Bio: Caligula: The Ultimate Cut

Foton copyright (c) Penthouse Films International

”It has an irresistible mixture of art and genitals in it.” – Helen Mirren

Vi har alla våra favoriter bland Roms kejsare. Några gillar Nero. Andra gillar C-C-Claudius. Det lär inte komma som en överraskning att min favoritkejsare självklart är Caligula. Den galnaste av dem alla. Trodde jag – jag blev lite besviken när jag häromåret såg en dokumentär om Caligula i vilken det hävdades att Caligula må ha varit galen, men egentligen han inte mycket galnare än många andra galningar, och det finns en del etablerade sanningar om Caligula som inte stämmer. Det påstås att han gjorde sin häst till senator, men i verkligheten ska han visst ha skämtat om att göra sin häst till senator.

Den på sin tid så utskällda filmen CALIGULA (1979, svensk premiär 1981) tillhör mina favoritfilmer. Jag såg den inte på bio när den kom, jag var för ung, men jag har haft den på video, DVD och nu har jag den på Blu-ray. Ett tag hade jag en kraftigt kortad version jag spelade in från en betalkanal i början av 90-talet. Jag har även en roman som bygger på filmen.

CALIGULA är en fascinerande film – men filmens tillkomst och alla historier om den är ännu mer fascinerande.

Ursprungligen skulle den här filmen heta GORE VIDAL’S CALIGULA. Herrtidningen Penthouse’ ägare Bob Guccione hade fått för sig att han skulle producera en mastodontfilm, fylld med sex och våld, men konstnärligt framstående. Han anlitade den välkände och respekterade amerikanske författaren Gore Vidal för att skriva ett manus om Caligula. Vidal levererade ett ambitiöst manus. Regissör blev den rumpfixerade Tinto Brass. En rad karaktärsskådespelare anlitades, enorma kulisser byggdes i Rom, och inspelningen påbörjades 1976. Julafton samma år avslutades inspelningen. Brass började redigera sin film, men Bob Guccione var inte nöjd och slängde ut Brass.

Några veckor senare återvände Bob Guccione till filmstudion. Med sig hade han ett helt gäng Penthousebrudar. Guccione spelade in ett antal hårdporrscener som skulle klippas in i filmen. Därefter påbörjades efterproduktionen och klippningen – en process som drog ut på tiden, minst sagt. Först i november 1979 – nästan tre år efter det att Tinto Brass avslutat inspelningen – fick Caligula premiär i Italien. 1980 gick den upp på bio i USA. Här i Sverige gjorde Statens Biografbyrå hela nio (9) ingrepp innan filmen kunde få premiär. Jag har aldrig sett den svenska versionen, men någon sa att den redan från början saknade hårdporrinslagen. Enligt Mediemyndigheten var CALIGULA två timmar och 28 minuter när den gick upp i Sverige. Det är åtta minuter kortare än den oklippta versionen med porr. På 90-talet köpte jag en oklippt holländsk utgåva på VHS.

Under de tre år det tog för CALIGULA att färdigställas hände det grejor i den italienska filmstudion. En av filmens producenter, Franco Rossellini, tyckte att det vore synd att riva alla kulisserna på en gång utan att utnyttja dem mer, dessutom var han rädd att CALIGULA aldrig skulle bli klar och han hade kastat pengarna i sjön. Således lät Rossellini producera ytterligare en film, den lilla B-filmen MESSALINA, MESSALINA! i regi av Bruno Corbucci. Titelrollen gjordes av Penthousemodellen Anneka Di Lorenzo, som haft en mindre roll i CALIGULA, men även Tomas Milian är med i denna romerska sexkomedi, som slutar med en fullkomligt vansinnig splatterscen modell Monty Python. MESSALINA, MESSALINA! fick premiär redan 1977 – två år före CALIGULA. I Sverige gick den upp på bio först 1981, efter CALIGULAS svenska premiär. Statens Biografbyrå tyckte inte alls att den avslutande massakern var rolig och klippte bort den i sin helhet – fyra minuter och sju sekunder. Numera är det svårt att få tag på MESSALINA, MESSALINA! – den gamla amerikanska DVD:n har pissusel bildkvalité. Det finns en italiensk DVD, kanske till och med en Blu-ray, jag är inte säker, med bra bild, men den är förstås på italienska utan text.

