Bio: La grazia

Foton copyright (c) Andrea Pirrello

2014 hade Paolo Sorrentinos uppmärksammade och prisbelönta DEN STORA SKÖNHETEN biopremiär. Dessförinnan hade han gjort den gravt misslyckade THIS MUST BE THE PLACE, men DEN STORA SKÖNHETEN tyckte jag mycket om, det var dessutom en fantastiskt snygg film.

Nu är Sorrentino tillbaka med LA GRAZIA, vilket betyder nåd eller benådning. Detta drama har beskrivits som roligt och det ska ha ett vackert filmfoto. Jag visste dock inte vad jag skulle förvänta mig — handlingen lät uppriktigt sagt rätt tråkig.

Den tidigare juristen Mariano De Santis (Toni Servillo) är Italiens president och har sex månader kvar av sitt mandat. Han är djupt troende katolik och saknar sin döda hustru. Under dessa sista månader på posten hamnar några besvärliga ärenden på hans bord. Dels är det två benådningsärenden, två olika personer har dödat sina makar under förmildrande omständigheter. Dessutom måste De Santis ta ställning till en ny lag om dödshjälp.

Eftersom De Santis alltså är djupt troende katolik tar det emot att skriva under dessa ärenden. Hans dotter Dorotea (Anna Ferzetti), som också är jurist, försöker få honom att se på fallen ur en annan synvinkel.

De Santis plågas också av minnen av sin hustru — han vet att hon var otrogen mot honom under flera år, men han vet inte med vem. Han försöker ofta pumpa konstkritikern Coco (Milvia Marigliano) på detaljer.

Det här låter förstås inte speciellt roligt, och det är det inte heller — men filmen innehåller en del inslag som faktiskt är roliga. Här finns en väldigt skojig scen där Portugals åldrade president besöker Rom och det börjar ösregna. Här får vi lite oväntad slapstick — i slowmotion.

Filmfotot är enastående. Miljöerna är ofta vackra eller pampiga. Rom är en tacksam stad att filma i. Musikvalet i filmen är ofta lika oväntat som unikt.

LA GRAZIA är lång som ett ösregn, den varar två timmar och tolv minuter, men känns längre tack vare sitt ofta sävliga tempo. Jag vet inte om jag förstod riktigt allt i filmen. Men trots alla mina anmärkningar kan jag inte säga annat än att det är en ganska bra film. Själv tycker jag inte att det är ett mästerverk, vilket en del andra verkar tycka.

Jag fick även lära mig något när jag såg den här filmen. I en scen pratar de om ”l’aldila”. L’ALDILA är den italienska originaltiteln på Lucio Fulcis THE BEYOND, men jag har aldrig tänkt mer på det. I den svenska texten är det översatt som ”livet efter detta”. Och ja, det är ju ganska självklart när man tänker efter.