Årets sista text här på TOPPRAFFEL!
Ja, det är ju som det brukar vara den här tiden på året. Diverse tidningar, webbsidor, och kanske även TV-program och YouTube-kanaler, sammanfattar filmåret 2024, och listar årets bästa- och sämsta filmer. I vanlig ordning tänker jag också göra ett försök att göra något slags lista.
Årets sämsta filmer tänker jag inte gå igenom. Jag såg många filmer som är årets sämsta. Åtminstone såg jag många filmer som var rätt kassa eller bara allmänt trista. Som bekant är jag ganska restriktiv när det gäller höga betyg – de flesta filmer jag skrivit om har fått en tvåa eller en trea i betyg, tror jag. Några har fått en etta. Högsta betyg har ingen film fått (om vi inte räknar in ett undantag jag tar upp här under). Fast egentligen gillar jag ju inte att sätta betyg på saker – eller på människor. Betyg är att generalisera. Men – läsarna verkar vilja ha betyg och i de få fall en distributör sätter mitt betyg i en annons fungerar det som gratis reklam för min sida, och det är ju bra. Det finns en del som har satt detta i system, de sätter höga betyg för att synas i media. Så gör självklart inte jag. Men det är roligt att se mina betygssymboler dyka upp i annonser, jag undrar vad salig Torben Bille (som symbolen föreställer) skulle tycka om detta! Några av dessa annonser får illustrera detta inlägg.
För 10-15 år sedan såg- och recenserade jag alla filmer som gick upp på bio i Sverige, jag missade två-tre stycken om året. Jag ser inte längre allt som biovisas. På den tiden såg jag alltså samtliga svenska filmer som gick ett varv på bio. Numera ser jag sällan svenska filmer. Men – i år har jag sett ovanligt många svenska filmer på bio, hela nio stycken: STOCKHOLM BLOODBATH, ETT HJÄRTA ÄR ALLTID RÖTT, UR MÖRKRET, SOMMARTIDER, GUDSTJÄNST, ÄKTA SKRÄCK, GUY MANLEY – A REAL MOVIE, VIRGO, och JÖNSSONLIGAN KOMMER TILLBAKA. Att det är så många beror bland annat på att ovanligt många nya, svenska skräckfilmer gick upp på bio. En skräckpremiär missade jag, SANKTA LUCIA, eftersom den bara visades en enda gång, på Luciakvällen. Av dessa svenska premiärer var det bara en film som letade sig in på min topplista nedan.
Jag ser förstås fler filmer än de jag skriver om på TOPPRAFFEL! Jag brukar se två filmer om dagen (rättare sagt, på kvällen och natten). Ibland tre, om det är en pressvisning på förmiddagen. Ibland bara en. Är jag bortrest ser jag kanske ingen alls. Jag köper en massa äldre favoriter på Blu-ray. Jag ser om filmer. Inklusive alla filmer jag ser om, blir det väl runt 600 filmer om året. Jag för ingen statistik, jag gör inga listor, jag är medelålders.
Jag har nu plockat ut de filmer jag gett en fyra i betyg. Jag har inte sett om någon av filmerna, det är möjligt att jag skulle sänka betyget till en trea efter en andra titt. Som sagt, betyg är bara i vägen, ibland drar jag bara till med något. Jag ska även påpeka att en av filmerna nedan såg jag hemma på en screener jag fick av distributören inför premiären, eftersom den inte pressvisades i Göteborg, medan jag såg en annan av filmerna på en streamingtjänst ett par månader efter premiären. Jag listar filmerna efter premiärdatum – från januari till november.
Det var väl inte helt oväntat att jag skulle gilla den här svenska dokumentären om Imperiet; rockbandet, alltså. Jag var stor Imperiet-fan på 80-talet, jag älskade det bandet och allt annat Thåström var, eller hade varit, inblandad i på den tiden. Det här är en välgjord film och en massa grejor jag glömt bort tas upp, liksom en massa grejor jag inte kände till. Det här är förstås inte bara en film om bandet och dess medlemmar, utan även om Sverige för 40 år sedan. Jag var tonåring och ung vuxen på 80-talet, så det känns även lite grann som en film om min uppväxt.
Ännu en actionfilm med Jason Statham. Egentligen är väl den här filmen inget exceptionellt, men det råder ju som bekant brist på riktigt fläskiga actionfilmer nuförtiden, när det mesta ska anpassas så att det kan få åldersgränsen PG-13 i USA, eller från 11 år i Sverige, allt för att kunna dra en så stor publik som möjligt. När jag var ung, det var på den tiden Imperiet fanns, var i princip alla actionfilmer Rated R i USA, och barnförbjudna, eller censurklippta – eller förbjudna! – i Sverige. Då ville ingen se en barntillåten action- och skräckfilm. Så, att få se Jason Statham spöa skiten ur folk i en stenhård film känns rätt uppfriskande.
