Bio: Bortglömda ön

Förvisso såg jag hybridfilmen GRÅBEN VS ACME häromveckan, en spelfilm med animerade inslag, men det är nu flera år sedan jag såg- och recenserade animerade familjefilmer. Jag tycker att de flesta av dem är rätt hemska — hysteriska, högljudda och jag gillar inte den estetik de flesta datoranimerade filmer har, det är alldeles för plastigt. Jag gillar förstås klassisk 2D-animering, det vi förr kallade ”tecknad” film.

… Men nu såg jag BORTGLÖMDA ÖN, som inte heter DEN BORTGLÖMDA ÖN, en film från DreamWorks av Joel Crawford och Januel P Mercado, en duo som hunnit göra några sådana här filmer. Den är hysterisk, högljudd och överlastad. Fast det kunde varit värre. Jag såg den engelskspråkiga originalversionen, så jag slapp svensk dubb.

Filmen handlar om de två flickorna Jo och Raissa. De lär känna varandra när de är barn, Jo är en busunge som flera gånger ses vifta med en butterfly-kniv (jo, faktiskt!), Raissa är mer skötsam. Raissas personlighet förändras med tiden, och flickorna hamnar ofta i trubbel, de skickas ofta till rektorn och polisen gillar dem inte.

När de gått ut high school ska Raissa flytta för att gå på college. Jo blir sur, men under deras sista kväll tillsammans hittar de en mystisk portal på en strand. Den för dem till den bortglömda ön Nakali.

På Nakali träffar de en massa bisarra varelser med konstiga namn som är omöjliga att minnas. Dave Franco gör rösten till en varhund. På ön finns också ett ondskefullt, övernaturligt väsen som jagar flickorna.

De upptäcker även att ju längre de befinner sig på ön, desto fler av deras minnen försvinner. Flickornas gemensamma minnen raderas. Skitkonstigt. Det hela är en metafor, vänskap innebär att man måste acceptera förändringar.

BORTGLÖMDA ÖN är en påfrestande film. Här finns en scen i början jag tyckte var rolig, det är när flickorna tittar på ROVDJURET på TV, scenen där Dutch och Dillon träffas, men det är i princip det enda jag gillade. Jag gillar inte stilen filmen är tecknad i, klippningen är ofta för snabb, det är mycket gapande, det är bara jobbigt — dessutom är huvudpersonerna rätt osympatiska. Grundhandlingen är förhållandevis enkel, men filmskaparna har fläskat på med extra allt och därmed skapat förvirring.

Jag vet inte riktigt vilken målgruppen är, det här känns inte riktigt som en barnfilm. Jag tänker att små barn inte förstår vad filmen handlar om, fast det är ju möjligt att de gillar den ändå. Jag noterar att en del tycker att det här är ett mästerverk.

Då kan ju de tycka det.