Kortfilm: Anatadare

Jag kommer ihåg när SVT skulle premiärvisa ”Thriller”, John Landis’ Michael Jackson-video från 1983. Kaj Kindvall introducerade videon och avslutade med att säga att man skulle ha en kudde till hands så att man kunde hålla den för ansiktet om det blev för otäckt.

”Thriller” var något nytt när den kom. En musikvideo som var som en kortfilm med handling — om än en väldigt tunn handling. Makeup-effekterna var dock imponerande.

Sedan dess har det inte gjorts speciellt många musikvideor som byggts ut till kortfilmer, vilket är förvånande. Man tycker liksom att fler band och artister borde känna sig manade att ge sig på formatet.

Nu har det japanska metalbandet Nemophila gjort kortfilmen ANATADARE, som är en lång musikvideo till låten med samma namn, för regin står Ryosuke Koreki. Bandet utlovar ”9 minutes and 34 seconds of shock”. Filmen är en hyllning till 80-talets slasherfilmer och ska bjuda på ”fear, tension, madness” enligt bandets webbsida.

Jag blev lite förvånad när denna film inte alls ser ut- eller känns som en slasher från 80-talet — eller som J-horror; japansk skräckfilm, för den delen.

Istället ser ANATADARE ut som en mexikansk skräckfilm från 1972! Filmen har oväntat ett lucha libre-tema; mexikansk brottning. Bandets gitarrist Hazuki är stor wrestling-fan, så det är möjligt att det är hon som pitchat idén.

Handlingen är föredömligt enkel. En mördare maskerad med mexikansk mask härjar. Nemophila spelar på en klubb. Mördaren (Shogo Samukawa) dödar bandets manager och sedan en tjej på klubben. Medlemmarna i Nemophila jagas, innan de samlar sig och slår tillbaka — trummisen Tamu ger sig på mördaren med sina trumpinnar, innan sångerskan Mayu lyckas stoppa mördaren med en imponerande drop kick. Mer än så är det inte. Lite synd, jag hade hoppats på något aningen mer ambitiöst, men det är ju ändå kul att de gjort filmen.

Filmens tre sista minuter består av eftertexter medan vi får se olika klipp från inspelningen.

Själva låten ”Anatadare” tycker jag är rätt ointressant. Det är hårt och aggressivt, men det känns som om något saknas. Så har jag känt ett tag nu vad gäller Nemophilas musik — det här är ett band jag följt nästan från starten.

Den här videon är nog något av det sista vi får se med Nemophila i denna upplaga. För ett par år sedan hoppade gitarristen SAKI av. För några veckor sedan meddelades det att även Hazuki och Tamu lämnar bandet. Kvar är bara Mayu och basisten Haraguchi-san. Frågan är om de kan återuppliva bandet, på samma sätt som Hagane gjorde för några år sedan, när tre av de fem medlemmarna hoppade av samtidigt. Hagane värvade två nya medlemmar och kom tillbaka som ett mycket bättre band. Jag tycker att Nemophila fick sig en törn redan när SAKI, som även skrev många låtar, lämnade. Musiken blev hårdare, men mer enformig och ointressant — den får mig att tänka på Rob Zombie, som jag slutade lyssna på när jag insåg att alla låtarna nästan låter likadant.

Under eftertexterna spelas låten ”Good as hell quartet”, som liksom ”Anatadare” ligger på Nemophilas fjärde album, ”Apple of My Eye”. Jag tycker att det är en mycket bättre låt än ”Anatadare”!

Du kan se filmen HÄR.