Det här är filmen som utgör undantaget jag nämnde här ovan. CALIGULA: THE ULTIMATE CUT fick inte en fyra i betyg, den fick ett specialbetyg: fem Caligula! Dessutom vet jag inte om jag ska klassa det här som en ny film eller inte. Det handlar om den skandalomsusade 70-talsfilmen som klippts om helt och hållet, enbart tidigare oanvända tagningar har använts, filmen har försetts med ny musik, och därmed har den nästan blivit en helt ny film. Min recension av filmen är snarare en artikel om filmen och andra Caligulafilmer. Caligula är en kejsare som går hem här på Toppraffelredaktionen!
Den här filmen skrev jag om i texten jag publicerade på julafton, det vill säga för en vecka sedan, så det är onödigt att jag upprepar mig själv redan nu. Men, det här är en av biopremiärerna jag inte såg på bio.
Årets mest oväntade flopp. Varför i hela friden floppade den här actionkomedin? Åtminstone i USA gick den dåligt. Det är möjligt att många är för unga för att minnas den gamla TV-serien filmen bygger på, själv hade jag aldrig sett den (men nu har jag sett pilotavsnittet), men jag tycker att filmen borde funkat ändå. Det här är en bra, rolig och trivsam film.
Två nunneskräckfilmer gick upp på bio ett och samma år, och bara med någon månads mellanrum – THE FIRST OMEN och IMMACULATE. Nunneskräckgenren är kanske för snäv för sådana flotta extravaganser och ingen av filmerna gick bra. Vilket är synd, eftersom det här är två bra skräckfilmer – om än en aning likartade. Bägge filmerna är delvis inspelade i Villa Parisi, villan som användes i zombiefilmen BURIAL GROUND.
Ärligt talat hade jag glömt bort den här filmen – vilket inte är så konstigt: den har en trist, generisk titel. Jag menar, det finns väl dussintals filmer som heter HIT MAN eller något snarlikt. Richard Linklaters senaste film visade sig dock vara en riktigt rolig komedi, byggd på sanna händelser, i vilken Glen Powell spelar en high school-lärare som extraknäcker som informatör år polisen. Dialogen i filmen är väldigt bra.
Årets mest udda skräckfilm. Beroende på hur man är lagd kan man kanske kalla filmen skräckkomedi, men tydligen finns det många som inte tycker att filmen är rolig alls, utan bara otäck. Det här är en mockumentär; en fejkad dokumentär, om en TV-program som sändes på Halloween 1977. En kväll då allting gick fel – detta beroende på att en av programmets gäster var en flicka som var besatt av en ond demon. Pluspoäng för att det här verkligen ser ut som ett program från 1977.
Den tredje och avslutande delen i Ti Wests skräcktrilogi är svagare än de två tidigare filmerna, men det är alls ingen dålig film. Den här gången handlar det om en slasher som utspelar sig på 80-talet. Upplösningen blir något av en besvikelse, men Mia Goth är bra som porrstjärnan som siktar på att bli skräckfilmsstjärna.
Ytterligare en skräckfilm och en väldigt kritikerrosad sådan. Coralie Fargeats nya film gick hem även hos de kritiker som annars inte brukar gilla skräck. THE SUBSTANCE är en satirisk body horror-film och den är väldigt lång – men den känns inte lång, eftersom den är så pass bra. Det är en film i David Cronenbergs anda – fast betydligt bättre än det mesta Cronenberg fått ur sig de senaste decennierna.
Jag förstod verkligen inte varför alla plötsligt skulle hata Todd Phillips’ uppföljare till JOKER. Det blev trendigt att hata filmen, även de som inte ens sett den spydde galla över den. JOKER: FOLIE À DEUX blev en av årets största floppar, mest beroende på att den var fasansfullt dyr att göra. När jag såg filmen före premiären visste jag inte om att man absolut inte fick lov att tycka om den här filmen – så jag tyckte om den. Marknadsföringen av filmen var rätt märklig – det verkar som om Warner lät bli att berätta att det är en musikal. Men jag visste om att det var en musikal, och om jag visste om det, varför kände inte andra till detta? Det påstods även att Todd Phillips medvetet gjort en dålig film och lurat de medverkande bara för att jävlas – vilket förstås är dumheter. Självklart hade alla parter; producenter och skådespelare, läst manus och godkänt det hela, hur skulle det annars se ut? Sedan har jag förstås sett alla musikaler filmen refererar till, vilket många andra antagligen inte gjort. Och då är jag inte ens någon större fan av musikaler.
Filmen om den unge Donald Trump på 70- och 80-talen är en av årets bästa filmer. Jag har ingen aning om hur pass sann filmen är, men den känns synnerligen övertygande. En film om ett osympatiskt, själviskt och ganska korkat kräk som kommer upp sig, främst tack vare familj och skumma kontakter. En film som återigen får en att undra vad i helvete amerikanska folket ser i denne vidrige man. En tid efter premiären valdes Trump katastrofalt nog till USA:s president igen. Folk är inte kloka. Och varför är amerikaner så besatta av att sätta gamla gubbar på presidentposten? Trump är 78. Tycka vad man vill om Macron, och det gör man, men han är 47, vilket är en betydligt bättre ålder för presidentjobbet.
