När bitar faller på plats

Det är en speciell känsla, det kan nästan kännas overkligt, när pusselbitar faller på plats eller när gåtor löses efter flera decennier. Gåtor från barndomen.

Det finns — rättare sagt fanns — en del filmer jag såg som barn, ibland hela filmen, ofta bara snuttar ur dem, som gjorde stort intryck på mig och som jag sedan grunnat på tills jag blev vuxen. Vad var det egentligen jag såg? Och minns jag rätt?

Låt oss börja den 25:e maj 1973. Jag var fem år och låg i min säng i mitt rum på andra våningen och kunde inte sova. Vi hade TV:n på bottenvåningen på den tiden, därnere satt mina föräldrar och tittade på TV. Jag hörde ljuden — och jag visste vad det var de tittade på: DR JEKYLL OCH MR HYDE. Jag tror att jag visste vad det var för film, vad den handlade om. På ett ungefär. Jag sög i mig allt jag tyckte lät spännande som en svamp.

Jag minns inte varför, men av någon anledning klev jag ur sängen och smög nerför trappan till bottenvåningen. Det fanns ett valv mellan stora rummet med bokhyllor och TV-rummet. Jag gömde mig bakom en bokhylla och tittade på den svartvita filmen. Mina föräldrar satt med ryggarna mot mig.

Filmen gick mot sitt slut och dr Jekyll promenerade en mörk kväll. Jag tyckte att det började bli lite väl spännande. Jag blev skraj. Av någon outgrundlig anledning sa jag då ”Piiip! Piiip!”, jag ville väl att mina föräldrar skulle upptäcka mig, jag vet inte riktigt. Jag minns att farsan sa till morsan ”Har vi fått möss?”. De visste förstås att jag stod gömd bakom hyllan.

Dr Jekyll satte sig på en bänk i månskenet — och började förvandlas till mr Hyde. Det här tyckte jag var så vansinnigt otäckt att jag började storböla och rusade fram till mina föräldrar, som jag tror skrattade lite åt mig. De sa säkert något i stil med ”Det är bara en film”.

Jag tänkte länge på det här. Jag tänkte på det i flera år. Eftersom mr Hyde såg så otäck ut, var jag övertygad om att det var Rouben Mamoulians DR JEKYLL OCH MR HYDE med Fredric March från 1931 jag hade sett. Victor Flemings DR JEKYLL & MR HYDE från 1941 med Spencer Tracy och Ingrid Bergman visades nämligen 1975 och 1978. Jag vågade inte titta, men efter en av dessa visningar frågade jag min mormor, som hade sett den, hur rälig mr Hyde hade sett ut. Hon sa då att han inte var rälig alls, ”Han bara grinade”. Här ska jag skjuta in att i Skåne betyder grina skratta eller flina. Således måste det ha varit en annan version mormor sett än den jag såg 1973. Jag mindes ju Hyde som ett riktigt monster.

En kväll på 90-talet stod jag i mitt kök och diskade. Radion var påslagen. P3. Den svenske makeup-effektkillen Kaj Steveman, som är lika gammal som jag, intervjuades. Han fick en fråga om hur hans intresse för skräck uppstått. Han svarade på frågan — och jag häpnade.

Kaj berättade nämligen nästan exakt samma historia som jag gjorde härovan: hans föräldrar tittade på DR JEKYLL & MR HYDE, han hade gömt sig och smygtittat, och blivit livrädd när Jekyll förvandlades på slutet.

Det gick ytterligare några år. VHS ersattes med DVD och jag fick ett recensionsex av en box med de två klassiska versionerna av DR JEKYLL & MR HYDE, de från 1931 och 1941. Jag tittade på filmerna.

Versionen från 1931, som är en så kallad pre-code-film, är jättebra. Men. Inte fan slutade den med att Jekyll satte sig på en bänk och förvandlades. Hmm.

Jag såg versionen från 1941. Den är svagare, den är mycket tamare, Ingrid Bergman spelar här en barflicka och inte en prostituerad som i filmen från 1931. På slutet tar Spencer Tracys Jekyll en nattlig promenad i en park, han sätter sig på en bänk — och förvandlas. Ni må tro att han grinar!

Nämen. Det var ju den. Det var versionen från 1941 som hade visats 1973. Det här gången blev jag inte vettskrämd. Jag kände snarare en lättnad. En pusselbit hade fallit på plats.

… Dock tror jag att jag hade sett filmen från 1941 på TV innan jag fick den på DVD. Jag vet inte varför jag inte reagerade då. Kanske för att jag var så säker på att det var den från 1931 som skrämt mig.

Den film jag grunnat mest på skrev jag lite kort om förra året i en text som egentligen handlar om Brian Clemens’ TV-serie THRILLER, men jag skriver om den igen, lite mer utförligt den här gången.

Den 21:a maj 1975 var jag hemma hos farmor och farfar och tittade på TV — jag minns inte om det bara var jag och syrran, eller om mina föräldrar också var där. Vi tittade på en konstig film med en märklig stämning. Filmen handlade om två unga tjejer. Antagligen bytte farfar kanal, eftersom jag minns att farmor sa ”Ska vi se hur de går för di där töserna?”, och så såg vi slutet.

Filmen slutade väldigt märkligt. De två tjejerna var klädda i vita klänningar och framträdde inför publik på en scen. Plötsligt tände de eld på sig själva och brann upp.

Det här funderade jag på i decennier. Vad i hela friden var det här? Vad handlade filmen om? Den var suggestiv och jag misstänkte att den var fransk.

Åren gick och jag blev alltmer övertygad om att jag sannolikt hade drömt alltihop, eller mindes detta eldfängda slut helt fel. Jag visste inte hur jag skulle få reda på vilken film det var, om jag nu inte drömt att jag sett den.

