Foton copyright (c) Draken Film
När jag började åka till Cannes 1995 visade Troma alltid sin film SGT. KABUKIMAN N.Y.P.D. från 1990 på marknaden, trots att den var flera år gammal. Åtminstone minns jag det som att den visades flera år. Jag såg den i Cannes — jag har därmed sett SGT. KABUKIMAN N.Y.P.D. på 35mm och på stor duk!
… Och denna dumma, skräpiga, amerikanska B-film är egentligen den enda relation jag har till den japanska konstformen kabuki. Denna film — samt det faktum att KISS’ sminkning är kabuki-inspirerad.
Nu har jag sett KOKUHO, ett japanskt drama om kabuki i regi av Sang-il Lee som blev en stor framgång i hemlandet. Nu vet jag allt om kabuki — känns det som. Och nu behöver jag inte se mer kabuki på några decennier. KOKUHO varar två timmar och 55 minuter. Nästan tre timmar kabuki. Det kunde varit värre. Det kunde varit fyra timmar kabuki.
… Fast det är rätt bra, det här. ”Kokuhō” betyder nationalskatt. ”Ningen Kokuhō” betyder levande nationalskatt, vilket är vad filmens huvudperson Kikuo Tashibana (Ryô Yoshisawa) blir. Filmen inleds 1962. Kikuo är son till en yakuza-medlem. Under en nyårsfest blir det amatörteater, ett kabukidrama där Kikuo är onnagata — det är namnet på de kvinnoroller som spelas av män, eftersom kvinnor inte tillåts medverka i kabukiteater. På festen finns Japans främste kabukiskådespelare, Hanjiro Hanai, som spelas av gamle, fine Ken Watanabe. Han imponeras av Kikuo.
Då slår en rivaliserande yakuzaliga till. Kikuos far och många andra dödas, Hanjiro räddar livet på Kikuo. Kikuo försöker hämnas mordet på sin far, men fegar ur. Istället hamnar han hos Hanjiro, som blir Kikuos mentor och fosterfar, något Hanjiros son Shunsuke (Ryûsei Yokohama) inte uppskattar. Kikuo och Shunsuke blir rivaler på kabukiscenen.
Vi får sedan följa Kikuo under fem decennier. Han blir en stor stjärna och låter sin karriär överskugga allt. Ibland är det svårt att fatta att tid har passerat, eftersom Kikuo ser ungefär likadan ut hela tiden, innan han plötsligt blir gråhårig. Ryô Yoshisawa var 31 när den här filmen hade premiär, men han ser yngre ut.
KOKUHO har blivit den mest inkomstbringande japanska spelfilmen någonsin — vilket är lite förvånande. Det förvånar dock inte att filmen vunnit en hel packe priser samt Oscarnominerades för Bästa hår- och smink. Det här är en fantastiskt tjusig film att titta på.
Kabuki är dock en märklig konstform. De må ha vackra, färgglada kläder och kulisser, men i övrigt begriper jag mig inte på det. Ibland berömmer de skådespelarna och påtalar hur fantastiskt de rör sig — och jag märker ingen som helst skillnad mot hur andra rör sig. Vi får se en lång rad föreställningar, eller åtminstone utdrag ur dem. Publiken applåderar entusiastiskt och jag undrar varför.
Det japanska rockbandet Band-Maid har ett sidoprojekt som heter Band-Maiko, i vilket de framträder i traditionella dräkter och lägger japanska instrument till elgitarrerna. Låten ”Secret MAIKO Lips” inleds med att basisten Misa säger ”Ooooooooooo” och sedan hörs ett plopp-ljud. När jag såg KOKUHO noterade jag att ett par kabukiföreställningar börjar precis så.
Jag tyckte alltså att KOKUHO var rätt bra. Åtminstone under de två första timmarna. Under den tredje timmen fick jag nog. Det blev för mycket kabuki, och dessutom hade jag lite svårt att engagera mig i handling och rollfigurer. Jag brydde mig inte. Det blev tråkigt.
De återskapade scenerierna från stadens gator, med enorma affischer för kabuki och det lika enorma publikintresset är dock fascinerande att se. Det känns rätt ofattbart att ej grej som kabuki var extremt populärt även i modern tid.
(Biopremiär 2/10)
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
