Semesterlektyr 1975—1985

Lite då och då nämner jag de resor jag och familjen gjorde när jag växte upp. Vi brukade åka utomlands under sportlovet och sommarlovet – under jullovet åkte vi till Sälen. Min farmor förstod aldrig varför vi reste så långt för att åka skidor; Sälen, Norge och Österrike. Det var ju så fint i parken på andra sidan gatan, tyckte hon.

Jag brukar nämna dessa resor när jag berättar om olika serietidningar här på TOPPRAFFEL! Jag förknippar dessa resor med vissa serietidningar, jag förknippar vissa serietidningar med dessa resor.

Mina föräldrar, åtminstone min morsa, tyckte att vi skulle köpa en Kalle Anka-tidning i de olika länder vi besökte. Varför vi skulle köpa just en Kalle Anka-tidning vet jag inte riktigt, antagligen för att Kalle är en väldigt känd seriefigur, men jag och min syster läste nästan aldrig Kalle Anka i vanliga fall. Dessutom var det lite dödfött att köpa Kalle Anka på olika språk om man reste inom Norden – eftersom danska Anders And & Co och norska Donald Duck & Co var identiska med svenska Kalle Anka & Co, så när som på det redaktionella materialet. Det gällde väl även finska Akku Anka, vi åkte aldrig till Finland, men Akku Anka fanns på Tempo i Landskrona. Som barn undrade jag varför, jag kände inga finnar.

Jag tror att första gången vi skulle köpa en utländsk Kalle Anka var i Rumänien i februari 1975. Nyligen skrev jag om det nummer av Korak jag hade med mig till Rumänien, och för några år sedan skrev jag en text om det seriealbum vi köpte, eftersom Kalle Anka inte helt oväntat inte fanns på den rumänska marknaden. Albumet vi köpte, ”Bilete”, var betydligt mer spännande och intressant än Kalle Anka.

1976 åkte vi inte längre än till Danmark, där det köptes en Anders And. Betydligt roligare blev det 1977. Då åkte vi till Great Yarmouth i England. Man kan ju undra varför vi åkte till Great Yarmouth, av alla ställen, fast det är ju klart, dit åkte även engelsmän på semester. Där ligger dessutom den berömda Great Yarmouth Amusement Pier, som jag tyckte kändes nästan overklig. En lång strandpromenad med tivolin och en västernstad och restauranger och allt möjligt. Där köpte jag en kulspetspenna formad som ett gevär och en kam förklädd till stilett.

Vi bodde i något slags bungalow på en semesteranläggning där det fanns en pool, en arkadhall, och en gång gick vi på en kass trolleriföreställning. Elektriciteten i huset hölls igång med hjälp av en myntautomat; man var tvungen att lägga på några mynt för att få ström. Strömmen gick just som Björn Borg skulle avgöra finalen i Wimbledon. När strömmen kom tillbaka var matchen över. Vi blev vänner med en engelsk familj, de hade en pojke i min ålder, han hette Graham, men de uttalade det som Grahum. De pratade nog en ganska svårbegriplig dialekt i den familjen. Själv kunde jag knappt någon engelska alls.

En dag tog vi tåget till London. Där, i tunnelbanan, såg jag en punkare för allra första gången. ”Titta inte på honom!” kommenderade min morsa, som nog skrämts av den där killen. På Odeon premiärvisades ÄLSKADE SPION och den coola filmaffischen med Roger Moore och ubåtar täckte hela väggen, och jag drabbades av sense of wonder. Vi bodde på Hotel Charing Cross och på TV:n såg jag slutet på BORTOM APORNAS PLANET. Jag förvirrades när hjältarna oväntat sköts ihjäl. Detta var ju före STJÄRNORNAS KRIG, så APORNAS PLANET var det fränaste som fanns. Jag fick en general Urko-docka, skurken i TV-serien APORNAS PLANET.

Engelska serietidningar såg inte ut som våra svenska serietidningar – eller danska för den delen. De såg heller inte ut som amerikanska serietidningar. Med undantag för krigstidningarna i litet format, var alla engelska tidningar i stort format. Tidningarna var tunna och tryckta på dassigt papper – och omslagen var tryckta på samma dassiga papper som inlagan.

