Rymdfantomen och jag

På 1970-talet hade Arne Weise ett populärt TV-program som hette VÅR FANTASTISKA VÄRLD. Weise visade små reportage om allt möjligt mer eller mindre kul, och sist i programmet visades ett avsnitt av den animerade serien Rickard Rättrådig. Det sistnämnda var den främsta anledningen till att jag tittade, vi var inte bortskämda med tecknad film, men det kunde hända att Weise visade reportage jag tyckte var intressanta.

I ett avsnitt visades ett reportage från Japan och inspelningen av TV-serien om Ultraman. Det var allra första gången jag såg japansk underhållning av det här slaget; japanska superhjältar, mecha, science fiction och monster. Det var nog inte många sekunder Ultraman vi fick se, men dessa sekunder gjorde ett djupt intryck på mig. Jag memorerade Ultramans utseende och ritade egna Ultraman-serier, trots att jag inte visste vem Ultraman var, vad han hade för krafter, och vad det hela handlade om. Det var något lockande över dessa färgglada hjältar och robotar.

Sommaren 1980 var jag och min familj på semester i Italien – eller, Italien och Italien, vi åkte till semesteranläggningen La Serra, där personalen pratade svenska och gästerna var svenskar och danskar. Jag hade med mig en hög serietidningar, jag minns att jag bland annat hade med ett nummer av, Z- hämnaren; den Zorro-tidning som Hemmets Journal väldigt oväntat börjat ge ut. Jag köpte även några italienska tidningar och album, dock inga med italienska serier. Det var Capitan America, La Pantera Rosa och, märkligt nog, svartvita album med den pissusla serieversion av GÄNGET OCH JAG som senare även kom ut i Sverige.

Och så var det Goldrake.

Åren runt 1980 var animé otroligt populärt i Italien och Frankrike; japanska, animerade TV-serier, främst science fiction och helst mecha, verkade det som. Jätterobotar, ofta kallade superrobotar, alltså. Dessa robotar fanns överallt: på affischer, i serietidningar och böcker, på super-8-filmer, på glassar, på tuggummin, som spel, pussel och som dockor.

Det var Mazinger Z, Captain Harlock, som inte var robot men väl rymdpirat, Great Mazinger, Getter Robo – men främst var det Goldrake. Eller hette han Atlas UFO Robot? På omslagen till tidningar och böcker stod det två olika namn.

De flesta av de här figurerna hade skapats av Go Nagai. Jag trodde länge att Go Nagai var ett företag, det låter som ett företag, men det är en japansk serietecknare. Han heter egentligen Kiyoshi Nagai och är född 1945. Han är flerfaldigt prisbelönt och han hade en cameo i THE TOXIC AVENGER PART 2, av alla filmer.

Goldrake heter i original Grendizer och ingår i Mazinger-serien. Både mangan och TV-serien hade premiär 1975 i Japan. Serien handlar om en kronprins, hertig Fleed, som stjäl jätteroboten Grendizer, som även är ett rymdskepp, och flyr till jorden för att undkomma en illasinnad rymdhärskare. Fleed hamnar på en bondgård som ligger intill en rymdforskningsanläggning. Där finns bland andra Koji Kabuto, som byggt ett eget UFO. Med jämna mellanrum måste de slåss mot rymdvarelser. Det figurerar även en rymdprinsessa, har jag för mig.

Att Goldrake blev så otroligt populär i Sydeuropa beror på fransmannen Bruno-René Huchez. Han var en affärsman som av en slump såg TV-serien på ett hotellrum i Japan. Tillsammans med sin kollega, producenten och filmklipparen Jacques Canestrier, köpte han rättigheterna, döpte om serien till Goldorak, och när den hade premiär på fransk TV 1978 blev den en osannolik succé. Succén spreds alltså till Italien, där Goldorak blev Goldrake. Tydligen ändrades handlingen en aning i den franska dialogen.

Åter till La Serra 1980. Förutom de serier jag räknade upp i inledningen, köpte jag ett album – idag skulle vi kalla formatet trade paperback – med Goldrake. Den här boken samlade bara några nummer av serietidningen från slutet av 70-talet som klistratss in i en pärm.

Jag älskade den här boken. Jag förstod inte italienska, men det spelade ingen roll. Jag var otroligt fascinerad av serien, dess värld, dess gestalter och farkoster. Jag fyllde mina ritblock med egna jätterobotar under den där italienresan. Dock var mina robotar betydligt mindre färgglada – jag färglade aldrig mina teckningar och serier.

