Streaming: Touch Me

Jag hade lite onda aningar innan jag började titta på den här filmen. Jag misstänkte att det skulle vara en viss typ av film. En typ av film jag sällan gillar. Men jag kunde förstås ha fel.

Tyvärr visade TOUCH ME sig vara en film av den typ jag sällan gillar.

Addison Heimann har skrivit och regisserat den här body horror-komedin om Joey (Olivia Taylor Dudley), som plågas av hemska saker som hände under hennes uppväxt och som delar lägenhet med sin homosexuelle kompis Craig (Jordan Gavaris). De är arbetslösa och har dåligt med stålar.

När filmen börjar sitter Joey hos sin psykolog och håller en lång monolog på flera minuter medan kameran långsamt zoomar in på henne. Hon berättar om den mystiske Brian som hon träffat. Brian påstod sig vara en utomjording, och plötsligt kom det ut en tentakel ur hans finger. De hade sedan utomjordisk tentakelsex och Joey säger att det kändes som om hon var med i japansk hentai.

Joey och Craig tvingas lämna lägenheten och flyttar in hos Brian, som lever med sin assistent Laura (Marlene Forte) i ett stort, flott hus. Brian ägnar sig ofta åt dans.

Han är en märklig typ, Brian. Hans syfte på jorden är lite oklart till en början. Han är dock vänlig. Åtminstone den första tiden. Craig är med och dansar med Brian och Laura.

Brian har tentakelsex med både Joey och Craig. Joey och Craig blir ovänner och bråkar. Brian blir ond. Laura blir ondare.

Under den tredje akten blir det mycket tentakler och en del splatter. Om man håller sig vaken så länge.

Det är lite konstskola över TOUCH ME. Det är långa tagningar, få medverkande, och väldigt mycket dialog. Ofta pratar de medverkande märkligt långsamt. Filmens tempo är långsamt. Till stora delar känns det här som filmad teater.

Rollfigurerna är ganska osympatiska. För att vara komedi är det inte speciellt roligt. Det är mer drama än skräck och komedi. En del inslag är antagligen avsedda att vara roliga, men det gick inte hem hos mig.

TOUCH ME är en väldigt udda och bisarr film, men den har ett lätt pretentiöst anslag som jag fann irriterande. Efter en halvtimme tittade jag på klockan allt oftare. Filmen tar sig i sista akten, men då är det för sent.

Jag ser att filmen har delat publiken i två läger. De som tycker att den är jättebra och till och med älskar den, och de som tycker som jag, eller som är ännu mer kritiska. Kanske hade jag också tyckt att det här var coolt om jag vore i 20-årsåldern. Nu är jag inte i 20-årsåldern, jag kände att jag är för gammal för det här. Det var mest tråkigt. Det här är en ganska typisk filmfestivalfilm.

”Touch Me” med Samantha Fox spelas inte på soundtracket.