Serier: Johan Andreasson snöar in på det tjugonde århundradet

JOHAN ANDREASSON SNÖAR IN PÅ DET TJUGONDE ÅRHUNDRADET
Serier och illustrationer 1978 – 2000
av Johan Andreasson
Epix Förlag

Jag tänkte inleda med att påpeka att denna recension utgår från en pdf-fil med bokens innehåll. Jag har inte sett ett fysiskt exemplar av boken, så jag vet inte hur tryck och papper är, hur stor den är, och hur den ligger i handen. Men tryck, papper, format och handliggande är säkert mer än utmärkt.

Jag ska också påpeka att jag känner Johan Andreasson. Detta är ännu en recension av en bok av en av mina vänner. Jäv föreligger. Men nu är Johan lite mer intressant än många andra i Seriesverige, han var en viktig kugge under en längre tid, så självklart ska jag skriva om den här boken, fattas bara.

Efter att ha läst den här boken konstaterar jag till min förvåning att det har gått drygt 30 år sedan serietecknaren Johan Andreasson tecknade sin sista serie. Idag är han mest känd som korsordsillustratör och – kanske lite oväntat – filmkritiker. Johan Andreasson är den tredje mannen i filmpodden ”Everdahl & Karlssons Film TV”. Av någon anledning har Johan inte sitt namn med i programmets titel, trots att han medverkar i varje avsnitt. Här passar jag på att skjuta in Johan inte är ensam om att ha serieanknytning i den podden: Göran Everdahl var redaktör för Satellitförlagets serietidning Thriller, medan C-G Karlsson var redaktör på Binky. Everdahl har även gjort en hel del annat i seriesvängen, vilket förärat honom Svenska Serieakademins förtjänstdiplom.

Klassiker ur Bild & Bubbla 1981. Serien har färglagts till den här boken.

Någon gång alldeles i början av 80-talet, det här var innan jag kände några andra serietecknare eller ens serieintresserade, skrev jag brev till Seriefrämjandet med diverse allmänna frågor om serier. Jag bör ha skrivit två gånger, eftersom jag en gång fick svar av Göran Ribe, och en annan gång av Johan Andreasson. Det bör ha varit min allra första kontakt med Johan – dock hade jag läst hans serie ”Flygkapningen” i Semics tidning Svenska Serier, den hade dock först publicerats 1979 i det första numret av fanzinet Banzai. Banzai läste jag inte förrän det sista numret, nr 5-11, kom ut 1982. Sju nummer på en gång!

Under andra hälften av 80-talet jobbade jag på en reklambyrå. Jag hade fortfarande aldrig träffat Johan och en dag när jag satt vid sättmaskinen i källaren sa de på radion att serieexperten Johan Andreasson skulle medverka i ett program och svara på lyssnarnas frågor om serier. Jag blev minst sagt förvånad när jag hörde Johans röst. Han pratade ju inte småländska! Förvisso jobbade han på Epix i Stockholm då, men enligt de fanzines som Johan och hans yngre bror Lasse gav ut, bodde de i Jönköping. Jag fick senare veta att de bara bodde en kort period i Småland. En av frågorna Johan fick handlade om Acke och jag fick lära mig lite om Bob Montana. När jag slutligen träffade Johan för första gången minns jag inte, men det bör ha varit på Bokmässan i Göteborg i slutet av 80-talet.

Det sista numret av fanzinet Fasett, vilket kom ut 1980. ”Flygkapningen”, vilken han tryckas i både fanzinet Banzai och Jönköpings-Posten innan den den upp i Svenska Serier nr 2/1980.

Johan och Lasse Andreasson tillhörde de stora stjärnorna i Amatörseriesverige åren innan Horst Schröder 1984 startade sina tidningar Epix och Pox, och anställde ett flertal av de mest begåvade serieskaparna från fanzinen, varpå de blev proffs. Johan och Lasse samarbetade ofta, men som tecknare var de radikalt olika. Jag var djupt imponerad av Johans teckningar, hans proffsiga stil med ofta härligt ”blöta” tuschlinjer. Lasses stil var betydligt krafsigare, med tunna, darriga linjer. Lasse var mest unik av dem, han var dessutom antagligen den roligaste fanzinetecknaren på 80-talet. Vi är många som efterlyst en samlingsvolym med Lasse Andreassons bästa serier, men om jag förstått det rätt, så vill han inte ge ut dem. Själv har jag inte haft kontakt med Lasse på, vad kan det vara, 35 år.

Horst Schröders albumklubb Medusa presenterades med denna folder som gick ut till Seriefrämjandets medlemmar.

I denna splajsans nya bok redogör Johan Andreasson för sin karriär, oftast i kronologisk ordning. Det slår mig att detta, trots sina slickade, eleganta teckningar, kan vara en av årets absolut smalaste serieböcker. Innehållet är till större delen ganska obskyra saker som antagligen ganska få människor minns eller känner till.