Jag tyckte att de här tidningarna var väldigt lockande. Många av dem hade lurid covers. Många av dem, kanske de flesta, var rätt skräpiga, kanske inte alltid till innehållet, men till utformningen. De skrek ”Köp mig!”. Många verkade dessutom handla om hjältar jag sett på TV, eller åtminstone hört talas om. STAR TREK och MÅNBAS ALPHA. Någon som hette THE SIX MILLION DOLLAR MAN fanns överallt. Den TV-serien visades inte i Sverige, men det verkade vara världens bästa TV-program. Jag visste inte vad serien handlade om, men jag gissade. Det kom att dröja ungefär 45 år innan jag slutligen fick se THE SIX MILLION DOLLAR MAN. Så jävla bra var det inte.

Av dessa lockande tidningar valde vi alltså Kalle Anka. Rättare sagt Musse Pigg.

Den enda Disneytidning vi hittade var Mickey Mouse, om det var numret som avbildas här intill minns jag inte, tidningen på bilden ska dock vara från sommaren 1977. Eftersom denna Musse Pigg-tidning inte alls såg ut som Kalle Anka & Co tyckte jag att den var lite mer spännande. Jag minns tidningen som lite stökig. Jag kommer inte ihåg vilka serier den innehöll, men där fanns även artiklar. Där fanns bilder ur en film som hette ESCAPE TO WITCH MOUNTAIN. Denna långfilm från 1975 hade tydligen visats på svenska biografer som DEN ÄVENTYRLIGA FLYKTEN, men jag hade aldrig hört talas om om den. Fotona ur filmen var lätt suddiga, antagligen led de även av misspass, vilket medförde att filmen verkade vara rätt kuslig.

Eftersom jag var en ivrig MAD-läsare redan 1977 fick jag även ett nummer av den brittiska upplagan av MAD. Det innehöll en parodi på filmen MARATONMANNEN. Den hade jag heller aldrig hört talas om.

I England fick jag även en T-shirt med Kapten Amerika på. Den var jag ohyggligt stolt över.

Sommaren 1978 nöjde vi oss med att åka till Danmark. Det lustiga är att jag inte minns vart vi åkte. Jag tittade i ett fotoalbum, där fanns några bilder, men det stod inte var de var tagna. Jag frågade farsan, men han minns inte var vi var. Jag tror vi var någonstans på Jylland, eftersom vi åkte till Legoland. Där hade vi även varit 1976. Vid besöket 1978 slank vi inom westernstaden Legoredo. Där såg vi en dansk indianhövding som grillade pinnbröd. Några stockholmare frågade om han hade korv. ”Hva’ ba’?” sa indianen.

Jag köpte ett nummer av Fantomet, den danska Fantomentidningen. Den innehöll ett äventyr jag inte tidigare läst; ”Ulvemanden”, det vill säga ”Vargmannen” av Janne Lundström och Jaime Vallvé från 1976. Jag konstaterade även att tidningen jag köpt inte var helt färsk. Den innehöll en nyårstävling. Således hade tidningen stått på hyllan i affären i sex månader.

1978 började vi åka till Norge över sportlovet. Vi åkte till Hemsedal – dock inte till den enorma, kända utförsåkningsanläggningen med hotell och grejor. Vi åkte till något som hette Hemsedal Feriesenter. En liten stugby. Vi bodde alldeles intill backen. Där fanns i princip bara en backe. Man tog liften upp till toppen, och sedan åkte man mer i olika sektioner, vissa brantare än andra. Ville man hem till stugan – vi hyrde alltid samma stuga – vek man av från pisten och skidade fram till dörren. Liften brukade skötas av en gubbe som åt svettiga mackor som såg jävligt äckliga ut.

Första året åkte vi tåg dit, därefter bilade vi. Det fanns nog restauranger i trakten, men vi lagade alltid mat själva i stugan. Vi åkte tillsammans med en annan familj, familjen Jönsson från Annelöv, och Stig Jönsson brukade skrämma oss med äckliga norska maträtter som serverades på Hemsedals restauranger. Sejbiff minns jag att han pratade om.

Det låg en liten mataffär på området. Där fanns ett tidningsställ, och bland tidningarna fanns en del serietidningar. Nackdelen med dessa var förstås att de flesta bara var norska upplagor av samma tidningar som fanns hemma i Sverige. Fast jag köpte några ändå. Jag tyckte att det var lite konstigt att Kalle Anka inte fått något norskt namn. Han hette Donald Duck. Kom de inte på något bättre namn? Han kunde väl fått heta Anke-Per eller vad som helst.

