Bio: Djävlarna

Foton copyright (c) Clockwork

Warners nya dotterbolag Clockwork har en ganska massiv reklamkampanj för Ken Russells DJÄVLARNA på sociala medier, åtminstone i mina flöden. Bland annat står det att 2026 års bästa film är från 1971. Stämmer detta? Är det verkligen så?

Ja, kanske inte den allra bästa – men definitivt en av de bästa.

Det står härunder att DJÄVLARNA hade Sverigepremiär den 16:e oktober – men det här är inte ett vanligt biosläpp. Filmen har lite spridda visningar, som fallet brukar vara när det gäller klassiker som får nypremiär. I Göteborg, där jag såg den, visades DJÄVLARNA den 30:e oktober, och den ska visst visas en gång till.

Jag såg DJÄVLARNA för första gången för några år sedan. Det var en brittisk DVD-utgåva som, enligt baksidestexten, innehöll den ursprungliga brittiska X-version – i England betydde X inte (främst) porrfilm, det var BBFC:s högsta åldersgräns, och som numera är ersatt med åldersgränsen 18. Det är därför det på gamla engelska filmaffischer för till exempel Hammers skräckfilmer finns ett X. Jag minns dock inte exakt vad som fanns- och inte fanns med i versionen på DVD:n. År 2002 hittade filmkritikern Mark Kermode tidigare bortklippt material i ett Warner Bros-lager. Ken Russell fick då möjlighet att sammanställa en längre version. Denna Director’s Cut visades på National Film Theatre i London den 23 november 2004. Men, det var inte denna version som fanns på DVD:n.

Nu har den förlängda versionen av DJÄVLARNA restaurerats i 4K. Detta är den första offentligt lanserade versionen som bygger på Russells avsedda klippning och som nu officiellt presenteras som filmens definitiva version. Det är dock inte en helt komplett version – allt som klipptes bort 1971 har inte återfunnits. En del våldsamma grejor och andra kortare inslag saknas fortfarande.

I Sverige totalförbjöds DJÄVLARNA 1971 (”förråande och skadligt upphetsande”) – men efter en debatt frisläpptes filmen av regeringen 1972, då den fick svensk biopremiär. Den godkändes då utan svenska censurklipp – men den var alltså inte oklippt. Ken Russell hade tvingats klippa ner sin film innan den brittiska premiären och det var denna kortade version som godkändes i Sverige.

Det här var en kraftigt omdebatterad film när den kom. Här i sekulariserade Sverige var det mest våldet och grymheterna det pratades om, i utlandet handlade det nästan mer om de kraftigt blasfemiska inslagen.

DJÄVLARNA utspelar sig i Frankrike på 1630-talet och bygger på sanna händelser. Oliver Reed spelar prästen Urbain Grandier, som är en karismatisk och självsvåldig man med stort inflytande över den befästa staden Loudun. Han har dessutom en rad kärleksaffärer och har gjort sig till ovän med mäktiga personer inom kyrkan och staten. Kardinal Richelieu, välbekant från ”De tre musketörerna”, vill stärka kungamakten och riva stadens befästningar. Grandier motsätter sig detta och blir därför ett politiskt hinder som måste undanröjas.

Vanessa Redgrave spelar den puckelryggiga abbedissan Jeanne des Anges. Hon är sexuellt frustrerad, religiöst besatt och sjukligt fixerad vid Grandier. Hon fantiserar om honom. När Jeanne får veta att Grandier har gift sig börjar hon fantisera om att han har förhäxat henne och klostrets övriga nunnor. Jeannes fantasier övergår i ett kollektivt hysteriutbrott i klostret. Nunnorna börjar uppvisa sexuella och våldsamma beteenden, och påstår sig vara besatta av Djävulen. Kyrkan skickar präster och exorcister till Loudun för att driva ut demonerna. Grandier pekas ut som den skyldige och blir föremål för en häxprocess. Den brutale och fanatiske häxjägaren Fader Barre (Michael Gothard) anländer.

Ken Russell stod själv för filmmanuset (som bygger på Aldous Huxleys dokumentärroman ”The Devils of Loudun”, 1952, och John Whitings pjäs ”The Devils”) och hans politiska åsikter och filmens budskap är ganska uppenbara, men har kanske en tendens att försvinna i filmens karnevalsartade, burleska vansinne. Ken Russell var intresserad av religiösa och andliga frågor, men han var inte ute efter att bara driva med kristendomen, istället använder han kristendomens bildvärld för att visa hur människan kan förvandla något som borde handla om kärlek till ett instrument för förtryck. Richelieu använder religionen som ett politiskt redskap, Grandier måste undanröjas eftersom han står i vägen för makten, inte för att någon egentligen är intresserad av att fastställa sanningen om hans eventuella syndfullhet. Scenerna med nunnorna i klostret handlar om religiöst producerad sexualskräck.

DJÄVLARNA är en totalt vansinnig film – på flera sätt. Den är ett blodigt, sexigt, groteskt, surrealistiskt och politiskt spektakel – och den är väldigt mycket 1970-tal. Det här är en spektakulär film som är fantastisk att titta på, med Fellinieska scenerier, maffiga kulisser och ett myller av detaljer och bisarra inslag. Derek Jarman stod för scenografin. Estetiskt påminner filmen en del om CALIGULA – men nu när jag såg den på bio slog det mig att den även liknar ett seriealbum av Milo Manara; något av de där han målat med akvareller. Peter Maxwell Davies’ flängda, kaotiska filmmusik gör sitt till.

Rollfigurerna är färgstarka och ibland anakronistiska. Michael Gothard är strålande som den intensive tortyrexperten Fader Barre, men med sitt långa hår och tonade, runda glasögon ser han mest ut som en hippie som tittat in från en Jean Rollin-film från tidigt 70-tal.

Den ursprungliga bioversionen från 1971 var 111 minuter lång, 2026 års version är 114 minuter. Det är främst två scener som tillkommit. Dels är det den så kallade Rape of Christ-sekvensen – i klostret får nunnorna ett kollektivt sexuellt och religiöst sammanbrott. De river ner en stor krucifixfigur och använder den i en orgiastisk, blasfemisk ritual. Scenen förstärker filmens huvudsakliga idé – hur religiös extas och sexuell hysteri kan flyta samman. Alldeles på slutet finns också en återställd sekvens där syster Jeanne får ett förkolnat ben från den avrättade Grandier. Hon onanerar med benet.

DJÄVLARNA biovisas otextad. Jag vet inte om detta bara gäller på Bio Roy, där jag såg filmen, men bitvis var det väldigt svårt att uppfatta dialogen, volymen var hög och det väste och visslade lite när folk pratade, så som ljudet ibland är i gamla svenska 30-talsfilmer när de visas på TV. Men detta är väl egentligen min enda invändning.

Jag älskar sådana här filmer. DJÄVLARNA är sannolikt Ken Russells bästa film. Det är en film som får de flesta moderna filmer att framstå som anemiska och pryda. Men så var också Ken Russell en synnerligen egensinnig regissör. Med det inte sagt att allt han gjorde var lysande – LAIR OF THE WHITE WORM från 1988, som, med två censurklipp!, släpptes på hyrvideo som LEGENDEN OM DEN VITA ORMEN, är en kul film, men den känns mest som en flängd B-film.

Har du möjlighet att se DJÄVLARNA på bio ska du förstås ta chansen och göra det.