”Vad var det jag läste?” hette en bok jag nästan glömt bort som vi hade på lågstadiet, eller om det var på mellanstadiet, eller både och. Den innehöll tråkiga extrauppgifter att jobba med när man var klar med huvuduppgifterna. Eftersom jag redan kunde läsa och skriva när jag började skolan, och därmed ofta blev klar snabbt, satt jag ofta med den här extraboken. Antagligen satt jag mest och ritade gubbar i marginalen. Cowboys och hemliga agenter.
”Vad var det jag läste?” kan jag fortfarande utbrista. Eller snarare ”Vad fan var det egentligen jag läste?”. Det är när jag tänker på en del gamla serietidningar jag köpte- och läste när jag var barn på 70-talet.
När jag var barn läste jag alla serier jag kom över. När jag läst mina egna tidningar och album, läste jag andras tidningar och album, jag lånade serier på biblioteket, jag läste serierna i mormors veckotidningar, jag läste serier i annonser och på baksidan av flingpaket. När jag läst de serier jag gillade, läste jag de jag inte gillade.
Jag har ibland nämnt Fynd-Shopen på Eriksgatan i Landskrona här på TOPPRAFFEL!, det var ett antikvariat som fanns i slutet av 70-talet och kanske i början av 80-talet, jag minns inte när butiken slog igen. De sålde bara serier, kioskböcker och herrtidningar. Serietidningarna kostade 50 öre styck, förutom de på 100 sidor, vilka jag tror kostade en krona. Serietidningarna var noga sorterade i fack märkta med titeln. Där fanns även fack för blandade, mer obskyra titlar.
På Storgatan låg Lorrys antikvariat. Det var ett mer regelrätt antikvariat med fokus på böcker, det hade funnits i ett par decennier, tror jag. Lorry hade även serietidningar, hon tog en krona styck – eller var det två kronor? – oavsett vad det var. Dock låg de osorterade i höga travar borta vid ett fönster och det kunde ta sin tid att gå igenom dem.
Jag och ett par kompisar brukade cykla runt och leta tomflaskor som vi sedan pantade på Systembolaget, och för pengarna köpte vi serier, oftast på Fynd-Shopen.
Ibland snöade jag in på vissa serier och tidningar. Fantomen, förstås, den började jag köpa 1976 och 1978 prenumererade jag. Tomahawk läste jag hyfsat regelbundet. Stålpojken med Rymdens Hjältar tyckte jag var otroligt bra ett tag, liksom Pilot. 1978 började Atlantic Förlag att ge ut Marvelserier, vilka jag var ganska entusiastisk över, åtminstone ett tag i början.
Men sedan hade vi de udda tidningarna. De ibland lite konstiga tidningarna. Tidningar som i de flesta fall hade hunnit läggas ner innan jag hittade dem på Fynd-Shopen, en del hade lagts ner innan jag föddes. Serier jag ibland inte riktigt visste vad det var för något och som jag därför var lite fascinerad av.
I ett inlägg i en dansk Facebookgrupp häromdagen skrev någon seriemarknaden i Danmark började gå ner i början av 70-talet. Semic köpte Williams, och Williams hade översvämmat marknaden med ofta skräpiga tidningar. Samma tidningar kom ut i Sverige. Semic behöll de större, populära titlarna, medan möget försvann.
Men de här ofta kortlivade tidningarna som Williams, och en del andra, mindre förlag gett ut tyckte jag var spännande som barn. De var nästan lite mystiska, tyckte jag, eftersom de inte fanns i tidningsställen i speceriaffärer och hos tobakshandlare. De fanns bara på Fynd-Shopen och ibland hemma hos kompisar.
När jag var barn kunde jag bli extra intresserad av en tidning som hade ett udda format, om den var lite mindre eller lite större än en vanlig serietidning. Självklart gillade jag även tuffa, säljande, ofta målade omslag som utlovade toppraffel. Jag gillade även logotyper. Ibland kunde jag köpa en gammal tidning bara för att jag tyckte att loggan var tuff – som Djungelserien. Djungelserien innehöll en serie som hette Jim Cane, vilken var en fransk serie som egentligen hette Kalar. Den här tidningen var förhållandevis långlivad, den kom ut 1967-1972, först på Centerförlaget och sedan på Semic. 1972 bytte tidningen namn till Djungel-Jim, trots att den inte hade något med Alex Raymonds hjälte Djungel-Jim att göra. 1973 lades den ner. Det är lite intressant att den höll ut i sex år. Jag tyckte aldrig att den var speciellt bra när jag var barn, och häromåret köpte jag ett nummer av Djungel-Jim, och det var alldeles för träigt för att jag skulle kunna läsa den. Gillade folk verkligen den här? Uppenbarligen. Åtminstone fram till 1973.
