Bio: Masters of the Universe

Alla mina vänner är inte farbröder. Jag har även kompisar och kollegor som är tio-tjugo år yngre än jag, några är nog ännu yngre. Dessa killar har ett helt annat förhållande till He-Man – och till Transformers – än jag. Jag är för gammal. Jag köpte He-Man- och Transformer-leksaker till min kusin när han var barn. När jag själv var barn lekte jag mest med Big Jim. Jag hade även andra dockor: Old Shatterhand, Läderlappen, Kapten Kirk och Kapten Träben, samt coolast av allt: general Urku från TV-serien APORNAS PLANET – men Big Jim var nog den populäraste dockan på 70-talet, då ingen visste var ”action figure” var för något, vi sa dockor. Big Jim var dock en frisksportare och skogsmulle. Jag hade kompisar som hade tuffa Action Man-dockor (G.I. Joe), men jag fick aldrig sådana.

Häromåret såg jag ett program om He-Man-leksaker på Netflix. Liksom Big Jim (och Barbie) var det Mattel som utvecklade- och tillverkade He-Man, och jag fick veta att jag nästan lekte med en He-Man-grej när jag var barn: jag hade tigern till Big Jim. På 80-talet återanvände Mattel denna tiger – de målade om den och så blev den He-Mans Battle Cat!

Eftersom jag aldrig sett den animerade TV-serien om He-Man från 1983 tänkte jag vara ambitiös. Jag såg det första avsnittet av 130 på YouTube. Jösses. Det var ju fullkomligt vedervärdigt. Det varar bara tjugo minuter, men det känns som en timme. Det var bara dåligt och tråkigt. Jag minns att den här TV-serien och leksakerna, och kanske även serietidningen (som jag aldrig läst), debatterades i media på 80-talet. Våldsunderhållning för barn. Fast för att vara ”våldsunderhållning” var He-Man mer än lovligt tamt. Det var inte värre än annan äventyrsunderhållning för barn, det var mer muskler och fräna prylar och en skurk med anslående utseende, men inte så mycket mer. Dessutom avslutades varje avsnitt med att en av figurerna vände sig till de unga tittarna och berättade vad de fått lära sig i avsnittet; det var fläskiga moralkakor.

1987 producerade ökända Cannon spelfilmen MASTERS OF THE UNIVERSE med Dolph Lundgren som He-Man – jag hade glömt bort att den hette HE-MAN OCH UNIVERSUMS HÄRSKARE på bio i Sverige. Jag såg den inte på bio, men jag hyrde den när den släpptes på video. Jag ser att den släpptes två gånger på bio – när den först gick upp var den otroligt nog barnförbjuden! Senare gjorde Statens Biografbyrå hela sju (7!) censurklipp så att åldergränsen kunde sänkas till 11 år. Det är ju inte klokt. 1977 hade den betydligt våldsammare och allvarligare STJÄRNORNAS KRIG 11-årsgräns i oklippt skick. ”Motiv: Psykisk skada för barn” står det om klippen. Idag har jag filmen på Blu-ray. Det var rea.

Gary Goddards HE-MAN – UNIVERSUMS HÄRSKARE är ett kapitel för sig. Men en budget på 22 miljoner dollar var den Cannons dyraste film – men trots detta tar den många genvägar för att hålla budgeten nere. Större delen av filmen utspelar sig på jorden, eftersom det är billigare än att låta hela handlingen utspela sig på planeten Eternia. Tittar man noga på de pampiga scenerna noterar man att det är en märkligt folktom film. Dolph Lundgren spelar alltså He-Man, men han och hans vänner är med märkligt lite. Huvudpersoner är istället två jordbor spelade av Courteney Cox och Robert Duncan McNeill. Många av de populära figurerna från TV-serien är inte med, istället har man hittat på egna, nya figurer. Handlingen är jättekonstig och involverar en rymd-synth som hamnat på jorden.

Dock är det här en underhållande film, den är inte tråkig. Frank Langella är strålande som ärkeskurken Skeletor. Bäst av allt är den lysande, pampiga filmmusiken av Bill Conti.

