Bio: Vi är Metal Dragon

Foton copyright (c) Njutafilms

Jag hälsade på farsan för ett par veckor sedan, och när vi en kväll åt middag och diskuterade kom vi in på musik, vilket vi ofta gör. Jag nämnde att dagens ungdom inte lyssnar på rock och framför allt inte hårdrock. Visst, det finns alltid undantag, men unga idag gillar inte elgitarrer. Eller instrument rent allmänt, verkar det som.

Farsan, som mest gillar gubbjazz, undrade förstås vad det är unga lyssnar på idag. Jag svarade helt sanningsenligt: Jag vet inte riktigt. På 70-, 80- och 90-talen var det närmast omöjligt att undvika hitlåtar oavsett om man gillade dem eller ej. Vi hade få radio- och TV-kanaler, och slog man på P3 spelades hitsen några gånger om dagen, kändes det som. Det var omöjligt att inte lära sig namn på artister och band. Idag vet jag att det finns några som heter Taylor Swift och Zara Larsson, men jag kan inte en enda låt med dem.

Jag tittar sällan på Rick Beatos program på YouTube, det är lite för mycket gubbrock över det, och Beatles är inte svaret på precis allt, men en gång i månaden brukar Beato gå igenom topplistan på Spotify. Då brukar han ibland utbrista i ett överraskat ”Men det här är ju en riktig låt!”. Underförstått, det är en låt med melodi, framförd av folk som spela och sjunga. För mycket av det som ligger på listan låter som … Jag vet inte vad. Det är påfallande mycket auto tune, och mycket känns som om det är AI-genererat. Jag vet inte ens vilka genrer det är, för mig är det mest bara ljud. Min farfar sa en gång att han tyckte att musiken jag lyssnade på lät som tröskverk. Jag känner mig som min farfar numera, men den skillnaden att jag tycker att musiken unga lyssnar på är vansinnigt tråkig, steril och könlös.

Hur är det med hiphop nuförtiden? Lyssnar folk på det?

Rockmusiken och hårdrocken packade sina väskor och flyttade till Japan, där den lever och frodas. Mitt eget intresse för ny musik är nu större än någonsin tack vare Japan och alla superbegåvade kvinnor som hanterar gitarrerna därborta, det är som att vara tonåring på nytt.

2016 kom en osedvanligt usel Steven Seagal-film som hette THE PERFECT WEAPON — en film som inte ska förväxlas med den betydligt bättre THE PERFECT WEAPON med Jeff Speakman. Filmen från 2016 regisserades av Titus Paar, en ung kille från Norrköping. En ung kille med Hollywooddrömmar. Fast det blev inte mer Hollywood för hans del, för nu är han tillbaka i Sverige, där han gjort en komedi som nu får biopremiär.

VI ÄR METAL DRAGON är en hårdrockskomedi i en väl beprövad genre: rockband på turné. Sådana filmer finns det en del av. Mest känd är förstås WE ARE SPINAL TAP, som fick en svagare och gravt försenad uppföljare för inte så längesedan. Roligast är engelska BAD NEWS ON TOUR. Väldigt rolig är även den finska HEAVY TRIP som även den fick en svagare uppföljare, HEAVIER TRIP, den senare är smårolig, men de verkar ha lagt hela budgeten på att anlita Babymetal.

VI ÄR METAL DRAGON inleds på 80-talet, vilket jag först inte fattade. Vi får se två lättklädda tjejer på rullskridskor, en av dem har en massa tatueringar — och det hade man förstås inte på 80-talet. I ett garage repar några tonårskillar med sitt band Metal Dragon. De när rockstjärnedrömmar.

Hopp till nutid. Det blev aldrig något av Metal Dragon. Sångaren Rulle (Andreas Rylander) har dock inte gett upp drömmarna. Han är tunnhårig, arbetslös och bor i en husvagn på en åker. Arbetsförmedlingen försöker få honom att söka jobb, men Rulle, iförd peruk, drömmer om något större.