Samma år, 1977, kom filmen LE CALDE NOTTI DI CALIGOLA, i regi av Roberto Bianchi Montero. Den gick inte upp på bio i Sverige, men i början av 80-talet släpptes den på video som CALIGULAS HETA NÄTTER. Det här är en synnerligen dum och billig sexkomedi. Rättare sagt, den låtsas vara en sexkomedi, men de glömmer bort sexet. Filmen består mest av en massa grimaserande gubbar och den är ganska outhärdlig att se från början till slut, vilket jag gjort. Om CALIGULAS HETA NÄTTER gjordes för att rida på CALIGULAS eventuella framgångar vet jag inte. Det är möjligt att producenterna trodde att Tinto Brass’ film skulle få premiär 1977 och därför snabbt slängde ihop den här skitrullen, men det vet jag inte.

När CALIGULA väl fått premiär följde en våg av Caligula- och Caligulaliknande filmer. Det var ingen stor våg, men några av Italiens mest kända B-filmregissörer gav sig på att göra episka romarfilmer. Okej, ”episka” är att ta i. Den enda av alla dessa Caligula-B-filmer som är episk, är MESSALINA, MESSALINA!, eftersom den alltså använde samma kulisser som CALIGULA.

Först ut var antagligen den fransk-italienska samproduktionen CALIGULA OCH MESSALINA från 1981, en film som finns i två versioner – en längre italiensk och en kortare fransk. Bruno Mattei regisserade den italienska versionen, Antonio Passalia den franska – vem som gjorde vad vet jag inte, större delen av versionerna är identisk. Den svenska DVD:n innehåller en version dubbad till engelska. När den gick upp på bio i Sverige 1983 hade Biografbyrån gjort tre klipp i den.

Jag minns de enorma reklamaffischerna för CALIGULA OCH MESSALINA i Paris’ tunnelbana sommaren 1982. Det såg ut att vara en maffig och imponerande film. Jag minns även en kort trailer på svenska hyrkassetter där en svensk röst sa att om man sett CALIGULA måste man se CALIGULA OCH MESSALINA – ”den är ännu grymmare”. Nej, CALIGULA OCH MESSALINA är inte ännu grymmare, och något den verkligen inte är, är maffig och imponerande. Alla masscener, alla scener med stora folksamlingar, med publik på gladiatorspel, alla fältslag, alla strider, allting som kan anses påkostat, kommer från andra filmer – nämligen från Sergio Leones KOLOSSEN PÅ RHODOS från 1961 och PONZIO PILATO från 1962. Här finns till och med ett par scener knyckta från Walerian Borowczyks ODJURET från 1975. Alla scener som inte är knyckta är väldigt taffliga och ser otroligt billiga ut. Den här filmen är skittråkig och egentligen i det närmaste osebar. Ett par scener är lite intressanta och jag gillar att en av huvudrollerna görs av Françoise Blanchard från Jean Rollins THE LIVING DEAD GIRL.

Samtidigt som de gjorde CALIGULA OCH MESSALINA, passade Bruno Mattei och Antonio Passalia på att göra NERONE E POPPEA (kallad NERO AND POPPEA – AN ORGY OF POWER i USA), släppt 1982, inspelad i samma studio, med samma kulisser och med samma skådespelare. I princip är detta ännu en Caligulafilm, men nu handlar det om kejsar Nero. Den polske porrskådisen Piotr Stanislas spelar Nero, Françoise Blanchard är Poppea, och märkligt nog är detta den bättre av de två filmerna. Stanislas går in för rollen med liv och lust, han skuttar omkring med sin lyra och blir alltmer galen. Mängden klipp från andra filmer är betydligt mindre den här gången och resultatet är förvånansvärt underhållande – i all sin dumhet. Jag kan ha fel, men jag tror inte den här släpptes på video i Sverige.