En eftermiddag för så där 10-15 år sedan satt jag och bildgooglade efter något, jag minns inte vad. Bland resultaten fick jag plötsligt se något oväntat — och bekant: två tjejer i vita klänningar som brinner på en scen! Jag blev alldeles svettig, nästan upohetsad. Herrejävlar! Det var ju den där filmen! Den existerar!

Filmen är Joël Sérias MAIS NE NOUS DÉLIVREZ PAS DU MAL från 1971. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, utan fick svensk premiär på TV1 1975 med titeln FRÄLS OSS ICKE FRÅN ONDO.

Det här var en på sin tid omdiskuterad film. Handlingen bygger (väldigt) löst på samma autentiska, australiska mordfall som Peter Jacksons SVARTA ÄNGLAR. I verkligheten var det två unga tjejer som 1954 slog ihjäl den enas mor.

I Sérias’ film spelar Jeanne Goupil och Catherine Wagener två uttråkade, katolska tonårstjejer. Under sommarlovet bestämmer de sig för att bli satanister. De utför diverse spratt som blir allt mer elaka, de förför män, och slutligen mördar de en stackars kille som fått slut på bensin. När de återvänder till skolan efter lovet har en polisutredning inletts. Allt leder fram till det makalöst bisarra slutet, då de två tjejerna alltså inför publik tänder fyr på sig själva medan de läser poesi av Charles Baudelaire och Jules Laforgue.

FRÄLS OSS ICKE FRÅN ONDO visades i Cannes — men när den skulle gå upp på bio i Frankrike tog det tvärstopp. Den blev nämligen totalförbjuden i sitt hemland! Det franska kulturdepartementet satte sig på tvären. Helgerån, hädelse och sadism! skrek de, fast på franska. De ansåg att dess perversioner och sadism var frön som skulle leda till mentalt förfall. Utländska distributörer var inte sena att utnyttja förbudet i sin marknadsföring — en fransk film som är förbjuden i Frankrike! Förbudet har sedan dess hävts.

Det anmärktes även på att de två tjejerna var alldeles för unga, det här var en film med en del sex. Jo, de skulle föreställa unga, med skådespelerskorna som gestaltade dem var äldre.

Det är inte utan att jag undrar varför farmor och farfar lät mig se den här filmen den där majkvällen 1975. Jag hade inte ens börjat första klass! Antagligen visades det inget annat, och det var något i färg som rörde på sig. Det är möjligt att farmor och farfar förstod filmen lika lite som jag. Farmor gillade bara Sickan Carlsson-filmer. Jag är dock glad att jag fick se den — det här är nog en av de filmer som grundade mitt intresse- och fascination för europeisk genrefilm, den etsade sig fast i mitt undermedvetna. Fast det visste jag inte 1975.

Numera har jag FRÄLS OSS ICKE FRÅN ONDO på Blu-ray. Det är en väldigt bra film med en besynnerlig stämning, och för en svensk och ofrälse är filmens hädiska inslag knappast kontroversiella.

En tredje pusselbit det tog tid att få på plats, är en film jag bara såg en liten snutt ur — om jag nu verkligen gjorde detta.

Ett TV-program visade klipp ur filmer, det kan ha varit Filmkrönikan, och det måste ha varit 1977. Jag minns att det visades ett otroligt suggestivt klipp där en båt anländer till en solig ö som verkar vara helt folktom. Inga människor ute, alla husen är tomma.

Det är allt. Jag minns inte mer. Jag vet inte om klippet som visades var längre, eller om det visades fler klipp ur filmen. Precis som fallet var med FRÄLS OSS ICKE FRÅN ONDO, gjorde detta lilla klipp stort intryck på mig. Vad det nu var för någonting.

1989 köpte jag Phil Hardys bok ”The Encyclopedia of Horror Movies”. Jag läste denna maffiga volym från pärm till pärm. Jag läste allt i den.

I delen med filmer från 1976 läste jag om en spansk film och jag hajade till. Det här måste ju vara den där filmen jag såg ett klipp ur, tänkte jag. Narciso Ibáñez Serradors ¿QUIÉN PUEDE MATAR A UN NINO?, som 1977 gick upp på bio i Sverige som VEM KAN DÖDA ETT BARN? och som byggde på romanen ”El juego de los niños” av Juan José Plans.

Lewis Fiander och Prunella Ransome spelar Tom och Evelyn, två engelska turister i Spanien. Evelyn är gravid och talar inte ett ord spanska. De driver omkring och beslutar sig för att åka ut till en närliggande ö.

Det är en märklig ö. Det verkar inte finnas någon där. Till en början tänker de att öborna väl dyker upp, men det gör de aldrig. Gator, butiker, restauranger och hotell är tomma. Konstigt.

Efter ett tag upptäcker de att det finns barn på ön. Märkliga, allvarliga barn. Men var är alla vuxna?

Det framgår snart att barnen har dödat alla vuxna på ön. Nu ska Tom och Evelyn bli nästa offer. De jagas av barnen och måste försvara sig — men kan de döda ett barn?

VEM KAN DÖDA ETT BARN? genomsyras av en genuint obehaglig stämning. Det här är en väldigt spännande film — och en mycket bra film. Idag har jag den på Blu-ray.

Men var det den här filmen jag såg ett klipp ur på TV på 70-talet? Jag har ingen som helst aning — det kan varit en helt annan film. Oavsett vilket ledde det till att jag upptäckte VEM KAN DÖDA ETT BARN?, och det är jag glad för.

… Och där tror jag att jag sätter punkt för idag. Jag får ta och skriva om FLICKA MED KVAST en annan gång.