Bio: Strejkarna

Foton copyright (c) Helena Molin

Den enda orsaken till att jag såg filmen STREJKARNA var att jag redan befann mig på biografen efter att ha sett en annan film. Dessutom var det dåligt väder. Så, jag jag tänkte att jag lika gärna kan stanna kvar och se denna dokumentär, trots att jag inte var lockad av ämnet – och ämnet är Greta Thunberg och hennes klimataktivism tillsammans med kampgruppen Fridays for Future. Jag kan alltid skriva något om filmen, jag behöver inte nödvändigtvis recensera den, tänkte jag.

För ett par veckor sedan var det första maj. När jag var barn brukade min farfar, som var murare och aktiv sosse, varje valborg säga ”Du ska väl ut och demonstrera imorgon?”. Men det gjorde jag aldrig. Jag har aldrig gått i ett demonstrationståg på första maj. Jag skulle först skriva att jag aldrig gått i ett demonstrationståg, men det är möjligt att jag faktiskt har gjort det – 1980 marscherade Landskronas skolungdomar genom stan i en protest mot Öresundsvarvets nedläggning. Jag har inga som helst minnen av det, men det är mycket möjligt att jag var med där. Fast de flesta av oss demonstrerade inte mot nedläggningen eftersom vi var arga. Vi gick i tåget eftersom vi blivit ditkommenderade av vuxna, antagligen främst lärare. Min klass medverkade dessutom i Sydnytt, eftersom vi hade en lärarvikarie en längre tid; en dansk aktivist som hette Jens, som schemalade jobb med den tidning om varvet Jens hade bestämt att vi skulle göra och som faktiskt blev klar. Det övriga skolarbetet blev lidande, men det gjorde inte så mycket, eftersom Jens pratade dålig svenska, så vi kunde inte ha någon svenskundervisning, och hans engelska var ännu sämre. Jag vill minnas att Jens såg ut lite grann som Horst Schröder, han var även så kallad ”linje treare” och engagerad i kampen mot kärnkraft samma år.

Jag har aldrig engagerat mig i så kallade ”viktiga och angelägna” saker. Självklart har jag politiska åsikter, men jag har aldrig engagerat mig i politik och aktivism. Istället har jag vigt hela mitt liv åt sådant många tycker är fullkomligt onödigt, främst tecknade serier och film – och inte vilka filmer som helst, utan de mest bespottade skräck- och B-filmerna. Vidare intresserade jag mig för kioskböcker, TV-deckare och hårdrock.

Jag tyckte alltid att det kändes konstigt när vissa vuxna, och då framförallt proggare, framträdde på TV, eller kanske till och med besökte min skola, för att prata något. De pratade ofta om en värld jag inte kunde relatera till. Det kändes dessutom alltid som om de inte visste vad riktiga barn på 70-talet gillade och ägnade sig åt. Jag minns att jag brukade reagera på serien Mystiska 2:an av Rolf Gohs. Seriefiguren Sacho i denna serie ska väl vara 13-14 år och jag tyckte alltid att det kändes vansinnigt orealistiskt att han inte bara lyssnade på-, utan även själv framförde sydamerikanska protestsånger, samt att han blev upprörd över våldsamma westernfilmer. Han kändes inte som en riktig pojke, utan som en förklädd 40-talist, en pojke som skapats efter upphovsmannens ideal.

Visst har jag en del jämnåriga vänner och bekanta som var politiskt aktiva under uppväxten, inga regler utan undantag, men jag tror att en kraftigt bidragande orsak till att många, kanske de flesta, av oss 60-talister var – och är – så ointresserade av aktivism, är att vi fick nog på 70-talet. 70-talet, då 30- och 40-talisterna, och säkert även 20- och 50-talister, var i vägen för allt som var kul. Både proggarna, som var emot coola grejor från USA och annat fränt, och de konservativa, som var emot allt, speciellt serietidningar, hårdrock och förråande filmer, tillhörde ju de där tidigare generationerna. Vi som var barn och unga upplevde Sverige som fruktansvärt grått och tråkigt. Avskaffandet av Statens Biografbyrå, det vill säga filmcensuren, kändes nästan som ett viktigare mål än fred på jorden när jag var tonåring.