En udda fågel är den brasilianska filmen A FILHA DE CALIGULA från 1981, det betyder ”Caligulas dotter”. Detta är en brasiliansk film med manus och regi av Ody Fraga. Den här filmen är extremt obskyr, men jag lyckades hitta en suddig VHS-rip utan text. Det här verkar vara en lika billig som tramsig komedi med väldigt låg budget och mycket naket. Nästan hela filmen utspelas i ett fåtal spartanskt inredda rum. Mot slutet blir en av gubbarna (Caligula?) dålig i magen. Då hämtar ett gäng kvinnor en modern WC-stol så att han kan bajsa så att det smäller och braka.

Det känns nästan självklart att den beryktade Joe D’Amato skulle göra en Calgula-film. 1982 kom hans CALIGULA: THE UNTOLD STORY. Detta är en av de bättre filmerna och vad jag minns innehåller den inte klipp ur andra filmer. Caligula spelas entusiastiskt av David Brandon, som vi minns som den galne regissören i Michele Soavis STAGEFRIGHT. Laura Gemser spelar en kvinna som tänker mörda Caligula, men som blir kär i honom. Michele Soavi har en liten roll. Den här filmen finns i ett flertal versioner, varav den längsta innehåller hårdporr och ultravåld, samt en gubbe som hånglar och spyr samtidigt. En kompis till mig döpte om filmen till CALIGULA – RÖVPÅLAREN.

Joe D’Amato återvände förresten till Caligula på 90-talet. Han slutade göra genrefilm för att i stället enbart göra hårdporr, som han filmade på 35mm. 1996 gjorde han MESSALINA och 1997 CALIGULA: FOLLIA DEL POTERE. Det här är fullkomligt värdelösa filmer. Någon handling finns här knappt, miljöerna är få, och kameran är för det mesta statisk. Man kan ju undra varför han sköt på dyr 35mm-film när han lika gärna hade kunnat använda sig av en videokamera. Jag intervjuade Joe D’Amato 1996, han kedjerökte och hostade sig igenom intervjun. Han sa något om att ”I only make pornos now, but with a real story, it’s real movies”. Nej, det är det inte. Jag frågade förstås om han skulle göra skräckfilm igen och han svarade ”Maybe”. Det skedde aldrig, han dog i en hjärtattack 1999.

1984 kom filmen ROMA. L’ANTICA CHIAVE DEI SENSI, bättre känd som CALIGULA’S SLAVES, i regi av Lorenzo Onorati. Denna film är om möjligt ännu billigare än CALIGULA OCH MESSALINA och innehåller ännu mer klipp ur andra filmer. Dock är jag lite svag för denna film, utan att riktigt veta varför. Handlingen är nästan identisk med den i CALIGULA: THE UNTOLD STORY, det här känns nästan som en nyinspelning. Caligula spelas av Robert Gligorov – han var en av dansarna i Michele Soavis STAGEFRIGHT. Just det! Två av de medverkande i STAGEFRIGHT har spelat Caligula i två olika filmer! Onorati verkaer försöka vara lite konstnärlig och skapa en drömsk stämning, musiken – synt och flöjt – är drömsk, och Caligula har något slags magisk trädgård där mer eller mindre nakna människor leker. Jag må vara svag för den här, men med det inte sagt att jag rekommenderar CALIGULA’S SLAVES. Den är skittråkig. Men: det är mycket gyttjebrottning i den.