En tidning som hade både udda format, tuffa omslag, frän logga och ett tufft namn, var Bazooka från Centerförlaget. Den kom ut med åtta nummer 1964. Jag letade länge efter den här tidningen efter att ha sett annonser i den i andra gamla krigstidningar. Den var dock inte lika tuff när jag väl fick tag på ett nummer eller två. Jag hade förväntat mig vanliga, brittiska krigsserier från IPC eller DC Thompson, men de första numren av Bazooka innehöll spanska serier, vara några var fulare än jag väntat mig. De sista numren innehöll visst brittiska serier, men de läste jag aldrig.
Två tidningar jag har vaga minnen av, är Hot Rod och Robin Hood, som jag köpte på Fynd-Shopen. De försvann från min seriehög på någon vänster, och jag har inte tittat i dem på 40-45 år eller mer.
Hot Rod kom ut med åtta nummer 1969 och gavs ut av Dennis Förlag. Formatet var lite mindre än en vanlig serietidning och jag minns att jag tyckte att det här var en bra och frän tidning – men! Jag minns inte ett dugg av vad den innehöll. Jag hade det nästsista numret, avbildat här ovan. Tidningen var i svartvitt, men jag kan inte se en enda ruta framför mig. Antagligen innehöll tidningen mög, de brukade ofta göra det.
Robin Hood, utgiven av Cartoon Press 1970, minns jag att jag tyckte var jättebra och spännande, och jag letade efter fler nummer utan att lyckas. Detta beror på att Robin Hood bara kom ut med ett nummer. Dock förekom Robin Hood även i ett nummer av en annan, kortlivad tidning from Cartoon Press; Äventyrsmagasinet, som kom med två nummer 1970. Detta vet jag enbart för att den Adamsondiplomerade seriehistorikern Roger Schaeder nyligen skrev om de här Robin Hood-serierna på sin webbsida Rogers Seriemagasin. Det handlade uppenbarligen om spanska serier och de verkar verkligen inte ha varit något vidare, men när jag var barn räckte det med Robin Hood, svärd och pilbågar för att jag skulle vara nöjd. Jag tyckte dessutom att omslaget till Robin Hood var vansinnigt tufft!
En tidning jag inte tyckte var tuff, var Rusty och hans vän Rin Tin Tin, som kom med 15 nummer på Williams 1972-1973. Ett par nummer av den här fanns hemma hos min bästis när jag var barn. Jag tyckte att det var en riktigt tråkig och fånig serie, trots att det var en western. Serien byggde på TV-serien THE ADVENTURES OF RIN-TIN-TIN, som visades 1954-1959. Gick den månne på svensk TV i början av 70-talet? Det har jag inget minne av. Jag visste inte vem Rin Tin Tin var, och först långt senare fick jag veta att hunden Ratata (Ran-tan-plan) i Lucky Luke är en parodi på Rin Tin Tin. Varför gav Williams ut den här? För att de ville ha en tidning om en hund? Fick de den billigt? Och varför hette tidningen inte Rin Tin Tin istället för Rusty?
En del serietidningsomslag var extra lockande. Spionage, som kom med sex nummer på Williams 1968, såg vansinnigt rafflande ut. Det såg ut som deckare som riktade sig till vuxna, som fräna kioskböcker. Vad de här tidningarna innehöll minns jag dock inte. Antagligen handlade det om slätstrukna serier från sydeuropeiska ateljéer där hjältens enda karaktärsdrag består i att han röker.
Ibland undrade jag varför vissa tidningar hade så vansinnigt fula omslag. Grejen med fotoomslag förstod jag inte, foton på idrottsmän och popstjärnor. Toppserien kom ut på Williams i tre inkarnationer. Den sista började ges ut 1969 och hade Rip Kirby som huvudserie. Tidningen hade häftiga, målade omslag. För att inte tala om Topp special, som kom ut 1967-1969. Efter ett par år övergick Toppserien till att ha tråkiga foton på omslaget. Man försökte väl nå en ny målgrupp. Tydligen gick det inte vägen, för efter ett par år återgick de till målade omslag som utlovade toppraffel.
