Bio: Kraken

Foton copyright (c) Nordisk Film Production

”Release the Kraken!”

Kraken är ett åttaarmat havsvidunder ur den nordiska mytologin. Krake är även ett gammalt ord för jättebläckfisk. Vad kraken inte är, är ett ord som förekommer i det norska, nu bioaktuella monsterrafflet KRAKEN. Jag kan inte påminna mig om att någon sa ”kraken” en enda gång. Kanske valdes titeln för att ordet är bekant från PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna? Nå, det är en kort och slagkraftigt titel, och filmen handlar trots allt om en jättebläckfisk modell osannolikt stor.

Svensk genrefilm befinner sig fortfarande på ett ganska primitivt stadium, och det känns lite grann som att Sverige och våra filmtraditioner är lite för fina för genrefilm. Annat är det i våra grannländer – framför allt i Norge. Norge har uppmärksammats för en hel radda genrefilmer de senaste decennierna. Nu är Pål Øie som gjorde slashern VILDMARK och katastroffilmen THE TUNNEL tillbaka med ett nytt epos.

Marinbiolagen Johanne Berg (Sara Khorami) skickas till Sognefjorden, Norges djupaste fjord, för att undersöka några mystiska naturfenomen. I fjorden håller även ett företag på att sälja in sin nya uppfinning, SonicLice, till Japan – det här är en teknisk pryl som avlusar lax. Chefen för företaget är Avaldsnes (Øyvind Brandtzæg), en jovialisk man med mustasch.

Några turister har försvunnit på fjorden och resterna av deras vattenscooter hittas. Polisen som jobbar med fallet heter Henriette (Ingvild Holthe Bygdnes) – hon råkar vara gift med Avaldsnes. De två har tonårsdotern Maria (Jenny Evensen), som är aktivist.

Det går förstås inte så bra för Avaldsnes och hans SonicLice. Ett monster ur djupen har väckts till liv börjar genast att kalasa på de som bor i staden intill fjorden. Johanne kämpar febrilt för att få veta vad det är som sätter i sig människor och lever jävel och bär sig åt.

KRAKEN är något slags kombination av HAJEN och ALIEN – med vissa drag av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi. Johanne är Richard Dreyfuss’ rollfigur. Henriette är Roy Scheider. Avaldsnes är borgmästaren som vägrar stänga stranden trots hajattacker. Avaldsnes vill inte lägga ner SonicLice och därmed förlora pengar, trots att folk får sätta livet till.

På bläckfisken finns det finns ondsinta parasiter med vassa tänder. Dessa ser ut som facehuggers från ALIEN. När vi mot slutet äntligen får ordentliga bilder på det mystiska monstret, liknar det något ur Lovecrafts berättelser, kanske Cthulhu själv.

KRAKEN är inte sämre än sina amerikanska och framför allt koreanska motsvarigheter – framför allt inte när det det gäller specialeffekterna. Dessa är nämligen skitbra – de håller hög klass. Monstret övertygar och ser full acceptabelt ut. Det skulle kunna lura mig. Nog ser det riktigt ut. Det ser väldigt mycket bättre ur än alla dessa monster som finns i B-filmsbolaget The Asylums oräkneliga filmer i grenren.

Effekterna är bättre än själva handlingen. Om denna finns det inte så mycket att berätta. Det är det gamla vanliga. Johanne blir alltmer desperat. En av KRAKENS få överraskningar är sluter, där det sker en grej jag inte räkmat med. En annan överraskning är ovannämnda specialeffekter.

KRAKEN är inte det toppraffel jag hoppades på, det är lite för återhållsamt för detta, åtminstone fram till tredje akten, då filmen plötsligt släpper loss. Folk skriker, folk blir blöta, folk blir middag.

Jag sätter ”bara” en trea i betyg, främst för att jag sett bättre monsterfilmer – men det är ju klart som fan att du ska se KRAKEN! Fattas bara!