Och till slut: mer skräck. Jag ska kanske inte påstå att Hugh Grant gör sitt livs roll i HERETIC, men han är fantastisk i rollen som den ondskefulle, filosofiske mannen som bjuder in två missionerande mormonflickor i sitt mystiska hem. Den sista akten är en aning klyschig, då blir det en traditionell skräckfilm av det här, men scenerna som leder fram till slutet är utmärkta. Dialogen; diskussionerna om religion som förs, är väldigt bra. Stämningen är trevligt obehaglig.
Jag har ännu inte sett THE HOLDOVERS. Jag brukar gilla Alexander Payne, så det är möjligt att den också hade fått en fyra om jag sett- och recenserat den. Och först nu, när jag skriver detta, upptäckte jag att POOR THINGS gick upp i Sverige den 26:e januari – jag trodde den hade premiär 2023. Jag har inte recenserat den, men jag har sett den – och hade nog gett den en fyra i betyg.
… Och eftersom ni tjatar: kanske bör jag nämna årets sämsta filmer ändå. Vilka är det? Tja … Jag tänker inte nämna några av de där misslyckade, svenska skräckfilmerna, eftersom de är halvtaffliga lågbudgetfilmer, men ofta gjorda med entusiasm. Men bland de sämsta amerikanska filmerna hittar vi BAD BOYS: RIDE OR DIE (jag ville lämna visningen, vilket jag dock inte gjorde), THE CROW, MADAME WEB, TRAP och Coppolas inspirerat usla misslyckande MEGALOPOLIS. THE CROW är nog allra sämst av dessa, eftersom den totalt missförstod sitt källmaterial.
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
TOPPRAFFEL! 
När du nämner filmen om Imperiet kommer jag att tänka på en annan dokumentär om ett 1990-talsband som gjorde stort intryck på mig, nämligen WHO KILLED THE KLF? som är ett par år gammal men man just nu kan se på SVT Play. Inte för att jag är någon fan av The KLF, utan för att jag tyckte att jag när jag såg den fick syn på 1990-talet på ett nytt sätt. Tidigare har jag liksom aldrig kunnat urskilja vad som var kulturellt speciellt med detta decennium (jag vet förstås vad som utmärkte det för mig personligen) mellan Berlinmurens och WTC-tornens fall, men nu tyckte jag mig urskilja att det var en tid när det extremt kommersiella ovanligt ofta samtidigt kunde ha smala konstnärliga ambitioner att utforska det oväntade och excentriska. Reklam och konst gick ganska ofta i varandra. Och besläktat med det upplevde jag att det var ovanligt inne med sådant som var nytt och udda utan att det behövde rättfärdigas på något annat sätt, och att det var ok att ”bara göra” galna saker utan motivation.
Jag tror förvisso inte att du skulle uppleva filmen på samma sätt som jag, men om du inte redan sett den tänkte jag att jag kan tipsa om att den just nu är lättillgänglig, och i min idealvärld skulle du också kunna skriva lite om den på Toppraffel.
GillaGilla
Faktum är att jag i förmiddags pratade med en kvinna på en biograf här i stan och kom in på 90-talet, och jag sa att det var årtiondet då independentfilm blev en genre, och större kommersiella filmbolag gjorde mindre, ”smalare” (men ibland rejält populära) filmer. Vilket väl lite grann är det du säger.
Vi startade Fantastisk Filmfestival 1995 eftersom genrefilm då nästan försvunnit helt från biograferna; 80-talets action-, skräck-, fantasy- och sci-fi-filmer hade ersatts av dels tramskomedier som ”Dum & dummare”, men även av Tarantino och hans gelikar, samt av folk som gjorde filmer om 30-somethings som hängde i seriebutiker och diskuterade musik. Lite arty filmer som blev trendiga.
Dock tycker jag fortfarande att 90-talet är något av ett obestämt, förlorat årtionde. Jag ser sällan om filmer och TV-serier från 90-talet, eller lyssnar på musik från 90-talet. Eller gör jag det?
Jag har inte sett filmen om KLF, jag hade nästan glömt bort dem, men jag minns att jag gillade ”America: What Time Is Love”, som jag ser kom 1992.
GillaGilla
Nu slår det mig att Imperiet inte alls var ett 1990-talsband, de slutade ju ungefär precis när 1990-talet började, och då hade även The KLF redan börjat sin karriär. Nå i alla fall, den ena banddokumentären fick mig att tänka på den andra, och det var vad The KLF gjorde på 1990-talet som fick mig att tänka på årtiondets karaktär.
GillaGilla