Bio: ChaO

Foton copyright (c) Njutafilms

En orsak till att manga och animé är så stort världen över, är dess estetik. Den där ”typiska mangastilen”. Denna stil är en av orsakerna till att jag har svårt för manga, jag kan uppskatta bakgrunderna, men jag har svårt för de ofta extremt generiska figurerna. Med undantag för färgglada robotar, förstås.

Men precis som alla fransk-belgiska serier inte ser ut som Tintin eller Smurferna, och precis som alla amerikanska serier inte ser ut som traditionella superhjälteserier, finns det japansk manga och animé som inte är tecknade i den typiska stilen.

Den premiäraktuella animén CHAO, från den egensinniga studion Studio 4°C och i regi av Yasuhiro Aoki, är tecknad i en högst oortodox stil. Här finns vissa inslag som avslöjar att filmen är japansk, men stilen är ruffig och nervig, jag skulle nog gissat på att den kom från Europas södra hälft. Berättarmässigt är det nästan lite amerikanskt, filmmusiken låter ibland amerikansk. Det lär ha tagit sju (7) år att färdigställa filmen!

Jag läser att CHAO floppade i Japan och att en av orsakerna till detta är att publiken inte gillade teckningsstilen. Japanerna gillar ju också den där typiska mangastilen. En annan orsak är att den visades samtidigt som DEMON SLAYER, en film jag inte sett, men som blev en enorm kassapjäs i Japan. Den gick upp på bio i Sverige, men gjorde inte mycket väsen av sig.

CHAO utspelar sig i Shanghai i framtiden. Jag tror det är Shanghai och att det är i framtiden. Jag är inte säker på någonting alls i den här filmen, eftersom jag begrep halvsju. Människor och havets varelser lever sida vid sida. Sjöfolket är dock arga på människorna och deras fartyg med propellrar.

En journalist ska intervjua en människa som heter Stephan, som lever ett otroligt liv. Stephan håller på att uppfinna något slags jetdrift för fartyg, så att propeller är överflödigt.

Efter en olycka räddas Stephan av Chao, som är en sjöjungfruprinsessa. Hon ser mest ut som en skitstor fisk, när hon går på land har hon ett par skor på stjärtfenorna. Hon älskar människornas värld och av någon anledning friar hon till Stephan.

Ibland ser det ut som om det bor en människoflicka i Chaos mage. Ibland kommer flickan ut. Jag fick googla det här, och mycket annat, i efterhand. Tydligen förvandlas Chao till en människa när hon känner sig trygg.

Under den tredje akten kommer en twist som förklarar varför Chao fallit för Stephan. Under denna sista akt förvandlas filmen även till en actionfilm med robotar, den blir en mecha-animé. Fast det är även mycket slapstick.

Filmens tempo är genomgående högt, alldeles för högt. Jag hade grava problem med att hänga med. Vi var bara fyra personer på pressvisningen, när filmen slutade hade en gått och en annan somnat. Vi som sett hela filmen diskuterade handlingen, eftersom ingen av oss begripit den.

CHAO är en ganska tröttande film, det höga tempot är påfrestande. Men någonstans gillar jag det här ändå. Jag gillar den annorlunda looken, och en del inslag är intressanta och fascinerande. En del verkar anse att det här är ett mästerverk, men det är verkligen att ta i. Jag sätter en tveksam trea. Jag undrar vilken publik här i Sverige man tänkt ska se filmen. Det här är ingen gullig familjefilm om sjöjungfrur, det här är en bisarr kärlekshistoria med inslag av cyberpunk och slapstick.

Och nu sitter det säkert en del animéfans och undrar vad jag svamlar om, det är väl inga problem att hänga med i den här filmen? Då kan de tycka det.