… Själv log jag dock igenkännande när jag läste boken. Här finns mycket jag minns, mycket jag känner igen, en del jag glömt bort, mycket jag inte sett på decennier – men här finns även en hel del serier och teckningar jag aldrig sett förr, som till exempel de serier som publicerats i dagstidningar jag inte läste, och illustrationerna till Göran Everdahls grejor i Svenska Dagbladet i slutet av 90-talet.

Everdahl och Andreasson i Svenska Dagbladet.

Boken innehåller både kompletta serier och utdrag ur serier, Johan kommenterar sidorna och teckningarna i marginalerna. I många fall behövs Johans förklaringar, eftersom här finns en hel del samtidssatir, och det är väldigt mycket jag har glömt bort – framför allt när det gäller politik och kändisar. En del av dessa satirer tycker jag inte är speciellt roliga, en del är dessutom smått svårbegripliga. Det har hunnit gå 30-40 år sedan de gjordes och var aktuella.

Påfallande många serier är tecknade i Disneystil, Kalle Anka är flitigt förekommande, men även Tintin parodieras i en lång serie. Kalle Anka var den som fällde serietidningen Elitserien efter ett nummer, den innehöll en satirserie med Kalle Anka i huvudrollen, den hade till och med Kalle på omslaget, och det uppskattades inte av Disney.

Omslag och baksida till det andra numret av Elitserien, vilket aldrig kom ut.

1994 kom seriealbumet ”Den enda vägen: Folkvalda serieparodier”, med serier av olika tecknare och författare. Jag recenserade detta politiska album i Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten när det kom ut. Jag minns dock inte vad jag skrev och vad jag tyckte. Den här boken innehåller en väldigt lång Kalle Anka-parodi ur detta album. Serien är onekligen tjusig att titta på, men den är inte speciellt rolig – vilket nog beror på att Ingvar Carlsson och de andra inte är relevanta idag.

En del serier inser jag att jag helt glömt bort. Jag läste alla nummer av Epix. Jag köpte den varje månad. Ändå har jag inga som helst minnen av den återkommande serien ”Sverige är fantastiskt”, vilken gick i Epix med start 1985. Lasse Andreasson stod för texten. När jag anstränger mig känner jag igen vissa små detaljer i den här serien, men i övrigt är det tomt.

En återkommande serie jag minns är ”Fascistligan”, som gick i tidningen Elixir 1986-1987. Jag minns det som att det bara var ett avsnitt, men det gjordes visst tre. Jag tycker fortfarande att denna serie om tre unga och korkade fascister/skinheads är rolig och charmig, men idag; 2026, är den förstås fullkomligt omöjlig. I en kommentar ber Johan om ursäkt för att han hade med en stereotyp afrikan i serien. Även det så kallade N-ordet förekommer flera gånger. Idag ett ”magiskt ord” som är så laddat att även jag hoppar över det här för att inte ställa till det med algoritmerna. Det säger en del om klimatet idag. Vi hade ett annat vokabulär när jag växte upp; vissa ord var inte så trevliga, men de ansågs inte vara värre än till exempel våldsskildringar.

Fascistligan.

”Fascistligan” innehåller förresten ett feltryck i denna bok. Sidan 93 upprepas två gånger, sidan 94 saknas. Den saknade sidan ska man få på ett medföljande lösblad.

I slutet av boken har Johan slängt in en del riktigt obskyra saker. Här finns till exempel en snutt ur en serie med Gunnar Krantz som knarklangare från tidningen Zällsamma Zerier, utgiven av Ungdomens nykterhetsförbund 1983. Jag läste om den här tidningen i Bild & Bubbla när den kom ut, den verkade vara mer än lovligt konstig, det tyckte nog även recensenten. När jag flyttade till Göteborg för drygt tio år sedan fick jag äntligen tag på den. Jo, det är en konstig tidning. Även Micke Grahn medverkar.

Ur Zällsamma Zerier. Gunnar Krantz stod modell för den långhårige knarklangaren.

Efter karriären som serietecknare blev Johan Andreasson redaktör på Bonnier Carlsen, där han främst jobbade med barnböcker och manga. En period runt 2000 var han redaktör på tidningen MAD. Jag medverkade i MAD, men jag lyckades bara få med en serie i tidningen innan den lades ner för andra gången. Johan var redaktör när min serie, vilken för övrigt tecknades av Johan Wanloo, publicerades.

”Johan Andreasson snöar in på det tjugonde århundradet” är en trevlig tripp längs minnenas allé, som det brukar heta. Åtminstone om man, som jag, var med på den tiden, och om man verkligen har ett brinnande serieintresse. Det här är en seriebok för nostalgiker och serieforskare. Men om man inte tillhör dessa grupper kan man nog ha utbyte av boken ändå och låta sig imponeras av Johan Andreassons flotta teckningar!

Hur det gick till på Bokmässan i Göteborg förr om åren.

På 80- och 90-talen var Johan Andreasson den ende jag kände som helt oironiskt lyssnade på gammal stenkake-swing och konsumerade dammiga filmmusikaler. Ett tag hade han slutat se på film helt och hållet med motiveringen ”All bra film har redan gjorts.” Han har alltså kommit på bättre tankar sedan dess.


Upptäck mer från TOPPRAFFEL!

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Lämna en kommentar