Full Moon Features: Teenage Doll

Medan jag skriver denna recension pågår pressvisningen av den hajpade filmen YOU CAN SEE EVERYTHING. Vad nu, sitter jag i biosalongen och skriver?

Nej. Jag är helt enkelt inte där! YOU CAN SEE EVERYTHING varar nämligen tre timmar och jag kände verkligen att, nä, fan, jag orkar inte se en film som är tre jävla timmar. Inte idag, inte nu. Dessutom är det en film från A24, så det föreligger risk att filmen känns som sex timmar. Jag hugger den när den släpps på streaming.

Istället tänkte jag göra tvärtom: jag skriver om en film som varar en timme och åtta minuter. 68 minuter. Det är lite mer hanterbart. 68 minuter, så länge varar TEENAGE DOLL från 1957 som alldeles nyligen dök upp på Full Moon Features – jag borde skriva lite mer om filmerna som visas där, jag betalar trots allt för tjänsten varje månad.

Filmskribenten, med mera, Hans Sidén brukade säga att Roger Cormans filmer var bäst – eftersom de sällan var längre än 70 minuter, åtminstone inte under 50-talet. Ibland satt vi hemma hos Hans i Sävedalen och tittade på Cormanfilmer – oftast tre på raken. Filmer vars innehåll aldrig motsvarade de tillhörande filmaffischerna.

Frän dialog!

TEENAGE DOLL är ett rafflande kriminaldrama – eller kanske ska jag skriva melodram. Filmen handlar om ett stort problem i vår tid: ungdomsgäng och ungdomsbrottslighet. Efter riktigt snygga, tecknade förtexter som visas till stämningsfull storstadsjazz inleds filmen med följande text:

”This is not a pretty picture… It could not be pretty and still be true. What happens to the girl is unimportant… What happens to the others is more than important; it is the most vital issue of our time. This story is about a sickness, a spreading epidemic that threatens to destroy our very way of life. We are not doctors… We can offer no cure… But we know that a cure must be found…”

På marken i en nerskräpad gränd ligger en död tonårstjej, Nan, medlem i det stenhårda tjejgänget Black Widows. Tjejerna i gänget, anförda av den tuffa Helen (Fay Spain), hittar kroppen, men låter den ligga. De tror att Barbara Bonney (June Kenney) ligger bakom dödsfallet. Barbara har tidigare varit tillsammans med Eddie Rand (John Brinkley), ledare för killgänget The Vandals, och därmed blivit en rival till Nan.

Barbara flyr genom storstadsnatten – staden verkar mest bestå av trånga gränder och skrotupplag, och det fina medelklassområde där Barbara bor ligger av allt att döma precis intill misären. Vi får aldrig se några avståndsbilder. Hela filmen utspelar sig samma kväll och natt. Några vuxna har gått och lagt sig, men Barbaras föräldrar är uppe när hon kommer hem för att försöka tvätta bort blodet från sin klänning. Hennes far är vred eftersom klockan är över tio. Barbara smiter ut igen. Hennes föräldrar verkar inte tycka att det är konstigt att det under de närmaste timmarna dyker upp fler människor som knackar på dörren trots att det är mitt i natten, bland annat Helen och gänget, och senare poliser. Det är som om Corman plötsligt glömt bort att det ska föreställa mitt i natten.

Barbara är rädd att hon kommer att gripas och skickas till gaskammaren för att oavsiktligt ha dödat Nan. Hon söker upp Eddie, som blir förbannad, men ändå tänker skydda henne. Black Widows har slagit sig ihop med killgänget The Tarantulas och letar efter Barbara. En av tjejerna smyger hem till sina sovande föräldrar, hennes far är polis, och hon stjäl hans tjänstevapen. Samtidigt berättar ett fyllo för polisen hur Nan dog, han såg allt. Nan trillade ner från taket när hon slogs med en annan tjej.

61 minuter in i filmen drabbar gängen samman på ett skrotupplag och vi får oss till livs en kort strid.

Barbara och Eddie.

TEENAGE DOLL, vars titel är en blinkning till Elia Kazans BABY DOLL från 1956, är en historia om rivalitet, svartsjuka, våld, grupptillhörighet och ungdomar som hamnat på kollisionskurs med samhället. Corman skildrar misär – den närmast psykopatiska Helens bostad, åtminstone köket, ser ut som en soptipp och på golvet sitter hennes smutsiga och knepiga lillasyster. En tjej kommer hem och hittar sin far med sin unga älskarinna i famnen, modern jobbar natt. En kille i The Vandals försöker våldta Barbara i gängets källarlokal dit man tar sig via en varuhiss. Filmen ger inte någon särskilt smickrande bild av det amerikanska samhället, vuxenvärlden sviker ungdomarna.

Som sig bör ser gängens tonåriga medlemmar ut att vara i 30-årsåldern, förutom några killar som ser ut att vara 40. De klär sig tufft med fräna jackor – och de pratar tufft. Dialogen är den största behållningen av den här filmen. Manusförfattaren Charles B Griffith var bara 27 medan Roger Corman var 31, men han var redan en bildad, litterärt intresserad man med examen i industriell teknik från Stanford. De två upphovsmännen pratade inte hippt som gängen och använde inte ungdomliga slangord. Det känns som om Griffith suttit med en slangordbok när han skrev manus – huvudpersonerna kan knappt säga en enda meningen utan att förvränga eller förbättra den med fräna uttryck. Variety gillade inte TEENAGE DOLL, de tyckte att dialogen bestod av konstlad ungdomsslang – men det är ju just det som gör filmen så häftig. Den fick mig att tänka på Stan Lees dialog i 60-talets Spindelmannen, det är uppenbart att Lee är en medelålders vit man som försöker tala ungdomens språk, och det blir överdrivet och fel på ett häftigt sätt.

Inspelningen av TEENAGE DOLL började den 28 februari 1957 i Ziv Studios i Hollywood, studiokänslan är påtaglig, ibland ekar det under utomhusscenerna, men det svartvita filmfotot är snyggt och väldigt stämningsfullt. Sannolikt gjordes hela filmen på en vecka, Cormans filmer brukade sällan ta länge tid att göra, och hans budgetar vid den här tiden låg oftast på 100 000 dollar eller mindre, jag har svårt att tänka mig att TEENAGE DOLL utgör ett undantag. En kvinna som bodde intill inspelningsplatsen satte igång sina vattenspridare i hopp om att tvinga Corman att betala henne för att stänga av dem. Det fungerade dock inte, Corman lät sig inte utpressas.

Först 1962 tänkte en svensk distributör sätta upp TEENAGE DOLL på bio i Sverige, men se det gick inte för sig, det satte Statens Biografbyrå stopp för. De stämplade filmen som ”förråande” och totalförbjöd den. Detta lilla B-filmsdrama ansågs alltså vara så intensivt att vuxna svenskar inte skulle klara av att se den utan att få allvarliga psykiska men. Jo, Biografbyråns verksamhet var fruktansvärd, ett övergrepp på svenska folket som tilläts pågå alldeles för länge.

Det här är en frän film! Jag vet inte om den är bättre än YOU CAN SEE EVERYTHING, men den är betydligt kortare – vilket i praktiken betyder att den faktiskt är bättre. Det skulle i alla fall Hans Sidén ha hävdat, vore han fortfarande ibland oss.


Upptäck mer från TOPPRAFFEL!

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Lämna ett svar