Bio: Resan till Piemonte

Foton copyright (c) © SF Studios/ Ragna Jorming

Alexandra-Therese Keining, som gjorde KYSS MIG, 2011, har inte regisserat en långfilm sedan POJKARNA, som kom 2015. Nu är hon tillbaka med RESAN TILL PIEMONTE, som hon även skrivit manus till.

Jag hade inte hört talas om den här överhuvudtaget innan jag såg den och visste inte vad jag skulle förvänta mig. Filmen visade sig vara ett slags feel-good-drama, med inslag av romantisk komedi och … thriller?

RESAN TILL PIEMONTE fick mig att tänka på en typ av böcker jag inte läser — och som jag aldrig läst. De där feel-good-böckerna man ser överallt där böcker säljs, de med ljusa, färgglada omslag och titlar som ”Gunilla reser till Paris” eller ”Ullas vår i Provence”, och som enligt baksidestexterna handlar om någon som tröttnat på sitt jobb som art director på Stockholms fränaste reklambyrå, och drar iväg på vinst och förlust för att hitta sig själv. Jag inbillar mig att RESAN TILL PIEMONTE är som dessa böcker, men det är kanske bara jag som är fördomsfull?

Helena Bergström spelar Eva, en kock vars krog i mörka, snöslaskiga Sverige går i konkurs. Hennes försupne ex-make (Peter Salle) är jobbig och vägrar släppa greppet.

Evas bror har dött och Eva har fått ärva broderns väldigt stora hus på den pittoreska italienska landsbygden. Eva vill inte ha kåken, men åker dit med sitt gamla kompisgäng och några släktingar. Det är lite rörigt vem som är vem och vilken relation till varandra. Några av dem är nyblivna pensionärer.

Kjell Bergqvist är Bengt, som äter en uppgiven sjuklings (Peter Habers) mediciner och börjar babbla om Thore Skogman. Björn Kjellman är en jävel på italienska och har ihop det med Eva. Kajsa Ernst raggar karlar och skriver en bok.

Svenskarna upptäcker att de trivs väldigt bra i Piemonte. De kommer på att de ska öppna en restaurang. Dock bor det ett gäng illasinnade italienare i byn, de är anförda av den onda matriarken Gaia Lorenzi (Paola Sambo från Dario Argentos DARK GLASSES) och hon vill få väck de svenska utbölingarna. Det avlossas ett par skott! Som sig bör håller Eva på slutet ett passionerat brandtal till byns innevånare och allt är underbart.

Den här filmen är lite märkligt spretig. Det är för många medverkande och några presenteras rätt dåligt. I princip är handlingen bara en lång rad klyschor staplade på varandra. För att vara en komedi är den inte speciellt rolig, och den är heller inte vidare romantisk. Fast miljöerna är tacksamma, filmen kan nog upplevas som trivsam, och Kjell Bergqvist är ju alltid Kjell Bergqvist.

Jag tyckte dock mest att det här var tråkigt och totalt ointressant.