Sedan läste jag förstås Svenska MAD – en tidning som ju faktiskt drev med allt; i grunden var nog tidningen arbetarklass och lite vänster, men de medverkande drev med både vänster och höger, de drog sig heller inte för att driva med sig själva. Intressant nog var MAD:s amerikanske utgivare, William M Gaines, republikan, och den populäre MAD-tecknaren David Berg tillhörde den kristna högern – fast han var väl en av de som var minst galna i den tidningen med sin snälla förortssatir och liknande.

Jag är alltså uppvuxen med att man kan driva med allt, och även sig själv och med sådant man egentligen gillar. Det gjorde ju även Hasse och Tage ibland på sin tid. När jag skriver manus till 91:an och Uti vår hage ägnar jag mig ofta åt satir och parodi. Min farsa brukar hävda att jag ofta har någonting att säga när jag skriver de här humorserierna, så jag antar att en del av mina politiska åsikter finns gömda i dessa serier.

… Sedan har vi då 80-talisterna. Och 90-talisterna. Och de som är födda på 2000-talet. Det känns som om proggarna födda på 40-talet har reinkarnerats i dessa senare generationer, men lyckats komma ut sju resor värre. Jag undrar liksom ofta vad det är med ungt folk idag, varför de är så jävla skitnödiga, humorbefriade och gravallvarliga; det här är inga människor som kan driva med sig själva, tvärtom blir de väl oftast förbannade om man skojar om fel saker (något MAD-tecknaren Sergio Aragonés beklagade sig över i en nyare intervju). Själv blir jag bara trött. Och varför gillar unga idag inte elgitarrer?

Filmen STREJKARNA är skriven och regisserad av Helena Molin. Jag vet inte vem hon är eller hur gammal hon är, men denna dokumentär är hennes enda credit på IMDb. Dock vet jag inte riktigt om man kan kalla det här för en dokumentärfilm – STREJKARNA är snarare ett 87 minuter långt reportage.

Molin har följt det som skulle komma att bli Fridays for Future under sju år, från Greta Thunbergs första skolstrejk för klimatet. Vi får träffa- och följa flera av hennes vänner, men även om de förekommer väldigt ofta i filmen får vi aldrig riktigt lära känna dem. De verkar gilla Sagan om Ringen, men i övrigt kretsar precis allting kring klimatet och deras aktivism. Vi får inte veta något alls om vad de sysslar med i övrigt, om de har jobb, vad de gillar, vad de har för bakgrund. Fördomsfull som jag är gissar jag att de alla kommer från borgerliga medelklasshem, eventuellt har de arbetarklassromantiker till föräldrar.

Filmen går från A till B till C och så vidare; först hände det och sedan det och sedan det, en massa händelser redovisas rätt upp och ner. Under dessa sju år hinner Greta Thunberg förvandlas till en global kändis som av någon anledning verkligen lyckas reta upp delar av vuxengenerationen, och Sverige får en högerregering som river upp gamla miljöavtal och grejor, men vad gäller Fridays for Future verkar det enda som händer vara att de går från att vara unga tonåringar som dricker te, till att bli tatuerade, piercade öldrickare med inte alltid så lyckade frisyrer. Det pratas en del om autism och adhd-mediciner.

Jag hade antagligen inte stått ut en längre stund i dessa ungdomars sällskap, men det är ju inte dem jag ska recensera. Det är inte ungdomarna, ett gäng privatpersoner, som ska recenseras – vilket är lätt hänt.

Om man är intresserad av sådant här, och i synnerhet om man sympatiserar med ungdomarnas kamp, och kanske även själv är aktivist, lär man gilla STREJKARNA. Men som film betraktat är det här inget vidare.

Hur som helst, jag avstår från att sätta ett betyg på den här filmen – eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska betygsätta den.

(Biopremiär 15/5)