Bio: In the Grey

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det första jag sa till en kollega efter pressvisningen av IN THE GREY, var ”Fan, vad jag är trött på Guy Ritchie-actionfilmer”.

Ritchies förra långfilm, Apple TV-filmen FOUNTAIN OF YOUTH, har jag inte sett. De två biofilmerna dessförinnan, THE MINISTRY OF UNGENTLEMANLY WARFARE och THE COVENANT, dumpades direkt på streaming i Sverige. De var inte bra, den senare minns jag ingenting alls av. Av någon anledning gick tydligen den riktigt kassa OPERATION FORTUNE: RUSE DE GUERRE upp på bio, verkar det som, jag såg den dock streamad. Den senaste bra filmen Ritchie gjorde är, tycker jag, WRATH OF MAN med Jason Statham. Den bygger på en bra fransk film.

Jag tycker att Guy Ritchie har en stil som är påfrestande. Det upplevdes som coolt för 25-30 år sedan, men idag är det bara jobbigt. Och han är inte 35 längre. Inte jag heller. Ritchie och jag är lika gamla.

Ritchie har en tendens att ta en förhållandevis enkel story och berätta den så komplicerat och intensivt som möjligt. Jag vet inte om jag hängde med i IN THE GREY överhuvudtaget.

Eiza González spelar något slags advokat, som presenteras med en berättarröst under öppningsscenernas actionscener – vilka är hämtade från slutuppgörelsen. Hon ser mest ut som en fotomodell som gått vilse. Rosamund Pike spelar en kvinna som kanske är något slags chef eller något, hon är eventuellt skum, och hon medverkar bara i början och slutet.

En ond och mäktig man i ett land någonstans har stulit en massa miljarder som måste stjälas tillbaka. Advokaten måste också hämtas, eftersom hon befinner sig i landet.

Två tuffa agenter, Sid och Bronco (Henry Cavill och Jake Gyllenhaal), anlitas, de tillhör en hemlig organisation som jobbar i gråzonen, det vill säga, det jobbar kanske inte helt efter spelets regler. Vilka nu dessa regler är. Två hårdingar som är de rätta för att hämta hem allt, inklusive Snygga Bruden.

Guy Ritchie har själv skrivit manus. Här finns inte en enda replik som inte har direkt med handlingen att göra. Ingen säger något vanligt, typ ”Ska vi ta en kopp kaffe” eller ”Såg du matchen igår?”. Alla pratar om det de håller på med. All dialog består av exposition som levereras i kulsprutetempo.

… Och ofta skrivs en massa fakta ut i bild samtidigt. Vi ska alltså lyssna på dialogen/läsa den svenska texten samtidigt som vi ska läsa allt som skrivs ut i bild. Vid ett tillfälle blandas en drink och vi får drinkreceptet utskrivet i bild. Sådant här tyckte vi var häftigt 1996 – idag känns det bara krystat och påfrestande.

Jake Gyllenhaal är en av mina favoritskådespelare, men här är han ganska blek, eftersom hans rollfigur är så grund. Vem är han? Han är som hjälten i en spansk utfyllnadsserie i Seriemagasinet på 70-talet. Henry Cavill gör återigen något slags variant på James Bond, han har ju gjort det i några filmer. Han är rätt stiff som skådespelare, men får väl sägas vara okej. Den allestädes närvarande norrmannen Kristofer Hivju har en mindre roll som mordisk skurk.

Jag tänker dock inte vara helt negativ här. Den sista akten bjuder på alldeles utmärkt action. Vildsint non-stop-action. För min del föll dock dessa fläskiga scener på att jag var fullkomligt oförmögen till att engagera mig i det som försiggick.

Här finns även några försök till humor, men de är inte vidare roliga.

Jag kan mycket väl tänka mig att många kommer att gilla det här och tycka att det är skithäftigt. Jag blev bara trött. Jag tröttnade på en gång och kände att jag började sitta och tänka på annat – vilket förstås ledde till att jag tappade tråden.