Bio: Stockholm Bloodbath

Foton copyright (c) Scanbox

Jag tittar på Mikael Håfströms filmografi och inser att jag fullkomligt glömt bort att han gjorde en amerikansk Netflix-film för tre år sedan, OUTSIDE THE WIRE; en film jag visst tyckte var riktigt kass. Jag hade även glömt bort att det var Håfström som gjorde ESCAPE PLAN 2013. Jag verkar ha förträngt alla filmer han gjort sedan Stephen King-filmen 1408, som kom 2007.

Nu är Mikael Håfström tillbaka med en ny biofilm, en svensk-dansk samproduktion på engelska. Jag hade faktiskt ingen aning om att den här filmen var på gång, jag kände inte till den förrän en första trailer dök upp – men det säger nog mer om mig än om den här filmen. Jag och många med mig reagerade på en gång på att filmen heter STOCKHOLM BLOODBATH och inte STOCKHOLMS BLODBAD. Förvisso är filmen alltså på engelska, men nog borde väl titeln varit på svenska här i Sverige. Det är lite töntvarning med en engelsk titel – och hur kommer det att låta i landets biljettluckor? Kommer publiken att säga filmtiteln med brittiskt uttal, eller amerikanskt? ”Ståckålm Bladdbaath” eller ”Stackålm Blööödbäääth”? ”Halleå, ja skulle ha tveå biljettår ti STACKÅLM BLÖÖDBÄÄÄÄTH!” låter det kanske i Skåne.

Mina förväntningar var inte högt ställda när jag traskade iväg till pressvisningen. STOCKHOLM BLOODBATH hade visst haft smygpremiär på Lucianatten, hörde jag, och enligt uppgift hade flera i publiken lämnat salongerna där den visades.

… Därför förvånades jag när filmen till en början visar sig vara rätt bra, eller åtminstone okej. Fast en första varningssignal dök upp ganska omgående: de olika huvudpersonerna presenteras en i taget, och då fryses bilden och deras namn och en kort presentation skrivs ut i bilden. Som jag brukar säga: detta brukar vara ett kännetecken på att en film är dålig.

STOCKHOLM BLOODBATH handlar om systrarna Anne och Freja Eriksson (Sophie Cookson och Alba August). Året är 1520, och Kristian Tyrann och hans danska armé lever jävel i Sverige. Anne gifter sig med ståthållaren Johan Natt och Dag (Wilf Scolding), men så fort de kommer ut ur kyrkan attackerar danskarna den lilla byn. Nästan alla dödas, Anne kommer undan, Johan tillfångatas och Freja, som är stum, missade fajten, eftersom han jagats ner i en vak. Hon lyckas på någon vänster ta sig upp för egen maskin.

Innan vi hinner säga KILL BILL, skriver Anne upp namnen de som ledde attacken på en lapp, nu ska hon och Freja hämnas, de här ska dödas en i taget. Det är ett gäng råskinn, framför allt den psykotiske Didrik Slagheck (Mikkel Boe Følsgaard), men även den grymme Sylvestre (Thomas Chaanhing). Sten Sture den yngre (Adam Pålsson) går och dör, och kung Kristian II (Claes Bang) bänkar sig på tronen i Stockholm.

STOCKHOLM BLOODBATH är en schizofren film. Den verkar inte veta vilken typ av film den vill vara. Actionfilm med blodigt splatter? Komedi? Drama? Actionkomedi?

Filmen kostade 13,6 miljoner dollar att göra och den ser dyr och påkostad ut. Filmfotot är bra, det här ser ut som en internationell storfilm. Vissa scenerier är pampiga. Här finns även en rad bra skådespelare. Specialeffekterna är mestadels bra.

I inledningsscenen, där Freja är ute och jagar och plötsligt attackeras av en dansk soldat, får vi se att Freja är duktig på att hantera pil och båge. Filmens första akt är våldsam och blodig, med ett flertal bataljer.

… Därefter nästan tvärdör filmen. Resten av STOCKHOLM BLOODBATH handlar om intriger inne på slottet. Freja får inte visa upp sina färdigheter med pilbågen, hon försvinner dessutom ur handlingen under stora delar av den här alldeles för långa filmen, den är två timmar och 25 minuter lång. Det är Anne som är den egentliga huvudpersonen.

Filmskaparna anstränger sig till det yttersta för att göra det här till en ”häftig” film. De använder sig av split screen. Rollfigurerna säger ”fuck” så ofta som möjligt, Didrik Slagheck kallar ständigt svenskarna för ”Swedish motherfuckers”. Här finns en rad anakronismer, vid ett tillfälle tycker Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna (Emily Beecham) att hon och Anne ska ha en riktigt tjejdag på slottet, och mitt i filmen skriker Kristian II att det dags för party – varpå alla börjar dansa något slags koreograferad discodans i slowmotion, och det påminner om TOP SECRET. Den här scenen, som övergår i orgier, är lika bisarr som konstig. Om hela filmen var så här hade det kanske funkat, men anakronismerna dyker bara upp ibland.

Den del av dialogen som är avsedd att vara humoristisk funkar inte alls. Skådespelarna ser nästan besvärade ut när de fäller vissa repliker, fast Ulrich Thomsen är lite kul som dansk spion.

Bitvis spelas det över så att det stänker om det. I synnerhet Mikkel Boe Følsgaard spelar över. Det är ingen hejd på honom. Under det utlovade blodbadet i sista akten, står han på schavotten och skriker, han är indränkt i blod, det regnar, och han dansar medan folk får sina huvuden avhuggna.

Att STOCKHOLM BLOODBATH är dum och fånig är väl en sak, likaså att den är, antar jag, historiskt inkorrekt, men dess största problem är att den även lyckas bli seg och tråkig. Redan under andra akten började jag titta på klockan. Det känns som om det inte händer någonting. Det traskas omkring i slottet och det är fullkomligt ospännande. Det här är en oengagerande film, eftersom man – åtminstone jag – skiter hur det går för de olika rollfigurerna. Sedan inbillar jag mig att vi svenskar inte har någon större relation till händelser i svensk historia och därför har lite svårare att engagera oss. Vi har inte franska revolutionen, eller slaget vid Alamo, eller slaget om England, vi har nog mest korta kapitel i högstadiets historiebok. När jag tänker efter vet jag nog mer om historiska händelser och historiska personer i utlandet än här i Sverige. Märkligt.

Men! Jag gillar verkligen Sophie Cookson i huvudrollen. Hon är inte bara snygg, hon är bra i rollen, och framför allt besitter hon stor utstrålning. Hon har tidigare bland annat varit med i de två första KINGSMAN-filmerna.

Hur kommer STOCKHOLM BLOODBATH att funka på bio i Sverige? Vilka kommer att se den? Finns det ett förhandsintresse för den? Jag har ingen aning. Filmen hade säkert blivit bättre om de sett över manuset, skurit bort 45 minuter, och inte försökt vara coola och häftiga, utan istället gjort antingen en renodlad actionfilm, eller ett renodlat drama. Som filmen är nu, är den bara en röra av allting och den funkar inte. Jag har sett mängder med filmer som är betydligt sämre än den här, men jag skulle ljuga om jag påstod att det här är en bra film.

(Biopremiär 19/1)