Det blev en spretig text, det här. En promenad längs minnenas allé, skulle man kunna säga om man är en sådan som uttrycker sig på det sättet. Titlarna jag nämner ovan är några av de jag spontant kom på när jag skrev det här. Jag skulle kunna fortsätta … Jag nämner ju inga av de riktigt vissna humor- och funny animal-tidningar det kom massvis av. Om jag minns några av dem – vilka av dem var det jag läste?
När jag ändå har er här får jag väl även passa på att påminna er om att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om ni inte redan gör det, det finns knappar för detta alldeles här under och härintill, och det är gratis. Vill ni stötta TOPPRAFFEL! ekonomiskt, vilket kan innebära att ni får läsa fler sådana här långa artiklar (jag får ju ingen lön för de dagar jag lagt på den här texten), är ni mer än välkomna att skänka en slant eller en enorm summa via PayPal, Buy Me A Coffee eller WPForms, som återfinns i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Då blir den hårt arbetande redaktionen, det vill säga jag, glad. Eftersom de är juni kan jag låtsas att det är semesterersättning, sådan får jag inte. Fast jag får inte semester heller.
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
TOPPRAFFEL! 
Ja det gavs ut en mängd serietidningar under tidigt 70-tal som man bara undrar varför. Några av dessa du nämner har jag aldrig hört talas om tidigare, som Hot Rod, Spionage och Robin Hood tex. Rusty och Rin Tin Tin har jag aldrig läst men kikat i på antikvariat och med tanke på hur de ser ut så förstår jag varför de lades ner relativt fort. Williams gav dock inte upp hoppet om en hundtidning utan gjorde en ny satsning med tidningen Min Hund 1974 som hade samma koncept som succén Min Häst som startat två år tidigare fast nu då om hundar. Egen produktion av serier var det med okända författare och med några av tecknarna från Min Häst, Bla Kari Leppänen under signaturen Oscar. Det gick inte så bra där heller utan tidningen lades ner 1975 efter 19 nummer.
Djungel Jim fastnade jag aldrig för när jag var yngre. Hade lite svårt för Tomás Marco Nadals krafsiga teckningar så det blev aldrig att jag läste något . På äldre dar har jag nu köpt på mig de nummer som har Rafael Méndez som tecknare. Han har härliga tuschlinjer och var en jäkel på att teckna djur och djungel. Mendéz blev 1975 tecknare åt Semics Buffalo Bill där han var en av de mer produktiva tecknarna. Ungefär samtidigt gjorde han några serier för den tyska marknaden som Billy Press och Hombre tillsammans med tyska författaren Peter Wiechmann. Hombre hamnade i tidningen Western här i Sverige. Mendéz drabbades av sjukdom ca 1984 och blev tvungen att sluta teckna.
GillaGilla
Tack för denna härligt ”spretiga” text, Pidde. Jag kan verkligen relatera till mycket av det du skriver om. Vilken fantastisk tid det var – tiden då man ville konsumera precis ALLT som hade med serier att göra, för att senare kunna forma sina egna preferenser och referensramar.
Jag är själv född 1973, och jag tycker faktiskt lite synd om dagens ungdomar som aldrig får uppleva det där. Känslan av att gå och vänta på serietisdagen – som väl under en period var den stora releasedagen – när ett nytt gäng tidningar dök upp i butikerna. Och frustrationen när handlaren på den lokala kiosken eller tobaksaffären var sen med att fylla på hyllorna just den dagen!
Själv växte jag upp i Borlänge, som under en period hade två eller tre riktigt bra tobaksaffärer, fyllda till brädden med spännande läsning.
Men allra bäst var nog dagen då jag upptäckte Bokcentralen i Borlänge – ett rent mecka för en seriefantast. Säkert Borlänges motsvarighet till din Fynd-Shoppen. Där kunde man bland annat köpa plastpåsar med tio assorterade Fantomen-tidningar utan omslag för fem eller tio kronor. Ett slags serievärldens Kinderägg – man visste aldrig riktigt vad man skulle få, annat än många timmars underhållning för en väldigt liten peng.Tänk också på alla de gånger man tillsammans med kompisarna bredde ut en hel årgång av Fantomen, Seriemagasinet eller – kanske allra helst – Tung Metall över golvet, bara för att jämföra omslagen och rösta fram vilket som var det absolut fetaste.
