Bio: Alpha

Foton copyright (c) Mandarin & Compagnie Kallouche Cinema Frakas Productions France 3 Cinema

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Julia Ducournau, som gjorde Guldpalmsvinnaren TITANE, är tillbaka med en ny film. Jag har fortfarande inte sett hennes långfilmsdebut RAW, men TITANE är en till större delen rätt bra film – även om jag, som jag skrev i min recension, känner mig lite för gammal för sådant här; jag hade uppskattat den mer om jag vore 25.

Enligt beskrivningen på IMDb ger ALPHA intryck av att vara en film i samma stil som TITANE: det står att det är Body Horror, Medical Drama, Psychological Drama, Drama, Horror. Således förväntade jag mig en body horror-fillm – en konstnärlig sådan, men ändock.

Det jag fick var en smutsig, deprimerande film med betoningen på drama – och med vissa inslag av skräck.

ALPHA, som tävlade om Guldpalmen i Cannes förra året, utspelar sig på 1980-talet – uppenbarligen i ett parallellt 80-tal, där AIDS-skräcken är utbytt mot ett virus som förvandlar folk till marmor. Alpha (Mélissa Boros) är en trettonårig flicka som i en sunkig knarkarkvart tatueras av sin pojkvän; med en skitig nål ristar han in ett fult A i hennes arm. Alphas mor (Golshifteh Farahani), som är läkare, blir både arg och rädd – Alpha kan ju ha smittats av viruset.

Alpha behandlas som paria, hon blir utstött, folk är rädda för henne, i synnerhet på hennes skola. Det sprids rykten. Hennes tatuering blöder allt mer, dock är det inte säkert att hon faktiskt är smittad av viruset.

Ungefär halvvägs in skiftar filmen fokus och handlar mer om moderns bror; pundaren Amin (Tahar Rahim), än om Alpha. Genast blir det mindre intressant. Varför ska det plötsligt handla om honom och inte om titelfiguren?

Även Julia Ducournau, hon står själv för manus, verkar gå vilse i sin berättelse efter ett tag. Filmen blir lite onödigt invecklad, lite för besynnerlig för sitt eget bästa – det här är en sådan där film där jag i efterhand fick kolla upp om jag hade missuppfattat vissa saker. Till min förvåning hade jag inte gjort det.

Något som skapar extra förvirring är att ALPHA ibland hoppar tillbaka i tiden, till när Alpha var en liten flicka. Om Alpha själv inte är med i dessa scener, är det närmast omöjligt att avgöra när de utspelar sig, det mesta ser precis likadant ut, men modern har en annan frisyr, har jag för mig.

Filmfotot är mörkt och skitigt, vilket gör att allting ser skitigt ut. Fast miljöerna är sunkiga och skitiga till att börja med. Filmen varar två timmar och åtta minuter, vilket är alldeles, alldeles för länge. Tempot är långsamt. Skådespeleriet är utmärkt och ett par scener, framför allt de med folk som förvandlats till matmor, är riktigt bra, men det här är alldeles för långtråkigt och pretentiöst. Ospännande. Jag brydde mig inte ett dugg om rollfigurerna och det som skedde i filmen. Det går säkert att analysera ALPHA och dess metaforer på längden och tvären, men det överlåter jag åt andra.