Foton copyright (c) NonStop Entertainment
TEENAGE SEX AND DEATH AT CAMP MIASMA smögs upp på bio i Sverige i augusti i år, men den pressvisades inte och om jag inte råkat se en affisch i skyltfönstret när jag gick förbi Bio Roy hade jag inte vetat om att den visades.
Det här är en film som är skriven och regisserad av Jane Schoenbrun, som tidigare gjort I SAW THE TV GLOW. Den filmen har jag inte sett, men jag såg en trailer för den och utbrast likt Sven-Ove Kjellman i Floda ”Den vill jag inte se!”.
Nu kan man hyra TEENAGE SEX AND DEATH AT CAMP MIASMA, så nu har jag sett den. Den var ungefär som jag gissade att den skulle vara. Den var emellanåt lite kul, men lika ofta fruktansvärt irriterande. Det här är en film från MUBI och Brad Pitts bolag Plan B, men den ser ut- och känns som något från A24.
I centrum står en fiktiv serie slasherfilmer från 80- och 90-talen som heter CAMP MIASMA. Det här är en träffande parodi på FREDAGEN DE 13:E-filmerna, och under förtexterna får vi se filmaffischer, videokassetter, spel, artiklar och annat. Nu är det meningen filmserien ska återupplivas med en ung, hipp regissör. Denna unga, hippa regissör är Kris, spelad av Hannah Einbinder.
Kris har en stark personlig relation till originalfilmerna. Hon är mycket engagerad i deras historia, men har också en hel del invändningar mot hur de behandlar kön, sexualitet och transpersoner. Hon vill göra en ny film som både förhåller sig till originalet och omtolkar dess numera problematiska innehåll.

För att förbereda sig söker Kris upp Billy Presley (Gillian Anderson), skådespelerskan som spelade den så kallade the final girl i den allra första CAMP MIASMA.filmen. Billy bor numera på det annars igenbommade Camp Tivoli, sommarlägret där de ursprungliga filmerna spelades in.
Billy visar sig vara en märklig människa. minst sagt. Hon är en egensinnig, gåtfull kvinna som tycks ha en osedvanligt djup relation till både filmen och dess historia. Kris letade upp Billy för att försöka övertala henne att vara med i den nya filmen, men besöket leder till något annat. Kris och Billy röker gräs, pratar om filmserien, tittar på gamla filmer (på celluloid!) och diskuterar vad som egentligen gör CAMP MIASMA så betydelsefull. Och så ligger de med varandra.
En sexscen med Billys rollfigur i den första filmen är inte vad den ser ut att vara och har traumatiserat Billy.
Gränsen mellan den gamla filmen, den nya filmen och verkligheten suddas ut. Mördaren i CAMP MIASMA-filmerna, Little Death, kliver ut ur den fiktiva filmserien och tar sig in i Kris’ och Billys verklighet.
Problemet med TEENAGE SEX AND DEATH AT CAMP MIASMA är att den är så oerhört övertydlig. Det känns som om Jane Schoenbrun håller upp en skylt i ett demonstrationståg. Och jag känner mig som en trött gammal gubbe – jag känner mig som Martin Riggs när hans chef läxar upp honom och Riggs säger ”I don’t give a fuck”.
Jane Schoenbrun är ungefär 20 år yngre än jag, Hannah Einbinder är nästan 30 år yngre. Jag växte upp med 80-talets skräck- och slashervåg. Som jag i andra texter påpekat var 80-talet ett vulgärt årtionde, en tid då yta och överdrifter betydde mycket; 80-talet var något av en motreaktion på det politiska 70-talet med sin progg och nävgröt. 80-talet var sex, smink, stora, inoljade muskler, stora skjutvapen, hair metal och spandex, det var pastell och neon noir (och jo, visst fanns det gott om undantag).

Delar av vuxengenerationen och andra moralens väktare klagade förstås. Det var för mycket naket, sex och framför allt våld i den populärkultur vi konsumerade. Det struntade vi glatt i. För oss var detta bara kul underhållning och inget vi tog på allvar. Rättare sagt, vi tog filmerna på allvar på ett annat sätt: de fick oss att bli filmintresserade och i många fall fick de oss att vilja göra film.
Men: något vi aldrig reagerade på, är det som filmens Kris, och som Jane Schoenbrun, och många andra i generation Z och senare generationer reagerar på- och ryggar tillbaka inför, det vill säga behandlingen av kön, sexualitet, inkludering och transpersoner. Schoenbrun har sagt de personer som transpersoner kunde känna igen sig i, i filmer som NÄR LAMMEN TYSTNAR och SLEEPAWAY CAMP, är filmens mördare, monster; den onda som måste stoppas.
En orsak till att mycket modern skräckfilm blir så tam och slätstruken, eller irriterande, är att filmarna antingen tar bort det som inte passar sig i vår nymoralistiska värld; det vill säga sex, naket och ibland även grovt språk (våld och blod är dock okej numera), eller så är det någon hipp indieproduktion som vill vara elevated horror och tar fasta på övertydliga budskap. Som i fallet TEENAGE SEX AND DEATH AT CAMP MIASMA.
Vad som dock inte verkar vara problematiskt är det faktum att Billy förför- och har sex med Kris. Gillian Anderson är nästan 30 år äldre än Hannah Einbinder. Vore Billy en man hade detta förstås inte gått för sig.
TEENAGE SEX AND DEATH AT CAMP MIASMA innehåller dock en hel del lustiga, förlåtande drag. Alla detaljer som parodierar FREDAGEN DEN 13:E-franchisen är kärleksfullt gjorda. De scener ur de fiktiva CAMP VIASMA-filmerna vi får se är skojiga. Mördaren Little Death ser fånig ut och dödar folk med spjut, och de datoranimerade effekterna är (hoppas jag) medvetet skitdåliga, med sina blodgejsrar. Schoenbrun verkar även vilja driva med sig själv och sin egen generation, och låter bland annat Billy påpeka att det är inne att vara glutenallergiker just nu.
Men som helhet får det här filmen mig att vilja citera både Riggs och Murtaugh: ”I don’t give a fuck!” och ”I’m too old for this shit!”.

Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.