Det kunde ta timmar. Varje omslag granskades, försvarades och ifrågasattes som om det gällde liv eller död. Någon föredrog de klassiska Fantomen-omslagen, någon annan de mer dramatiska Seriemagasinet-framsidorna. Men när det kom till Tung Metall var det ofta en helt annan liga – omslag som kändes som konstverk från en annan värld och som kunde sätta fantasin i brand långt innan man ens hade öppnat tidningen.
I dag låter det kanske märkligt att man kunde ägna en hel eftermiddag åt att diskutera tidningsomslag. Men då var omslagen en del av upplevelsen. De var affischer, konstverk, samtalsämnen och drömfabriker på samma gång.Här kom jag plötsligt också att tänka på Seriemagasinet. Vilken fantastisk serietidning det var! Visst fanns där de trogna följeslagarna som Steve Roper & Mike Nomad och Kerry Drake, som alltid var en del av upplevelsen. Men för mig var det nog ändå gästserierna som lockade allra mest.
Det fanns något speciellt i att aldrig riktigt veta vad som kunde dyka upp i nästa nummer. Och när Bane Keracs Kobra gick som biserie var det rena höjdpunkten. Herregud vad bra jag tyckte att den serien var! Den hade en helt annan känsla än mycket annat man läste på den tiden – råare, tuffare och med en stil som verkligen stack ut. Jag minns fortfarande hur jag såg fram emot varje nytt avsnitt.
Det är märkligt vilka serier som fastnar i minnet. De stora klassikerna minns man förstås, men ibland är det just de där lite oväntade gästspelen och biserierna som lämnar de starkaste avtrycken. Kanske för att de kom och gick så snabbt att man aldrig hann ta dem för givna.
Jag minns också familjesemestrarna runt om i Sverige. När vi kom till en ny stad var min viktigaste uppgift att leta reda på stadens seriebutik – för det skulle ju varje stad med självaktning ha på den tiden. Det var som en skattjakt. Och när man väl hittade butiken och kunde köpa med sig en rejäl bunt serier, då kändes det som att både semestern och sommaren var räddade. I dag är visserligen nästan allt mer tillgängligt än någonsin, och det globala utbudet är förmodligen större än någonsin tidigare. Men samtidigt har något gått förlorat. Att kliva in i en lokal tobaksbutik i dag är sällan någon höjdare för en serieläsare. Seriehyllorna domineras av inplastade leksaker med en tidning som bilaga – och även de verkar vara på väg att försvinna.
Det var något särskilt med jakten, väntan och upptäckarglädjen. Något som nog är svårt att återskapa i en värld där allt finns ett klick bort.Det här blev visst också en spretig text, men tack för att du drog med mig ner längs Memory Lane, Pidde. Det är inte ofta de där gamla serieminnena får komma upp till ytan, men när de väl gör det inser man hur stor del av ens uppväxt de faktiskt var.
Jag diskuterar gärna serier och serieminnen med likasinnade. Det handlar ju inte bara om själva serierna, utan om hela kulturen runt omkring dem – jakten på nästa nummer, favoritbutikerna, omslagen, doften av trycksvärta, bytesaffärerna på skolgården och känslan när man hittade en ny favoritserie av en ren slump.
För oss som växte upp under den tiden var serierna mer än bara underhållning. De var små fönster mot andra världar, och kanske också en del av det som formade vår fantasi och våra intressen.
Tack för nostalgitrippen – den väckte fler minnen än jag hade väntat mig. 🙂I dag ska jag åka från Oslo till Borlänge och hälsa på min mamma, och jag tror bannemig att jag ska leta fram ett par gamla nummer av Seriemagasinet (med Kobra :)) som fortfarande ligger lagrade i föräldrahemmet.
Vem vet – kanske hittar jag till och med några gamla favoriter som jag hade glömt bort att jag älskade. Det är något speciellt med att återvända till de där serierna. Man läser dem inte bara med ögonen, utan också med minnena.
GillaGilla
Tack för denna långa kommentar, den blev ju nästan en artikel i sig! 🙂
Jo, det var tisdagar som åtminstone Semics tidningar kom ut på. Jag började prenumerera på Fantomen 1978 och jublade varje måndag, då jag fick hem tidningen. 1980 påpekade min morsa att jag slutat jubla och 1981 slutade jag prenumerera på Fantomen, som gått in i en tråkighetsfas
Jo, på den tiden betydde omslag någonting. Idag noterar jag knappt omslagen stv de inte är extra snygga. Än värre är det med filmaffischer. De säljer skådespelare och inte filmer. Det är sällan jag ser en affisch och tänker Oj, DEN måste jag se!
GillaGilla