När mina föräldrar frågade vad det var för serier i den där boken sa jag att det var japanska serier – att sådana kallas manga visste jag inte då. Först som vuxen, när jag hittade boken i en låda hos farsan, insåg jag att den här italienska boken inte alls innehöll manga. Det var serier som licensproducerats i Italien, om det nu inte var Frankrike – jag gissar på Italien. Dessutom var det rätt taffligt tecknat. Stelt och tråkigt. Inte nog med det, vissa rutor upprepades flera gånger. Uppenbarligen var det en snabbproducerad serie. Men det märkte jag inte då, 1980.

Det fanns även en amerikansk variant av Grendizer som ingick i Shogun Warriors, vilka var leksaker som Mattel licensierat från Japan. Shogun Warriors hade även en kortlivad serietidning som gavs ut av Marvel. I slutet av 70-talet visades ett TV-program som hette ”Leka för livet”, och som var kraftigt kritiskt till leksaksbranschen. Jag såg programmet och på mig hade det motsatt effekt – det visades upp många häftiga prylar jag ville ha. Bland annat visades en amerikansk reklamfilm för Shogun Warriors. Jag tyckte att det var något av det fränaste jag sett! Fast leksakerna fick jag aldrig syn på, de fanns åtminstone inte i Landskronas leksaksaffärer. Helt identisk med Grendizer är Shogun Warriors inte, så jag undrar lite över förhållandet.

1981 gick en långfilm om Grendizer upp på bio i Sverige – GOLDORAK – RYMDFANTOMEN. Jag såg den inte, den visades inte i Landskrona, men en bekant till mig berättade att han såg den i Malmö, och att den i princip var helt osebar. Den här långfilmen verkar vara ett franskt hopklipp av TV-serien. Den blev ingen succé och Goldrake/Goldorak/Grendizer fortsatte att vara okänd i Sverige.

För snart 20 år sedan fick jag en amerikansk VHS-box som innehöll delar av det amerikanska programmet FORCE FIVE, som var en antologiserie med olika japanska jätterobotserier. En av dessa var Grendizer, som här hette Grandizer och var dubbad till engelska. Boxen innehöll några av de första avsnitten – och jag tyckte att de var förtvivlat tråkiga. Liksom i den franska – och sannolikt den italienska – versionen lär handlingen ha ändrats en aning i dubben och figurerna fick nya namn.

Sedan dess har jag försökt se den japanska originalversionen, den streamade någonstans med engelsk text. Jag kom dock inte längre än fem-sex avsnitt. Jag tyckte att det var alldeles för träigt och tråkigt. Men – om jag fått se serien när jag var barn på 70-talet hade jag sannolikt älskat den!

2024 kom det en ny TV-serie om Grendizer, GRENDIZER U, heter den. Jag har inte sett den, enligt uppgift är det en nyinspelning av den ursprungliga serien från 1975-1976. Musiken till eftertexterna, en låt som heter ”Protect You”, skrevs och framfördes av Band-Maid. Band-Maid är mitt absoluta favoritband. Vilket märkligt sammanträffande. Som om allting hänger ihop.

Även om jag som vuxen alltså inte gillar den animerade TV-serien, så uppskattar jag fortfarande bilder på Goldrake och hans vänner och fiender. Jag gillar fortfarande designen, jag minns hur fantasieggande de här bilderna var när jag var barn, jag kan nästan känna samma känsla som genomsköljde mig 1980, en lätt sense of wonder.

Och det duger gott idag.

Eftersom mina texter om serier ofta har två-tre gånger så många läsare än mina filmrecensioner, får jag passa på att återigen påminna er om att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om ni inte redan gör det, det finns knappar för detta alldeles här under och härintill, och det är gratis. Vill ni stötta TOPPRAFFEL! ekonomiskt, vilket kan innebära att ni får läsa fler sådana här långa artiklar (jag får ju ingen lön för de dagar jag lagt på den här texten), är ni mer än välkomna att skänka en slant eller en enorm summa via PayPal, Buy Me A Coffee eller WPForms, som återfinns i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Då blir den hårt arbetande redaktionen, det vill säga jag, glad. Eftersom de är juni kan jag låtsas att det är semesterersättning, sådan får jag inte. Fast jag får inte semester heller.