Det ska inte bara vara dåligt, det ska vara fult också!

Någon gång runt 1987-1988 gjorde jag en beställning från seriebutiken Metropolis i Stockholm, jag minns inte vad jag köpte. Lasse Andreasson, som jobbade i butiken, frågade om jag ville ha något mer. ”Släng med den allra sämsta tidningen ni har i butiken!” svarade jag.

Paketet anlände och gratis på köpet fick jag nummer 1 av Defenders of the Earth. En tidning från Marvel som byggde på den animerade TV-serien där Fantomen, Mandrake och Blixt Gordon samarbetade. Den var inte precis jättedålig – den var inte bra, men den var mest tråkig. Det var trots allt en professionellt gjord serietidning. Ett par år senare när jag träffade Lasse Andreasson nämnde jag detta. Han kom förstås inte ihåg det, men han sa att han nog bara tagit en tidning som låg i närheten, snarare än att välja ut en extra dålig sådan.

80-talet var ett spännande seriedecennium i USA. Då exploderade independentmarknaden. Mängder av småförlag ploppade upp och det publicerades oräkneliga mängder serietidningar, de flesta svartvita och tryckta i små upplagor. Det kom en del riktigt bra serier – men betydligt fler usla serier. Många av de här tidningarna kändes mest som glorifierade fanzines; amatörserietidningar. På 90-talet gick luften ur marknaden och majoriteten förlag försvann, många hade hunnit försvinna redan på 80-talet.

En period i början av 90-talet fick jag för mig att jag skulle samla på de värsta, fulaste serietidningarna. Nyproducerade sådana, inte gammalt antikvariskt mög. På Bokmässan rotade jag igenom till exempel den göteborgska seriebutiken Dolores’ backar, påhejad av personalen. Jag köpte en del grejor – och ångrade mig genast efteråt. Varför kastade jag bort pengar på det här? Var jag dum i huvudet?

Åh, så fint! Åh, så fina färger!

På Bokmässan köpte jag ett nummer av All-Pro Sports Comics som handlade om boxaren Evander Holyfield. Som synes här ovan var omslaget inte av denna världen. En omslag som kunde göra en blind. Otroligt nog var teckningarna inuti ännu sämre. Jag läste förstås aldrig tidningen, jag var inte intresserad av Evander Holyfield, dessutom var serien oläslig. Jag undrade varför förlaget Burke Publishing gav ut den, såg de inte hur illa det såg ut? Kanske var det förläggarna själva som gjort serien

En annan klassiker när det handlar om kändisbiografier i serieform, är Personality Comics Presents Samantha Fox från 1991. Personality Comics gav ut en massa tidningar om olika pop- och rockstjärnor och skådespelare, de publicerade även paroditidningar och erotiska serier. Samantha Fox-tidningen har jag dock läst. Eller, jag har åtminstone tittat på bilderna. Här har någon suttit och ritat av foton på Samantha Fox. Sida upp och sida ner är fyllda med taffliga teckningar. De ser ut som Barnens Egen Sida i någon veckotidning där barn skickat in teckningar på sina idoler. ”Unauthorized” står det på de här tidningarna. Förstås. Inga artister skulle godkänna de här.

I slutet av 80- och början av 90-talet beställde jag ofta serier från kataloger och det var inte alltid det fanns bilder ens på omslagen. 1990 kom en Dolph Lundgren-film som hette DARK ANGEL, med manus av Jonathan Tydor och ”Leonard Maas Jr” – den sistnämnde är David Koepp, just nu bioaktuell med DISCLOSURE DAY. Filmen hade denna titel runt om i världen, men när den fick en försenad amerikansk premiär döptes den om till I COME IN PEACE, en väldigt dålig titel. Filmens skurk, en rymdvarelse spelad av Matthias Hues, säger ”I come in peace” varje gång han dyker upp och dödar folk med flygande CD-skivor. När Dolph på slutet spränger rymdvarelsen i luften säger Dolph ”And you go in pieces, asshole!”. När jag intervjuade Dolph fick jag honom att säga denna replik. ”Det är så dåligt att det blir bra,” sa Dolph.

När jag i en katalog såg att det kommit en serieadaption på två nummer av I COME IN PIECE beställde jag dem. Det fanns inga bilder, men jag tänkte att det var lite coolt med en serietidning med Dolph Lundgren.