Lorenzo Onorati passade på att göra ytterligare en film samtidigt, FLAVIA, som inte släpptes förrän 1987. Den låg som bonus på en tysk DVD-utgåva av CALIGULA’S SLAVES jag köpte, då kallad DIE SEX-SKLAVIN DES CÄSAR och dubbad till tyska. Jag minns den här filmen som hopplös – något slags mjukporrfilm som till större delen utspelade sig på en romersk bordell. Det kändes som om de bara förlängt bordell- och gyttjebrottningsscenerna ur CALIGULA’S SLAVES.

… Men … Hur var det nu med filmen den här texten skulle handla om? Tinto Brass-filmen? Penthouse-filmen? Har jag glömt bort den? Nej då.

När CALIGULA hade premiär fick den usel kritik. ”CALIGULA is sickening, utterly worthless, shameful trash. If it is not the worst film I have ever seen, that makes it all the more shameful: People with talent allowed themselves to participate in this travesty. Disgusted and unspeakably depressed, I walked out of the film after two hours of its 170-minute length. That was on Saturday night, as a line of hundreds of people stretched down Lincoln Ave., waiting to pay $7.50 apiece to become eyewitnesses to shame,” skrev Roger Ebert. Någon, jag har glömt vem, kallade filmen ”världens dyraste amatörfilm”, vilket förstås är dumheter.

De medverkande skådespelarna, Malcolm McDowell, Peter O’Toole, Helen Mirren, John Steiner med flera blev chockade och förbannade när de upptäckte att Bob Guccione klippt in hårdporrsekvenser i filmen – John Steiner, som omkom i en bilolycka häromåret, var sur resten av livet, så pass sur att när han skulle intervjuas för en Blu-ray-utgåva, vägrade han prata om CALIGULA, istället pratar han länge om en rad andra filmer. Sir John Gielgud lär ha smugit in på en suspekt biograv en tid efter premiären och skrattat gott åt filmen.

Den dåliga kritiken till trots drog CALIGULA in en massa pengar och numera betraktas den som en kultfilm. Det är lätt att förstå varför. Det finns förstås många orsaker till att jag och många med mig gillar den här filmen. Det är en otroligt fascinerande film. Det är en surrealistisk film. Stor, påkostad, omtumlande och vansinnig. En blandning av konst och ren spekulation. Porrscenerna ger filmen en ganska unik, förbjuden atmosfär, och de känns trots allt inte malplacerade i en film fylld av orgier och allmänt löst leverne.

I förtexterna angavs ingen regissör. Inte heller någon manusförfattare, klippare eller kompositör. Detta är förstås ett tydligt tecken på att mycket inte stod rätt till. Det har länge ryktats om att det ska ha funnits en version Tinto Brass gjorde som aldrig visats. Det har ryktats om en massa olika versioner och om mängder av scener som försvunnit. 2018 gjorde tysken Alexander Tuschinski dokumentärfilmen MISSION: CALIGULA (den finns på YouTube), vilken handlar om hans jakt på Tinto Brass’ arbetskopia. Hans mål var att klippa ihop en ny version – men hans projekt avbröts när Penthouse plötsligt bytte ägare.

Men. På filmfestivalen i Cannes 2023 premiärvisades CALIGULA: THE ULTIMATE CUT. En version Alexander Tuschinski inte verkar ha varit inblandad i. Denna film har nu visats ett par gånger på bio i Sverige – om den kommer att visas fler gånger vet jag inte.

CALIGULA: THE ULTIMATE CUT är producerad av historikern Thomas Negovan, som kom över 96 timmar negativfilm från CALIGULA, negativ som antagits vara försvunna för alltid. Dessa 96 timmar har redigerats i ett försök att följa Gore Vidals ursprungliga manus så nära som möjligt. Alla porrscener Bob Guccione filmade saknas. Inga av tagningarna som använts i THE ULTIMATE CUT återfinns i originalet från 1979. De av de medverkande skådespelare som fortfarande är i livet, framför allt Malcolm McDowell och Helen Mirren, är glada över denna nya version av CALIGULA, i synnerhet McDowell, som skrivit mycket positivt om den på sitt Instagramkonto. En som inte är nöjd är, kanske lite överraskande, Tinto Brass (som nyss fyllde 91). Så här sa han till Variety förra året: ”After numerous and fruitless negotiations that have followed over the years, first with the Penthouse and then with other unclear individuals, to edit the material that I shot and which had been found in the Penthouse archives, a version has been created on which I did not take part and which I am convinced will not reflect my artistic vision.”

