Om att utbrista i skådespelarnamn

Jag är fortfarande hos farsan och när vi ska komma överens om en film vi båda vill se, sitter jag och scrollar igenom de streamingtjänster som finns att tillgå — de inskränker sig i princip till SVT Play och TV4 Play.

Jag läser högt vad det står om en del filmer och kommer på mig med att entusiastiskt nämna vissa skådespelare. ”Ooh, det är Gunnar Björnstrand! ”, ”Aha, det är Douglas Håge!”, ”Oj, det är ju Cary Grant!”.

Jag funderade på det där. Så där säger jag aldrig — åtminstone nästan aldrig — om moderna skådespelare, aktiva idag. Jag säger aldrig ”Ooh, det är Brad Pitt!”, ”Oj, det är Julia Roberts!”. Varför är det så?

Det är lite grann som om magin är borta. Idag kan jag titta på gamla svenska filmer gjorda fram till 70-, 80-talen trots att de kanske inte alltid är så bra. Det är skådespelarna jag vill se.” Där har vi ju Håkan Serner och där är Lena Nyman, och dra på trissor, där sitter ju Ernst Günther!”. Jag är nöjd när jag ser dessa människor.

Är det kanske bara för att dessa skådespelare påminner mig om en annan, som jag minns det, bättre tid? En tid som inte nödvändigtvis var bättre. Minnet och nostalgi har en tendens att spela oss spratt.

Kommer jag att sitta i framtiden (när jag är vansinnigt gammal, inser jag) och omnämna dagens skådespelare med samma entusiasm? Eller kommer de fortsatt att vara mindre intressanta?

*Titta*, *det är ju Gunnar Björnstrand!*

Men så har vi undantagen. Jag hittade en film på SVT Play jag aldrig hört talas om, den brittiska dramakomedin THE DUKE i regi av Roger Michell, som gjorde NOTTING HILL, och som dog i förtid för ett par år sedan. Jag läste högt vad filmen handlade om, och så sa jag ”den är med Jim Broadbent och Helen Mirren!” — som vore de Sigge Fürst eller Heinz Hopf. Det måste ju innebära att jag ser på dessa skådespelare på ett annat sätt än de där andra, vanliga filmstjärnorna som är med i alla andra filmer.

För övrigt visade THE DUKE sig vara en väldigt trevlig film. Lågmäld och smårolig, med riktigt bra dialog. Sketna engelska arbetarklasshem från det tidiga 60-talet. Filmen är en bagatell, men det är en trivsam bagatell.