Jag köpte aldrig den svenska James Bond-tidningen på 70-talet, jag tyckte att den såg så tråkig ut – innehållet, alltså. En svartvit tidning med stela teckningar. Jag brukade läsa Helgonet, den hade snyggare teckningar. Dessutom visste jag inte vad det var för konstig gubbe på omslagen till James Bond. På 70-talet visste jag inte vem Sean Connery var. Det var ju Roger Moore som var James Bond. Här ska vi komma ihåg att detta var innan hyrvideo och kabel-TV, det gick bara att se Bondfilmer när de biovisades. Ibland fick äldre filmer nypremiär, men det var fortfarande bio som gällde. Connerys filmer syntes dåligt i slutet av 70-talet, åtminstone i Sverige.

Serietidningen hette Agent 007 James Bond i Norge. Tidningen hade en fränare logga än den svenska. Den var tryckt på ett lite tjockare, mer poröst papper, vill jag minnas. Om serien ”Dødens flod” var bra minns jag inte.

Min favorittidning på den tiden var förstås Fantomen, men vad jag minns köpte jag aldrig någon norsk Fantomentidning – eftersom jag redan läst äventyren på svenska. Däremot köpte jag några westerntidningar. Norrmän älskar vilda västern. Det gör de visst fortfarande.

Jag köpte ett eller ett par nummer av Sølvpilen. Jag vet inte riktigt varför. Jag brukade läsa Silverpilen i mitten av 70-talet, alla läste Silverpilen, men jag tror inte att någon tyckte att Silverpilen var speciellt bra. Denna krafsiga serietidning, ursprungligen belgisk, producerad för tyska förlaget Bastei, fyllde nog mest ett tomrum. Serien verkar ha uppskattats mer i Norge, där den visst getts ut på nytt på senare år.

Jag köpte även ett nummer av Tex Willer. Jag undrar verkligen varför. Kanske för att jag behövde något att läsa och det fanns inget annat i butiken. Jag läste aldrig Tex Willer annars. Jag tyckte att det var en ohyggligt tråkig tidning som såg ohyggligt tråkig ut. Men 1981 köpte jag ett nummer ändå. Om jag förstått det rätt kommer Tex Willer fortfarande ut i Norge. I Sverige blev tidningen rätt kortlivad.

1979 köpte jag ett nummer av Stålmannen på centralstationen i Oslo. Återigen undrar jag varför. Jag läste sällan Stålmannen och just det här numret såg extra tråkigt ut. Det tyckte jag redan när jag såg den svenska upplagan. Jag blev också lite besviken på att tidningen inte hette Metallgutten, som vi lärt oss i skolan – det stod i vår lärobok i svenska att Stålmannen hette så i Norge. Supermann. Med två N. Det var lika fantasilöst som Donald Duck.

Några år in på 80-talet slutade vi åka till Hemsedal på sportlovet, vi åkte istället till Österrike. Där var allt större och det serverades rejäla wienerschnitzlar på restaurang Steinbock. Jag tror inte att jag köpte några serietidningar där, eller i Tyskland, som vi körde genom på vägen dit. Jag läste mest Stephen King-romaner i Österrike.

Nyligen skrev jag en lång text om den japanska robotserien Goldrake, det vill säga Goldorak, det vill säga Grendizer, som jag köpte i Italien 1980. Vi hade åkt till semesteranläggningen La Serra, som mer eller mindre var som hemma, fast med bättre väder. De två veckorna där var ungefär som filmen SÄLLSKAPSRESAN. Det var bara svenskar och danskar som bodde där. Personalen var svensk. I den intilliggande byn, som mest var en marknad för turister, pratade många dålig svenska. Vi träffade, av alla människor, fluortanten från min skola i La Serra. Hon var där med sin dotter. Dottern blev senare världsberömd som Gudrun i damorkestern.

Det skulle inhandlas en Kalle Anka-tidning. Ett nummer av Topolino köptes, jag minns dock inte om det var just det nummer, från 1980, som avbildas här intill. Vi gjorde en dagsutflykt till Rom, och där köpte vi av någon oförklarlig anledning ett nummer av La Pantera Rosa.

