Foton copyright (c) Nordisk Film
Avdelningen för Har du hört den förut? — eller kanske snarare Har du sett den förut?
Jag har inte sett de tidigare HUNGER GAMES-filmerna sedan de pressvisades och minns inte speciellt mycket, inte mer än grundintrigen, att hjältinnan hette Katniss och att Donald Sutherland var Den Onde. Övriga rollfigurer minns jag knappt alls, allra minst namnen på dem.
Kalla mig ignorant, men jag satt igenom hela THE HUNGER GAMES: SUNRISE OF THE REAPING, som är två timmar och 38 minuter lång, och inte förrän i epilogen, som utspelar sig 24 år senare, fattade jag att filmens unge hjälte Haymitch Abernathy är den försupne snubbe som Woody Harrelson spelade i de första filmerna. Harrelson, Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson dyker nämligen upp i epilogen för att inkassera lite snabba stålar.
Ytterligare figurer från de tidigare filmerna dyker upp, gestaltade av andra skådespelare. Jesse Plemons är kameramannen Plutarch Heavensbee, som gjordes av Philip Seymour Hoffman, Kieran Culkin är Caesar Flickerman, som spelades av Stanley Tucci, medan Elle Fanning är Elizabeth Banks’ rollfigur Effie Trinklet. Den illasinnade president Snow, Donald Sutherlands överskurk, spelas nu av Ralph Fiennes.
THE HUNGER GAMES: SUNRISE OF THE REAPING bygger på Suzanne Collins andra prequel-roman, den första var THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES, vilken handlade om Snow som ung. Dessa böcker och filmer har förstås inte gjorts för att det finns mer att berätta om den här världen, utan för att det finns mer pengar att göra. Det här är samma film en gång till, med mindre variationer.

Det börjar som DEN BLÅ LAGUNEN. Ut ur en stuga kommer den blonde, krullhårige Haymitch Abernathy, som spelas av australiern Joseph Zada och som inte alls ser ut som Woody Harrelson. Däremot ser han ut som Christopher Atkins. Ibland bryter han på australisk accent. Haymitch fyller 16 och är sen till jobbet.
På väg till jobbet träffar han sin flickvän Lenore Dove (Whitney Peak), hon är väldigt söt — men spelar dragspel, så vi förstår att det förhållandet inte kommer att hålla i längden. Därefter är det dags att dra fram blocket och bocka av punkterna:
Hungerspelen ska gå av stapeln, den där konstiga och rätt svårförklarliga tävlingen där barn slåss och dödar varandra, arrangerad av den fascistiska regeringen för att hålla folket i schack. Hungerschack, förresten, vore inte det någonting? Det hade blivit billigare filmer.
Det här året har spelen 50-årsjubileum. Två tävlanden, tributes, ska lottas fram. Glenn Close är i högform som den sadistiska och gravt plastikopererade Drusilla, som är den som håller i distrikt 12, där Haymitch bor. Varken Haymitch eller Lenore lottas fram, men när tumult uppstår efter att en framlottad kille försöker fly och skjuts ihjäl, tar de Haymitch istället. Lenore får gå hem och spela dragspel.
Bland de andra som tvingas tävla finns den stentuffa Maysilee Donner (McKenna Grace), som örfilar Drusilla, och Wyatt Callow, som spelas av Ben Wang; den senaste Karate Kid. Kommer vi att serveras karate?
Invigningen av spelen blir stökig och Haymitch provocerar Snow. Således tänker Snow vara extra elak mot Haymitch.

… Ja, och så drar tävlingen igång, och det är som vanligt. Arenan den här gången är något slags naturområde som ser ut att vara hämtad ur en Disneyfilm, komplett med skuttande kaniner. Mordiska djur och insekter attackerar. Huvudpersonerna dör förstås en i taget. Haymitch planerar att sabotera anläggningen.
Ni som, till skillnad från mig, minns vem Haymitch är vet att han kommer att vinna, eftersom det i de tidigare filmerna påpekades att han vann de 50:e hungerspelen. Vi får även veta varför han söp ner sig. Det blir sorgligt värre.
Någon karate får vi inte.
Jag tycker egentligen ingenting alls om den här filmen. Den är ungefär som de tidigare filmerna. Det är emellanåt våldsamt, men det här är en PG-13-film, från 11 år i Sverige, så vi får knappt något blod eller alltför utstuderade våldsexcesser som eventuellt hade kunnat lyfta filmen, eller åtminstone gjort den mer chockerande och obehaglig. Som det är nu får vi en film om barn som slaktar varandra, men det ser ut som ett plastigt TV-spel.
SUNRISE OF THE REAPING är inte en dålig film — men den är heller inte speciellt bra. Vad den främst är, är alldeles för lång. Rätt meningslös är den också. Jag sätter ett generiskt betyg.
Sedan den förra filmen har vi dock kommit närmare hungerspelen i verkligheten — minns att Donald Trump ju lät bygga upp en arena utanför Vita Huset, där det arrangerade mixed martial arts-tävlingar, som om detta var något befolkningen efterfrågat. Dock var det, vad jag vet, inga barn som slogs.
Det får vi kanske nästa år.

(Biopremiär 18/11)
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.