En gång i månaden träffar Rulle de andra medlemmarna i Metal Dragon för att repa, mest för skojs skull. Det är bara Rulle som fortfarande tror på att göra karriär som rockstjärna. Basisten City (Urban Bergsten) och gitarristen Leffe (Mattias Silvell) lever helt andra, vanliga liv, utan rockstjärnedrömmar. De säger till Rulle att inget är mer ute än hårdrock. Trummisen Drägg är galen och sitter ofta i häktet. Titus Paar själv spelar Drägg, vilket är lite märkligt. Han är född 1984 och är därmed runt 15 år yngre än de andra — han kan inte ha varit med i bandet när de repade på 80-talet. Om det nu inte är meningen att han ska vara äldre — vilket han inte ser ut att vara.

Leffe avslöjar att han ska lämna hålan de bor i (är det Norrköping?). Han ska flytta till Stockholm. De kommer fram till att de ska boka varsin spelning och ge sig ut på en sista turné. Vilket de gör.

Vi var bara några stycken — kanske fem personer — på pressvisningen av VI ÄR METAL DRAGON. Det kändes märkligt att sitta i en stor biosalong och se en vulgär flabbkomedi – och så är det knäpptyst i salongen. Ingen skrattade. Jag skrattade inte. Jag kan tänka mig att stämningen varit annorlunda om salongen vore fullsatt med folk som bestämt sig för att ha en rolig kväll — och kanske fått i sig ett par öl.

VI ÄR METAL DRAGON är en jävligt ojämn film. Den är kompetent gjord och Titus Paar har lyckats anlita riktiga skådespelare till de större rollerna, ett par ansikten är välkända, även om man kan undra varför Agneta Sjödin och Inger ”Pippi” Nilsson spelar poliser i en scen mot slutet. Nordman, Mikkey Dee och några andra musiker dyker upp som sig själva. Jerry Prütz går förbi och skriker i bakgrunden.

Titus Paar ser ut som Jack Black, agerar som Jack Black och grimaserar som Jack Black.

Filmens roligaste scen är stulen från BLUES BROTHERS — bandet tror att de ska spela traditionell hårdrock på klassiska hårdrocksklubben Dragon Temple. Detta visar sig vara en kinakrog och de måste spela kinesisk musik. Här finns några andra missförstånd som är lite lustiga, bland annat gällande en hårdrocksfestival och en svensexa.

Ibland blir det bajshumor. Bokstavligt talat. Jag har inte sett så här mycket bajs sedan SALÓ — ELLER SODOMS 120 DAGAR. Dragomir Mrsic spelar en argsint man som jagar bandet för att spöa upp dem. Paars rollfigur Drägg säger att älskar feta, bleka kvinnor, vilket de andra i bandet inte förstår, och vi får se honom träffa ett par fylliga kvinnor — och jag tänkte att det kan inte vara kul att få en roll för att man är blekfet och att detta ska vara komiskt.

Tajmingen är aningen off, mycket håller på lite för länge, som i Galenskaparnas senare grejor, och vid åtminstone ett tillfälle förklaras ett skämt efteråt, utifall någon i publiken inte förstått vad som var roligt.

Mot slutet blir det oväntat lite allvarligare och nästan sentimentalt när vi plötsligt får veta lite mer om en av bandmedlemmarna. Det känns nästan som om de försökt pressa in ett politiskt korrekt budskap bland allt tramsande. Filmen mynnar ut i reklam för radiokanalen Rock Klassiker.

Bortsett från en fruktansvärd powerballad om drakar, är Metal Dragons låtar faktiskt rätt bra — de spelar ösig 80-talshårdrock. Andreas Rylander, som alltså spelar sångaren Rulle, står själv för sången, medan låtarnas kompositörer hanterar instrumenten. Skådespelarna övertygar inte precis när de ska låtsas spela gitarr och bas.

När filmen började tänkte jag att den här kommer jag att ge en tvåa i betyg. En bit in i filmen tyckte jag att den tog sig och att det nog kunde sätta en trea med gott samvete. Men nu har jag funderat några dagar och det får nog bli en tvåa ändå.

Det är hela tiden väldigt uppenbart vad som ska vara roligt, men det vill sig inte riktigt. Men jag kan mycket väl tänka mig att filmen kommer att gå hem hos muntra hårdrockare som vill ha lite tramshumor.