Bio: Backrooms

Foton copyright (c) Nordisk Film

När jag och ett par kollegor diskuterade BACKROOMS efter pressvisningen gick åsikterna isär – minst sagt. ”Det här var tålamodsprövande!” stånkade jag. Till min stora förvåning höll de andra inte med. Alls. De tyckte dessutom att filmen innehöll otäcka scener. ”Vilka då?” undrade jag.

Jag var inte alls bekant med ”YouTube-fenomenet” BACKROOMS, en serie korta kortfilmer skapade av tonåringen Kane Parsons. Jag hade inte ens hört talas om dem. De laddades upp för fyra år sedan och den första filmen i serien har nu visats 78 miljoner gånger. Först nu, efter att jag sett den här nya långfilmen, såg jag de 3-4 första filmerna. Om jag hade stött på den första filmen för några år sedan, hade jag nog inte sett klart den, trots att den bara är nio minuter lång. Så kul tyckte jag att den var.

Kane Parsons är född 2005, han fyller 21 nästa månad. Han var 16 när han gjorde YouTube-serien och fortfarande tonåring när produktionsbolaget A24 kontaktade honom för att göra långfilmen – han var 19 när den spelades in. Långfilmsmanuset är dock skrivet av Will Soodik, som tidigare jobbat på TV-serier som HOMELAND, ASH VS EVIL DEAD och WESTWORLD, vilket förklarar några scener och repliker en 19-åring omöjligt skulle kunna ha skrivit. Två av filmens producenter är Osgood Perkins och James Wan, och kalaset kostade tio miljoner dollar.

BACKROOMS – långfilmen – inleds med en prolog. Det är 1990 och en kille i skyddsoverall springer längs labyrintiska gångar, allt filmat med en Sony Handycam Hi8 Camcorder, och sett ur killens synvinkel. Åh, nej! tänkte jag. Säg inte att det här är en jävla found footage-film! Den kanske värsta typen av skräckfilm. Killen springer och springer och springer. Eventuellt jagas han av något. Han springer och springer. Var ställde jag kaffet? Just det, där är mitt kaffe. Och där är min Mars som jag köpte på vägen till biografen. Killen springer och anropar sina kollegor, han behöver hjälp, han är vilse. Han trillar omkull. Slut på prologen.

Chiwetel Ejiofor spelar Carl när filmen efter prologen övergår till att vara en riktig film, skjuten med Arri Alexa 65. Carl äger en möbelbutik som säljer lika billiga som usla möbler och han hatar stället – egentligen är han arkitekt, säger han. Han agerar själv i sina reklamfilmer, som görs av hans två anställda, två ynglingar spelade av Finn Bennett och Lukita Maxwell. I filmerna spelar Carl en pirat med träben.

Carls fru har kastat ut honom och behållit huset som egentligen är hans, och han går i terapi för detta. Psykologen heter Mary (norskan Renate Reinsve, aktuell i årets guldpalmsvinnare FJORD, och hon var även med i SENTIMENTAL VALUE, som jag inte har sett), och hon mår inte heller bra, hon plågas av barndomsminnen.

Plötsligt upptäcker Carl något oväntat i butikens källare. Han kan gå rakt igenom en till synes solid vägg. Han hamnar i en annan dimension, som består av prologens labyrinter. Han hittar ut igen efter att ha irrat runt.

När Carl senare försöker utforska de mystiska korridorerna med hjälp av sina anställda går det inte så bra – för de anställda.

Carl har berättat för Mary om denna skumma dimension, och när Carl en dag är försvunnen åker Mary till butiken.

Jag tycker att BACKROOMS känns som en parodi på A24-filmer. Det är väldigt pretentiöst och konstnärligt. Alla medverkande beter sig konstigt och pratar konstigt. Här finns inga riktiga människor, allting är konstlat, så jag fann det svårt att engagera mig. Under en terapisession låtsas Mary vara Carls fru och han pratar då med henne som hon faktiskt är hans fru. De sitter alltså och skådespelar.

En lång scen under filmens senare del sticker ut, då den nästan är lite intressant; den känns som en kortfilm i filmen. Carl och Mary sitter vid ett matbord i den andra dimensionen, omgivna av märkliga, vanskapta existenser. Här blir det plötsligt lite David Lynch över det hela, det känns som en bortklippt scen ur TWIN PEAKS. Om jag inte visste att så inte är fallet, skulle jag gissa att de hade denna kortfilm liggande och byggde sedan ut den till en långfilm.

Filmen är en timme och 50 minuter lång, men känns längre. Slutet är inget vidare. Jag tyckte inte att här fanns en enda scen, inte ett enda inslag som var otäckt, jag satt mest och irriterade mig, gäspade, och vred på mig, eftersom jag inte lyckades sitta bekvämt.

Men uppenbarligen har jag fel. Andra upplever alltså det här som otäckt och spännande. Det går även att analysera innehållet sönder och samman, det finns mycket att ta på om man är lagd åt det hållet. Det är inte jag.

(Nu påpekar kanske någon att det sällan finns riktiga människor i de italienska filmer jag älskar, vilket förstås stämmer, men de erbjuder så mycket annat.)