Tidningarna anlände och jag tappade hakan. Vad i helvete var det här?!

I Come in Peace gavs ut av Greater Mercury Comics 1991-1992. Greater Mercury Comics är ett kapitel för sig. 1986 startade en kille som heter Kris Silver förlaget Silverfox. Förlaget rönte viss uppmärksamhet, eftersom det var där Tim Vigil gjorde sina första serier, han ritade serier om en figur som hette Grips. Vigil gick snart vidare och blev lite av en stjärna i vissa kretsar, för förlaget Northstar skapade han den på sina håll kontroversiella serien Faust, en blodig blandning av sex och ultravåld. Faust filmatiserades senare av Brian Yuzna och i en liten roll som skurk ser vi allas vår Ronny Svensson. Jag var med när vi satt vid ett litet runt bord på ett hak i Cannes och drack öl, och Brian tittade på Ronny och sa att han skulle vilja ha med honom i något. Brian korrigerade även vårt uttal av John Carl Buechler. Jo, jag är mannen som minns väsentligheter.

De serier på Silverfox som inte tecknades av Tim Vigil var till större delen av modell Hej kom och hjälp mig. Det blev inte bättre av att Silverfox var något slags pionjärer när det gällde datortextning. De använde en Apple och resultatet såg fruktansvärt ut.

Redan 1987, efter ett år, bommade Silverfox igen, men förlaget återuppstod snart som Greater Mercury Comics. Kris Silver fortsatte att ge ut Grips, det fanns en rad olika Grips-titlar, tecknade av olika människor, men han gav även ut en massa annat – däribland I Come in Peace.

I en artikel någonstans, jag minns inte om det var i en Greater Mercury-tidning eller någon annanstans, skrev de att de minsann hade haft Matthias Hues i sin monter på en seriemässa. Det är inte utan att jag undrar vad Hues tyckte om den här tidningen. Jag undrar även vad filmens produktionsbolag tänkte. Hur lyckades Kris Silver få rättigheterna att göra en serieadaption? Greater Mercury var ju knappast Dark Horse, vilka publicerade framgångsrika serier byggda på populära blockbusters som TERMINATOR, PREDATOR och ALIENS.

I Come in Peace, eller ”I” Come in Peace, med citationstecken, som tydligen är den korrekta titeln, är makalöst amatörmässigt tecknad, det ser ut som något av den där hyfsat begåvade killen i skolan som klasskompisarna tyckte ritade proffsigt. Det blir inte bättre av att tidningen är i färg, den har det sämsta färgtryck jag sett, det är pixligt som en datorutskrift från 80-talet. Till detta kommer datortextningen. Jag minns inte om även det andra numret var i färg.

Tidningen innehöll även en annons för en publikation Greater Mercury gett ut om hur man ritar serier. Det hade varit roligt att se den, jag undrar verkligen hur exemplen såg ut och vilka råd som gavs.

Förlaget gav otroligt nog ut ett flertal tidningar som såg ännu värre ut än I Come in Peace. Fast upphovsmännen var stolta över sina verk, på omslagen stod det ofta ”Created by” med stora bokstäver. På ett par titlar stod det av någon anledning att de getts ut av Venusian Press, men det var Greater Mercury.

Greater Mercury Comics slog igen 1992. Kris Silver verkar ha hållit sig borta från seriebranschen sedan dess.

Det är nu länge sedan jag slutade köpa serier som är so bad it’s just plain bad. Det var en idiotisk idé att köpa dem till att börja med.

Eftersom mina texter om serier ofta har två-tre gånger så många läsare än mina filmrecensioner, får jag passa på att återigen påminna er om att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om ni inte redan gör det, det finns knappar för detta alldeles här under och härintill, och det är gratis. Vill ni stötta TOPPRAFFEL! ekonomiskt, vilket kan innebära att ni får läsa fler sådana här långa artiklar (jag får ju ingen lön för de dagar jag lagt på den här texten), är ni mer än välkomna att skänka en slant eller en enorm summa via PayPal, Buy Me A Coffee eller WPForms, som återfinns i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Då blir den hårt arbetande redaktionen, det vill säga jag, glad. Eftersom de är juni kan jag låtsas att det är semesterersättning, sådan får jag inte. Fast jag får inte semester heller.