Den planerade uppföljaren skrotades, det hävdas att de påbörjade kulisserna istället användes till Jean-Claude Van Damme-filmen CYBORG, men om detta verkligen stämmer vet jag inte, det finns liksom inga likheter med He-Mans värld.

Därefter gick Cannon omkull.

Okej. 2026 års MASTERS OF THE UNIVERSE, då? undrar ni, svettiga av brunst.

Jodå. Den är bättre än jag förväntade mig. För regin står Travis Knight, som gjorde den bästa Transformers-filmen; BUMBLEBEE. Engelsmannen Nicholas Galitzine, som vi alldeles nyligen såg i FÅRDETEKTIVERNA, spelar prins Adam på Eternia, som när han är liten gosse tillsammans med Styrkans Svärd skickas till jorden för att gömma sig efter att den onde Skeletor och dennes armé attackerat slottet Grayskull.

Adam tappar omgående bort svärdet och det hoppas femton år framåt i tiden. Adam har ett bra jobb, men han har inte slutat att leta efter svärdet. Hur han har klarat sig i femton år framgår inte, han har gått i skolan och alltså skaffat arbete, men var bodde han som barn? Fosterfamilj? Koja?

Så får han en dag veta att svärdet hittats. Det finns i en butik som säljer serier och leksaker – i bakgrunden finns bland annat en väldig massa Big Jim-prylar i originalkartonger, och jag tyckte att folk stod i vägen – kunde de inte flytta sig så att jag fick titta närmare på Big Jim-sakerna?

Adam knycker svärdet och just då attackeras stan av ett monster från Eternia. Men även Adams barndomskompis Teela (Camila Mendes) dyker upp, det blir fajting, och så återvänder Adam och Teela till Eternia.

På Eternia lever Skeletor jävel, assisterad av Evil-Lyn (Alison Brie). Idris Elba är Man-At-Arms, en rejäl militär som lagt av sig totalt under dessa femton år. När Adam håller upp svärdet och hojtar ”By the power of Grayskull, I have the power!” förvandlas han till en muskulös hjälte i småbyxor. Han blir värste Arne Tammer. Han heter inte He-Man, detta namn förekommer först på slutet, då det skämtas om det. Han får folket att ta sig i kragen och slå tillbaka mot Skeletor, eller Skellefteå, som autocorrect vill ha det till.

Det intressanta med den här filmen är att den är mycket bättre när den utspelar sig på jorden och Adam inte hunnit förvandlas till en hjälte. Tycker jag. Då är filmen riktigt rolig. Visst är den lite rolig även senare, filmen vinner på att den samtidigt som den är ett actionäventyr även är lite av en parodi på den tecknade TV-serien, men filmens senare del lider av alldeles för många och för långa actionscener som aldrig slutar. Filmen är dessutom två timmar och tolv minuter lång, vilket är en halvtimme för mycket. Det blir segt.

Det finns oväntat många sexskämt i filmen, figuren Fisto (Jóhannes Haukur Jóhannesson) pratar om att han ska fista folk när han slåss. Brian May från Queen spelar elgitarr i filmmusiken och det ligger en del kul låtar på soundtracket, som ”Boys Don’t Cry” med the Cure och Queens ledmotiv från HIGHLANDER. Dolph Lundgren har en cameo på ett gym. Kristen Wiig gör rösten till en robot, James Purefoy spelar Adams far kungen.

Estetiskt är MASTERS OF THE UNIVERSE i plastigaste laget, allting är datoranimerat, förstås, det är mycket green screens. Jag tycker att filmen från 1987 är mycket snyggare, den har praktiska effekter, riktiga kulisser och, tja, den är ju från 80-talet, då film rent allmänt var snyggare.

De av er som väntar på att en viss populär figur från He-Mans universum ska visa sig får sitta kvar under eftertexterna. I en mid-credit scene dyker denna figur upp i en liten uppföljarteaser.

Jag tvekar vad gäller betyget på den här filmen, men jag är snäll och sätter en trea. Det är trots allt en rätt sympatisk film, det här, trots dess svulstighet. Vad fansen som växte upp med dockorna och TV-serien kommer att tycka har jag ingen aning om.