Bio: Michael

Foton copyright (c) Lionsgate

Vad får man om man vill göra en biografisk film om Michael Jackson och låter den produceras av bland andra Michael Jacksons syskon Jackie, Jermaine, La Toya, Marlon och Tito Jackson, av Michael Jacksons son Prince Michael Jackson, och av Michael Jacksons advokat John Branca, som representerar the Estate of Michael Jackson, samt sätter Jermaine Jacksons son Jaafar Jackson i huvudrollen som Michael Jackson?

Jo, då får man detta paket amerikanskt ister.

År 2008 intervjuade jag skådespelaren Corey Feldman. Tidigare på dagen ringde en kvinna från bolaget som tagit hit honom, hon hade något väldigt viktigt att säga: jag fick absolut inte ställa några frågor om Michael Jackson! Nähä? Varför skulle jag göra det? Jag hade ingen som helst aning om att Feldman visst tillhörde de där pojkarna som utsatts för Jacksons övergrepp.

På kvällen efter att jag gjort intervjun hängde jag med Feldman på en nattklubb. Plötsligt tog han tag i min arm, lutade sig mot mig, log pillemariskt, och sa ”So, what do you think about Michael Jackson?”. Jag blev lite paff. ”Men jag fick ju inte ställa några frågor om Michael Jackson till dig!” sa jag. Han skrattade och sa sedan något om att ”Just keep him away from the kids”.

Det var väl i början av 90-talet det började pratas om Jacksons förehavanden på Neverland Ranch. Jag minns att jag pratade om det med MTV:s nyhetsuppläsare Steve Blame i slutet av 1993. Han sa att vi nog inte skulle vara förvånade. Vi hade alltid betraktat Michael Jackson som något slags konstigt men harmlöst barn i en vuxen mans kropp, som bodde med sin apa på sin ranch, och sjöng pop. Tänkte man efter var det uppenbart att saker och ting inte stod rätt till.

Filmen MICHAEL känns nästan som ett försök att återupprätta Michael Jacksons heder. Filmen slutar med den sista konserten av sju på Wembley Stadium i London 1988, då han bryter helt med sin dominante far Joseph. ”His story continues” står det innan eftertexterna rullar. Antagligen är detta inte ett löfte om en uppföljare.

Det är Antoine Fuqua som har regisserat MICHAEL – vilket förvånar mig. Han har ju för fan gjort TRAINING DAY! BROOKLYN’S FINEST. THE EQUALIZER-filmerna. Visst, han har även gjort en rad porträtt av svarta, amerikanska idrottsmän, så han var väl intresserad av att även porträttera en stor svart artist, och han inledde sin karriär med att göra musikvideor, men jag hade inte förväntat mig att Fuqua skulle göra en så här insmickrande film.

MICHAEL är en A till Ö-film. Den följer Michael Jacksons karriär i kronologisk ordning, från barndomen och repetitionerna med sina bröder i hemmet i Gary, Indiana, via det första framträdandet, de första skivorna, det första TV-framträdandet, solokarriären och så vidare. Fuqua klämmer in alldeles för mycket på två timmar och sju minuter, det går raskt undan, väldigt raskt undan.

Joseph Jackson är filmens store skurk. Han styr sin familj med järnhand och drar sig inte för att piska barnen med sin livrem om de inte lyder. Han är bandet Jackson 5:s manager, han bestämmer allt, familjen har inget att säga till om. Joseph är så parodiskt ond och egoistisk, och rör sig- och pratar på ett sätt som gjorde att jag först trodde att det var Eddie Murphy som gjorde rollen. I en scen har Joseph ett möte med Don King och då trodde jag att Eddie Murphy gjorde bägge rollerna, ungefär som i DEN GALNA PROFESSORN. Men nej, det är Colman Domingo som gör Joseph, medan Deon Cole gör Don King.

Och Jaafar Jackson i huvudrollen, då? Han har nästan ett konstant leende på läpparna, han pratar med vek, nästan Musse Pigg-aktig röst, och han skrattar ofta på ett obehagligt sätt – han påminner en del om Tommy Wiseau med sitt opassande skrattande. Michael Jackson i Jaafar Jacksons tolkning ger intryck av att vara lite efterbliven. Han tar igen sin stulna barndom och köper en massa leksaker och schimpansen Bubbles, som är datoranimerad i den här filmen. Han har allt på sitt pojkrum – alla syskonen verkar bo hemma hos sina föräldrar långt upp i vuxen ålder.

Michael Jackson älskar en bilderbok om Peter Pan, den figurerar i många scener. I en övertydlig scen läser han boken, och sitter och pekar på den tecknade Peter Pans lilla näsa. Vi har fått veta att Michael kallas ”Big Nose”. Så, han går åstad och plastikopererar sin näsa. Ibland besöker han sjuka barn på sjukhus och pratar om pirater och Neverland.

Jackson tillhörde Jehovas Vittnen, men detta faktum nämns inte alls. Det är synd – det påstås att han förklädde sig när han gick runt och knackade dörr och missionerade. Detta hade jag gärna sett på film.

Okej. Nu är det förstås så här: jag gillar inte Michael Jackson och hans musik. Jag har aldrig gillat Michael Jackson. Jag gillar inte pop och hitlistemusik. Jo, undantag finns förstås, men jag gillar elgitarrer och rock. Fattas bara. Jag har aldrig intresserat mig för Michael Jackson – fast jag har förstås inte kunnat undvika honom, hans musik, hans videor, och alla skandaler och rykten.

Men: om man nu tillhör Jacksons fans lär man om inget annat uppskatta alla musiknummer i MICHAEL. De är påkostade och välgjorda. Vi får även se inspelningen av videon till ”Thriller” – en statist gestaltar John Landis.

Mike Myers spelsar CBS-chefen Walter Yetnikoff – men jag kände inte igen honom!

Ett namn som lyser med sin frånvaro i filmen, är Paris Jackson; Michaels dotter. Hon läste ett tidigt manusutkast och beslutade sig för att hon inte ville ha något med filmen att göra. Hon anser, enligt The Guardian, att filmen är sockrad och full av ”full-blown lies”. Hon säger att filmen vänder sig till de fans som fortfarande lever kvar i drömmen, i fantasivärlden, där Michael Jackson bara står för allt som är gott och fint.

Tito Jackson har hunnit gå och dö efter att produktionen inleddes.

Även om jag alltså inte gillar Michael Jacksons musik ångrar jag inte att jag såg MICHAEL. Jag blev underhållen av filmen – om än inte på det sätt filmskaparna tänkt sig. Jag skrattade flera gånger. Den här filmen är rätt bäng – och den balanserar på kalkonfilmskanten.

Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om en film av Antoine Fuqua!