Streaming: The Last Hail M.A.R.Y.

Nu har jag gjort det igen. I’ve taken a bullet for the team. Jag har sett ännu en mockbuster från The Asylum. Jag vet inte varför jag envisas med att se de här jävla filmerna. I det här fallet var jag nog mest nyfiken på hur en låg-lågbudgetversion av PROJECT HAIL MARY skulle se ut. PROJECT HAIL MARY blev ju en stor publikframgång, vilket jag inte riktigt räknat med – jag tyckte att den var rätt medelmåttig.

Återigen står det ”OBS EJ BIOVISAD!” på den här på hyrfilmstjänsterna. Uppenbarligen finns det folk som tar fel och hyr The Asylums kopior istället för de påkostade blockbusterfilmerna. Det räcker med att läsa så kallade user reviews på IMDb – folk är förbannade för att de tagit fel film.

THE LAST HAIL M.A.R.Y. är regisserad av Marc Gottlieb, som tidigare gjort APE VS MECHA APE med uppföljare. THE LAST HAIL M.A.R.Y. lär dock inte få någon uppföljare. Den här filmen är otroligt nog ännu sämre än IMMORTAL KOMBAT. Den är sämre än de flesta filmer The Asylum fått ur sig. Det här är en något alldeles osannolikt tråkig film.

Jag är lite osäker på vad denna i stort sett helt dialogdrivna film handlar om. Precis som i originalet handlar det om solen. Det är något om att solen sugit till sig- och slukat Merkurius, och nu är solen på väg att även sätta i sig Venus och därefter väntar jorden.

Ombord på ett rymdskepp från jorden sitter de enda som kan stoppa katastrofen. Hela besättningen så när som på en skäggig och argsint man (Sean McCullouch) är kvinnor. Befälhavaren spelas av Esmeree Sterling, den rödhåriga Juliette Cecile är något slags hjältinna. Kanske är hon forskare, jag vet inte. Jag tappade tråden omedelbart. Filmen består bara av obegriplig dialog, folket ombord på rymdskeppet babblar pseudovetenskapliga, påhittade termer, oavbrutet, de är upprörda, de är stressade. Ibland klipps det in datoranimerade scener med rymden, planeter och andra rymdskepp och satelliter.

Efter en halvtimme dockar ett rymdskepp från Mars vid jordskeppet. Jorden har visst legat i krig med Mars. Den argsinte, skäggige mannen hatar marsianer. Den snälle marsianen Icluf (Brennen Amonett) kliver ombord. Han ser inte klok ut, han har grön hy och ett par utväxter i ansiktet som ser ut som stora finnar. Han är ute på ett liknande uppdrag för att rädda Mars.

Nu måste förstås jordborna samarbeta med Icluf för att reda ut allt. Skäggmannen bråkar in i det sista, tills Icluf räddar livet på honom på slutet. Jo, jag vet, det är en spoiler, men du ska ju ändå inte se den här.

Det är inte utan att jag undrar hur The Asylum tänker när de producerar en film som den här. Att de vill tjäna pengar på att imitera en storfilm är väl en sak, B-filmer har i alla tider försökt rida på större, populära filmers framgångar. Men varför väljer de att höra en vansinnigt långsam film som enbart består av att folk ombord på ett rymdskepp pratar med varandra? Det är ju dessutom inga stora namn, inga duktiga skådespelare som medverkar, inga som kan göra en dialogdriven film spännande och intressant. The Asylum borde väl förstå att ingen kommer att tycka att det här är ett rafflande rymdäventyr. De borde gjort rymdaction eller rymdskräck av det här istället. Vad som helst som inte får tittarna att klättra på väggarna av leda.

Varför sitter jag och plågar mig igenom de här filmerna? För att citera ett gammalt bortglömt seriefanzine: ”Ja, jag är pantad, skjut mig.”