan med att befinna sig i samma rum som en skräcktidning för att ens hjärna skulle ruttna och man förvandlades till en vansinnig våldsverkare. Regissören och producenten Brian Yuzna sa en gång att ”horror is one notch up from hardcore porn”.

Jag har ofta funderat på varför det var så, och i vissa fall fortfarande är så. Jag har älskat skräck i 50 år, genren har betytt oerhört mycket för mig på flera sätt. Det är först nu på senare år som skräck blivit en förvånansvärt accepterad genre vad gäller film, böcker och även barnböcker (skräckserier är numera en marginell företeelse). Jag gissar att det delvis beror på att det nu är min generation, 60-talisterna; videovåldsgenerationen, som sitter och styr på förlag och filmbolag med mera.

Men. Att skrämmas. Hoppa fram och ropa bug. Att skapa kalla kårar och få nackhåren att resa sig. Att kanske till och med få folk att skrika av skräck. Varför skulle detta vara värre än allt annat, till och med direkt skadligt? Det är detta jag inte förstår.

En deckare som handlade om en grym, sadistisk mördare var okej, åtminstone om den hade hårda pärmar (nästan allt med mjuka pärmar var av ondo), men om man berättade samma historia, men med fokus på morden så att det blev skräck, var det plötsligt förråande och skadligt upphetsande.

En intressant detalj är att alla grupper attackerade skräckserier och skräckfilmer. Kritiken mot romantikserierna kom främst från vänsterhåll, vilket även gällde krig-, action-, och westernserier. Hatet mot skräck kom både från vänster- och högerhåll, och utanför Sverige var det förstås många religiösa grupper som opponerade sig.

Samtidigt är skräck något som alltid fascinerat många uppburna konstnärer och kulturpersonligheter. Ingmar Bergman gillade MOTORSÅGSMASSAKERN och han gjorde 1968 filmen VARGTIMMEN, som är en uttalad skräckfilm. Stanley Kubrick gjorde THE SHINING. Alfred Hitchcock gjorde PSYCHO och FÅGLARNA. Skräckantologier med klassiska berättelser brukar ofta innehålla noveller av Gogol och Guy de Maupassant, och andra namn ur litteraturhistorien. Och så vidare, och så vidare.

Många av de främsta och mest visuellt drivna filmregissörerna ägnar sig åt skräck. I genren hittar vi allt från de som slarvar ihop något för att tjäna snabba stålar stålar, till konstnärer som Mario Bava och Dario Argento.

Skräckserierna tecknades av många slarvpellar, och av begåvade, skickliga mästare, som Bernie Wrightson. I den amerikanska serietidningens barndom var det främst B-, C- och D-lagen som ritade åt serietidningarna. A-laget ritade dagspresserier, en del av de tecknarna tjänade stora pengar och blev berömda. Serieförlagen betalade i de flesta fall uselt. Bläddrar man i amerikanska serietidningar från 40- och 50-talen noterar man att de sämsta tecknarna satt och ritade bisarra superhjälteserier, åtminstone verkar det så. De verkar också som att de bästa tecknarna hamnade på skräcktitlarna — eller åtminstone de mest fantasifulla tecknarna. De allra bästa tecknarna hittade man på EC Comics och deras tidningar, som Tales from the Crypt och The Vault of Horror. Oavsett hur illa man gillar skräck tror jag inte att någon kan hävda att tecknarna på EC Comics var dåliga.

När James Warren på 60-talet startade sina skräckmagasin Creepy och Eerie såg han också till att anlita några av de bästa tecknarna i branschen. Påfallande många av de som tecknade åt Warren var spanjorer och filippinare, och stilmässigt kunde det likna romantikserierna. Kanske var det ibland samma tecknare som som gjorde både skräck och romantik. Manusen skrevs av amerikaner.

I Sverige publicerades Warrenserierna i tidningen Chock 1972-1975. Jag antar att de var de ”hårdaste” skräckserierna som kom ut i Sverige under den korta skräckvågen i början av 70-talet. Fast i de flesta fall såg nog Warrenserierna otäckare ut än det var. Själv har jag aldrig varit stormförtjust i Warrens serier, men det berodde främst på att dessa spanjorer ofta inte var speciellt bra serieberättare — de var mer intresserade av layoutexperiment. Flashig layout som kunde göra serierna förvirrade och svårlästa. Bernie Wrightson gjorde också en del serier åt Warren, men de är bra. De finns för övrigt samlade i en inbunden bok — tyvärr är den tryckt på glättat papper, vilket förtar en del av effekten.

Övriga skräckserietidningar som kom ut i Sverige var mer eller mindre tama. De var anpassade för barn och unga läsare, även om de kanske inte såg ut som barnserier; de var ju realistiskt tecknade. Grovt våld, blod, svordomar och naket saknades. Dracula från Marvel skrev jag om här på TOPPRAFFEL! ganska nyligen. Förlagen Svenska Serier och Red Clown gav ut ytterligare skräckserier från Marvel. Vi fick färgtidningar med Frankenstein och Varulven, och de svartvita magasinen Kallblodig, Varmblodig och Gravmannen. De tre sistnämnda innehöll till större delen gamla Marvelserier från 50-talet, fast det påpekades inte. Jag visste inte att det var gamla serier när jag läste dem på 70-talet. Visst var de mossiga, men de kunde vara grafiskt effektiva i stort format och svartvitt. En del enskilda rutor gjorde stort intryck på mig.