Jag tyckte att dessa tidningar var lite märkliga. De höll ungefär samma format som svenska serietidningar, men de var tunnare. De innehöll inte speciellt mycket. Rosa Pantern kändes extra tunn, eftersom det inte fanns så mycket text i de serierna.

I närheten av La Serra fanns en butik som sålde tidningar, där köpte jag Goldrake. De sålde även inplastade buntar med äldre tidningar. Jag gjorde det mindre genomtänkta valet att köpa två inplastade album med Happy Days, det vill säga GÄNGET OCH JAG. Eftersom de alltså var inplastade gick det inte att bläddra i dem. Jag suckade besviket när det visade sig vara skitfula, svartvita serier där någon ritat av stillbilder ur TV-serien. De här serierna kom senare ut i en egen färgtidning i Sverige.

Ett bättre val var den inplastade bunt med tre nummer av Capitan America jag köpte. Jag ser nu att denna tidning lades ner 1978, så tidningarna var inte precis färska. Men det gjorde inget. Jag förstod inte vad det stod i pratbubblorna, men det var rafflande ändå. 1980 kom det ju bara ut ett fåtal Marvelserier i Sverige, så allt från Marvel tyckte jag var fränt. De här Kapten Amerika-tidningarna var dessutom mycket tjockare än Rosa Pantern.

Sommaren 1981 gjorde vi det udda valet att åka till en grönskande dal i Österrike. Jag har inte speciellt många minnen därifrån. Jag hade med det första Spirit-albumet från Carlsen. Vi träffade ett skånskt par vi umgicks med, mannen hette Bertil. Skånska män man träffar på resor heter alltid Bertil. Bertil uttalade Puttgarden som Puttengarten. Han berättade att han en gång varit hemma hos några vänner som visat semesterfilmer skjutna på Super-8, och de hade zoomat mest hela tiden — och Bertil demonstrerade med handen hur det zoomades. En kväll var det tyrolerdansuppvisning i hotellets restaurang. Roligare än så blev det nog inte.

1982 åkte vi till Frankrike för första gången. Ah, Frankrike, seriernas förlovade land! Vi anlitade Gîtes de France och tillsammans med familjen Jönsson hyrde vi en liten gård på vischan alldeles utanför Vire i Normandie. Vire var en typisk fransk håla. Pittoresk, men där fanns ingenting. Där fanns ett museum där man kunde titta på stenar. Just det. Stenar. Granit var det kanske. Jag letade upp Vire i en Lonely Planet-guide. ”It’s not worth it,” stod det.

Den lokala paradrätten var tydligen tripes. Inälvor. Komage i gelatin. Tripes à la modes de Caen. Jag var livrädd för att vi skulle bjudas på detta någonstans. Vi blev hembjudna till den baskerförsedde bonden som ägde kåken vi hyrt. Jag blev nervös. Bonden och hans familj pratade inte ett ord engelska. Vi pratade väldigt lite franska – jag hade hunnit läsa franska ett år på högstadiet. Men vi fick inte tripes hos bonden. De bjöd på vin och kakor. De blev otroligt överraskade när vi barn och unga inte ville ha vin. ”Pas de vin ?!!” utbrast bonden. De lyckades leta upp en flaska syrop, som de kallade det, det var inte sirap utan jordgubbssaft.

En dag körde vi till Paris. Vi såg hela Paris på en dag. Farsan var Clark Griswold och gick först med en karta i näven. Vi åt lunch i Eiffeltornet, eftersom de hade en inkastare. Vi kom aldrig högre upp än första våningen. I Paris’ tunnelbana satt en affisch för CALIGULA & MESSALINA.

Återigen skulle det köpas en Kalle Anka-tidning. Det har var nog sista gången vi gjorde det. Vi köpte ett nummer av Journal de Mickey, som liksom de flesta andra franska tidningar höll det större magasinsformatet. Om det var den härintill avbildade tidningen minns jag inte, jag var inte speciellt intresserad av Journal de Mickey.

Jag var betydligt mer intresserad av det nummer av Spirou jag köpte. Det innehöll en massa spännande serier, om än väldigt få kompletta serier. Tidningen Spirou innehöll, och innehåller fortfarande, albumserier som gick som följetong med ett par sidor i veckan. Numret jag köpte innehöll bland annat Franka och serien ”Äventyr i gult” av Yann och Conrad, som senare gick i Epix. På en sida fanns en Spirou-strip av Yves Chaland, tecknad i 40-talsstil. Det var en fortsättningsserie med en stripp i veckan.