Jag såg CALIGULA: THE ULTIMATE CUT på bio och det var en minst sagt intressant upplevelse. Det kändes nästan som att se en helt annan film, en helt ny film. Allting, nästan samtliga scener, känns bekanta – men det är andra tagningar, andra vinklar, helt annan klippning. Dialoger och monologer är ofta längre. Ibland betydligt längre. Några scener har jag aldrig sett tidigare. Fokus i den här versionen ligger på skådespelarnas insatser snarare än på chocker och spekulation. Några har ansett att McDowell spelar över så att det slår gnistor i titelrollen, men jag tycker att han är lysande. John Hurt var en utmärkt Caligula i TV-serien JAG – CLAUDIUS (1976), men McDowell strålar i rollen. Han är härligt galen. Helen Mirrens rollfigur Caesonia har också getts betydligt mer utrymme, liksom Peter O’Toole som Tiberius och John Steiner som Longinus.

Denna nya version inleds med en helt ny, animerad titelsekvens. Denna är gjord av serietecknaren Dave McKean, som verkar ha gjort allt på egen hand – ritat, filmat, klippt. Filmen är försedd med helt ny filmmusik, det är ganska minimalistisk musik med hotfullt mässande körer. THE ULTIMATE CUT har en helt annan stämning än originalversionen. Filmen är kallare, världen – Rom – upplevs som, tja, mer ondskefull.

Hårdporren är borta, men här finns fortfarande kopiösa mängder naket, sex och bisarra scener. Här finns en del våld och ja, den magnifika halshuggningsmaskinen är förstås kvar. Filmen ser fantastisk ut på stor duk. Det finns mycket att titta på. Filmen är lång som ett ösregn, men jag upplever den inte alls som seg och tråkig, just för att nästan precis allting är så otroligt fascinerande. Rollfigurerna, kulisserna, groteskerierna. Det är som en Fellini-film på droger.

Hur pass nära THE ULTIMATE CUT ligger originalmanuset vet jag inte. Jag har alltså en roman som påstås bygga på Gore Vidals manus, men jag har inte lyckats läsa hela. Stora delar består av detaljerade sexskildringar och det blir tröttsamt ganska omgående. En dag läser jag kanske klart den.

Nå. Är CALIGULA: THE ULTIMATE CUT bättre än 1979 års version? Ärligt talat: jag vet inte! Jag gillar bägge versionerna. Jag saknar det rent spekulativa i den nya versionen. Å andra sidan hade jag gärna sett många av de ”nya”, längre scenerna i originalversionen. Ljudmixen i den nya filmen är ibland lite märklig, rop och skrål från folkmassor är i tystaste laget, som om de befinner sig i rummet intill.

En grej jag saknar i den nya versionen är slutbilderna från originalet. Scenen är förstås med, men slutbilderna är inte desamma – och jag tyckte att det kändes betydligt mer effektivt i Gucciones version, med Caligula liggande på trappan.

Den här gången upptäckte jag även något i filmen jag aldrig tidigare tänkt på: Livia spelas av Mirella D’Angelo, hon som var Tilde i Dario Argentos TENEBRAE. Trots att jag sett CALIGULA och TENEBRAE åtskilliga gånger har jag aldrig kopplat att det är hon i bägge filmerna. Jag skyller på hennes frisyr!

Specialbetyg på Caligulaskalan: