Bio: Sheep in the Box

Foton copyright (c) TriArt Film

Det finns filmer som är långsamma och händelsefattiga på ett dåligt sätt — och de som är långsamma och händelsefattiga på ett bra sätt. Det finns filmer som bara är långa och tråkiga, trots att det händer en massa.

Jag älskar filmer av Jean Rollin — filmer som många bara tycker är tråkiga och konstiga, men där långsamheten liksom är grejen. Det är det jag förväntar mig av en film av Rollin. Filmade poem. Långa, suggestiva scener med vampyrkvinnor som går genom slott och ödesmättade landskap utan att det händer speciellt mycket mer än att det är surrealistiskt och stämningsfullt.

Det finns filmer som är avsedda att vara underhållande, men som jag bara tycker är långa, sega och tråkiga — som till exempel de nya DUNE-filmerna.

Jag såg SHEEP IN THE BOX på eftermiddagen efter att jag sett ARNE GOES TO SPACE. Den sistnämnda är en komedi, men jag tyckte bara att den var otroligt seg och tråkig. Jag hade egentligen velat se något röjigare på eftermiddagen, fetaction eller något sådant. Det förelåg risk att SHEEP IN THE BOX skulle vara tråkig den med, eventuellt ett riktigt sömnpiller.

SHEEP IN THE BOX, som är ett japanskt science fiction-drama med manus och regi av Hirokazu Koreeda, är en film som är långsam på ett bra sätt — åtminstone till större delen. Den varar två timmar och sex minuter, och det dröjer till den tredje akten innan filmen känns för lång och långsam.

Nyligen hade kalasfloppen KLARA OCH SOLEN premiär, en film som utspelar sig i en framtid där man kan köpa sig en robotkompis. Koreeda har gjort en film på ett liknande tema.

SHEEP IN THE BOX utspelar sig i Japan i en nära framtid. Otone och Kensuke (Haruka Ayase och Daigo Yamamoto) har förlorat sin lille son Kakeru (Rimu Kuwaki). De sörjer förstås pojken, men en dag får de ett reklamerbjudande från ett företag som heter REbirth. REbirth tillverkar humanoider, robotkopior av barn. Sörjande föräldrar kan få tillbaka sina döda barn. De enda skillnaderna är att robotarna inte äter, har en knapp i nacken och måste laddas. Tyngre än riktiga barn är de också.

Otone och Kensuke erbjuds en gratis provperiod. Kensuke är tveksam till det hela, medan Otone är eld och lågor. Trots att Kensuke är avigt inställd uppsöker de REbirth, annars hade det inte blivit någon film.

Robot-Kakeru anländer och det är verkligen samma pojke. Bortsett från att han är en robot. Kensuke vill först inte veta av roboten, det där är ju inte hans riktiga son. Han använder roboten för att försöka få reda på varför den riktige Kakeru dog.

Kakeru är ju dock inte deras riktige son och roboten börjar utveckla en egen identitet. Den börjar tänka själv.

Den franska barnboken ”Lille prinsen” förekommer flera gånger i filmen. Det där är en bok jag förstås stött på åtskilliga gånger, men jag har aldrig läst den eller fått den uppläst för mig — jag har inte den blekaste aning om vad den handlar om. Jag läser att i boken ber den lille prinsen en strandsatt pilot att rita ett får. När prinsen inte är nöjd med någon av teckningarna ritar piloten i stället en låda med lufthål och säger att fåret ligger inuti. Prinsen blir överlycklig, eftersom hans egen fantasi låter honom se exakt det får han önskar sig.

Roboten representerar lådan – ett yttre skal som saknar egen själ, men som föräldrarna ombeds använda sin fantasi och sina minnen för att fylla med bilden av sin bortgångne son.

SHEEP IN THE BOX är en stillsam film — minst sagt. Filmfotot är vackert, det är sommar, miljöerna är ljusa och stilrena, pianomusik ligger på ljudspåret. Det är lite vemodigt. Det är vilsamt att titta på.

… Men som sagt — den håller på för länge. Filmen hinner bli tråkig, jag tappade intresset. Slutet är dock intressant och bra.

Det här är alla icke någon dålig film, men se till att kaffet inte hinner ta slut halvvägs in.

(Biopremiär 20/11)


Upptäck mer från TOPPRAFFEL!

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Lämna ett svar