Foton copyright (c) SF Studios
HOPE, som hade premiär i Cannes i våras, och som har skrivits och regisserats av Na Hong-jin, är med en budget på 74 miljoner dollar den dyraste film som producerats i Sydkorea. Det är också en film som har beskrivits som både fantastisk och skittråkig, beroende på vem man frågar. Jag såg den på en privat visning på Bergakungens största duk — det var nämligen bara jag som behagade dyka upp på pressvisningen.
HOPE är en monsterfilm som utspelar sig i den fiktiva staden Hope Harbor nära den nordkoreanska gränsen. Här dyker det upp ett stort monster i skogen och lever jävel; monstret är snabbt, förbannat och har ihjäl folk. Polischefen Bum-seok (Hwang Jung-min) och hans unga kollega Sung-ae (Hoyeon) undrar förstås vad i hela friden det är som pågår. Ett gäng jägare beger sig in i skogen för att leta upp- och döda monstret, som tycks gråta, vilket är märkligt. Vad är det ute efter?
En skum typ som bor i skogen har tidigare skjutit en mindre, märklig varelse som han har lagt i sin frys. Varelsen verkar vara av samma art som monstret.
Folk fortsätter att jaga- och jagas av monstret.
… Och detta är i princip hela handlingen. Folk går genom skogen. Folk konfronteras med monstret. Folk går genom skogen. Folk konfronteras med monstret. Ibland kör de bil. Fort. Och monstret springer lika fort. Det förekommer ett rymdskepp och fler monster.
HOPE varar två timmar och 40 minuter.
Just det: två hela timmar och ytterligare fyrtio minuter.
Jag upplevde det här lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN i skogen. Med blodtörstiga monster. Samma saker upprepas till leda. Skog — monster — skog — monster. Filmen är en timme för lång. Jag tycker att HOPE är ett våldsamt och högljutt sömnpiller. Oj, vad tråkigt det blev efter ett tag. Jag tittade på klockan för jämnan.
Äkta paret Michael Fassbender och Alicia Vikander medverkar. Som rymdvarelser. De är knappt med alls, dessutom är de datoranimerade monster som skapats med motion capture-teknik — och de pratar ett hittepå-språk. När vi får se dem i närbild ser de väldigt märkliga ut i plytet — dessa monster har nämligen fått Fassbenders och Vikanders anletsdrag!
Rent allmänt tycker jag att de datoranimerade effekterna är oväntat kassa. De är AVATAR-kassa. Jag har aldrig accepterat de där blåa varelserna i Avatar-filmerna som verkliga, levande varelser, se ser för mycket ut som tecknad film. Och det är samma sak i HOPE. Monstren ser ofta ut att ha klistrats in i filmen — vilket förstås stämmer, men de flyter inte in i miljöerna på ett helt övertygande sätt.
Filmen slutar lite rumphugget, precis när den egentliga handlingen ska börja, känns det som. Na Hong-jin har visst skrivit ett manus till en uppföljare. I denna uppföljare är det monstren som är huvudpersonerna. Fast Hong-jin vill först göra en annan film han skriver manus till.
Nu är jag förvisso ingen större kaiju-fan, vilket kanske förvånar en del, men jag tyckte att HOPE var skittråkig.
(Biopremiär 25/9)
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