Tidningen innehöll en bilaga. Man kunde klippa ut- och vika ihop en serietidning i litet format. Denna innehöll en komplett deckarserie. Jag minns hur överraskad jag blev när jag upptäckte att jag förstod vad som stod i pratbubblorna! Inte riktigt allt, men tillräckligt för att hänga med i handlingen. Jag hade alltså bara läst franska ett år — men jag hade Madame Aronsson som lärarinna, och hon krävde mycket av oss. Senare blev hon Björn Kjellmans svärmor.

Vi besökte ett omskrivet varuhus som hette Mammouth och som var enormt, det var ingen supermarché utan en hypermarché. Jag skulle köpa mig ett seriealbum och gick till serieavdelningen. Det kändes som att seriehyllan var en kilometer lång med hundratusentals album. Jag köpte ett Gaston-album. Det var på 62 sidor. Konstigt. Den svenska utgåvan av samma album hade bara 46 sidor. Vart hade resten av sidorna tagit vägen?

Jag har inga minnen av vart vi åkte somrarna 1983 och 1984. Vi var i Hamburg ett år, det måste ha varit då. Vi hade inbrott i bilen, tjuven krossade bakrutan på vår Volvo 245 och stal ett par trätofflor och ett blåvitt paraply.

Just det, vi åkte ju även till Stockholm. Det var 1983 eller 1984. Det hade jag glömt bort. Där fick man presenter om man gick till vissa butiker och visade upp en kupong. På PUB fick vi en penna. Morsan försökte köpa sockerdricka på McDonald’s. Det gick inte.

1985 åkte till La Grande-Motte i närheten av Montpellier i södra Frankrike. En kommun känd för sin arkitektur. Arkitekturen är det enda La Grande-Motte är känt för. Stora, vita, pyramidliknande byggnader. Men det enda man kan göra där är att bada och gå på krogen, där finns ingenting. Vi hade kört bil dit och gjorde dagsutflykter. Jag minns inte riktigt vad vi åkte och tittade på.

I närheten av pyramiden vi bodde i fanns en stormarknad. Vi lärde känna några andra svenskar i huset, bland annat en skånsk familj, mannen var en rund, jovialisk herre som sannolikt hette Bertil. Han berättade att han varit på den där stormarknaden och köpt några riktigt fina biffar och en påse pommes frites. När han senare stod i köket i lägenheten och skulle laga mat visade det sig att pommes friten skulle friteras. Det gick det inte att göra i lägenheten. Och han hade redan börjat tillaga biffarna. ”Och jag som hade gett biffarna min varmaste kärlek!” utbrast Bertil. Det här är ett citat jag använt ett par gånger i mina seriemanus.

På den här stormarknaden fanns en avdelning med många och stora hyllor, eller kanske snarare korgar, med buntar med äldre seriemagasin som plastats in, precis som på det där stället i La Serra. Det här var vanligt i Frankrike, restupplagor såldes i buntar. Just de här buntarna var extra spännande — de innehöll nämligen franska så kallade vuxenserietidningar. Det var Fluide Glacial, det var Charlie, det var L’écho des savanes.

Jag köpte en bunt med Métal Hurlant och Rigolo. Rigolo var Métal Hurlants kortlivade humortidning. Det gick inte att se vilken den tredje tidningen var, den fick bli en överraskning. Det visade sig vara första numret av Métal Hurlant Aventure, ännu en kortlivad tidning.

Jag hade läst Heavy Metal och jag hade läst Pulserande Metal. Métal Hurlant nummer 92 (utgivet oktober 1983) var det första numret av den franska originaltidningen jag läste. Just det här numret var kanske inte det mest minnesvärda. Omslaget var inte heller så kul. Men jag var nöjd ändå. Jag hade äntligen ett nummer av tidningen jag läst så mycket om!

Det här var nog sista gången vi åkte på semester hela familjen. Jag har inga minnen av eventuella senare resor under 80-talet. Jag blev äldre. 1989 reste jag till New York med en kompis.

Då åt vi quiche lorraine i Trump Tower.

Någon ska ju ha gjort det.