Det nästsista numret av Kallblodig har jag aldrig läst. Jag kommer ihåg när jag 1974 gick in i Lindhs tobaksaffär och fick syn på just det numret, det stod på översta hyllan på väggen till vänster, utom räckhåll för små gossar som jag. Jag tyckte att omslaget var det äckligaste jag någonsin sett: en man tittar på sina maskätna händer. Jag tillbringade sedan ett par decennier med att försöka hitta tidningen, men utan framgång. Till slut började jag tro att jag bara drömt att den fanns. Men så kom internet och plötsligt en dag dök omslaget upp någonstans, och jag konstaterade att jag inte drömt det hela. Men det var ju värst vad fult omslaget är! Var det inte värre än så?

Williams förlag gav ut Skräckmagasinet (1972-1975) och Skräckserien (1973-1974) med material från DC Comics. Den sistnämnda innehöll serien the Phantom Stranger och var egentligen ingen renodlad skräcktidning. Skräckmagasinet innehöll korta rysare ur tidningen House of Mystery. Jag är rätt svag för de här serierna. Manusen var ofta tama och inget vidare, men många fina tecknare medverkade, många kända namn gjorde sin debut här.

Williams gav även ut de kortlivade Rysaren och Frysaren, bägge 1972, två mystiska tidningar i litet pocketformat. Jag har hållit på att forska i de här ett par år, de kom ut i flera länder samtidigt, men det är oklart varifrån materialet ursprungligen kom — ingen verkar känna till det.

Semic gav ut Chock, men de publicerade även Warrenserien Vampirella i tidningen Vampyr, vilken snabbt lades ner och ersattes med en färgtidning på glättat papper som hette Vampirella. Färgläggningen var mer än lovligt kladdig.

Från Semic kom också Boris Karloffs Midnattsrysare (1972-1974), vilken innehöll kortrysare från Gold Key/Western Publishing. De här serierna var ovanligt träiga och platta, det var en riktigt trist tidning. Om de som klagade på alla dessa hemska skräckserier skulle sätta sig ner och faktiskt läsa ett nummer av Boris Karloffs Midnattsrysare, skulle de nog undra varför folk läste dessa tråkiga serier.

Jag brukar hävda att humor och skräck är två sidor av samma mynt. Man gömmer sig bakom ett hörn och hoppar fram och skrämmer någon, och sedan skrattar man åt det efteråt. Man åker berg-och-dalbana och skriker hela färden, och sedan skrattar man åt det efteråt. Man ser en ruskig film och nackhåren reser sig under 90 minuter, och sedan andas man ut och skrattar efteråt. Jag brukar se på skräck som en bisarr typ av humor. Skräck är även utmärkt för allegorier och kanske får man på slutet något att tänka på som man tar med sig. Stephen King är en av de främsta, kanske den främsta, skildrarna av modern amerikansk medelklass.

Nu finns det förstås gott om skräck som bryter mot detta. Skräck som inte är kul och underhållande, eller spännande och kuslig. Skräck som snarare får en att vilja ta en dusch efteråt. Jag tänker bland annat på en del främst japanska filmer som närmast saknar handling och enbart går ut på att någon, oftast en kvinna, kidnappas, torteras och dödas. Jag har några sådana filmer, det vetefan varför jag köpt dem, men jag sitter aldrig och ser om dem. De saknar allt det som gjorde att jag en gång blev skräckfantast. Säga vad man vill om CANNIBAL HOLOCAUST och dess autentiska dödande av djur, men det är en välgjord film med handling, och A SERBIAN FILM är en välgjord film med bra skådespelare (och det syns ju trots allt att det är effekter och inte på riktigt).

Jag diskuterade det här med en japansk skräckfilmsjournalist en gång. Det visade sig att vi såg på det här på radikalt olika sätt. Jag klagade på att en film, jag har glömt vilken det var, inte hade någon handling, det var bara våld och tortyr i närbild från början till slut. Japanen höll inte med om detta, han tyckte att filmen hade riktigt bra handling och han uppskattade en twist på slutet. Jag hade inte ens noterat twisten.

Dessa extrema skräckfilmer går förstås inte att jämföra med 70-talets skräckserier. De som klagade på mysrysarna i Skräckmagasinet skulle nog implodera om de fick veta vad vissa filmare borta i Japan sysslar med.

Nå. Efter att ha skrivit allt det här — har jag kommit fram till något? Har jag luskat ut varför det ansågs skadligt att läsa romantikserier?

Jag vet inte. Har jag det? Kom jag fram till något? Eller blev det här bara ännu en nostalgisk harang?

Jag måste sätta punkt någonstans, så jag sätter punkt här.

Eftersom mina texter om serier ofta har två-tre gånger så många läsare än mina filmrecensioner, får jag passa på att återigen påminna er om att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om ni inte redan gör det, det finns knappar för detta alldeles här under och härintill, och det är gratis. Vill ni stötta TOPPRAFFEL! ekonomiskt, vilket kan innebära att ni får läsa fler sådana här långa artiklar (jag får ju ingen lön för de dagar jag lagt på den här texten), är ni mer än välkomna att skänka en slant eller en enorm summa via PayPal, Buy Me A Coffee eller WPForms, som återfinns i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Då blir den hårt arbetande redaktionen, det vill säga jag, glad. Eftersom de är juni kan jag låtsas att det är semesterersättning, sådan får jag inte. Fast jag får inte semester heller.