Bio: Tony

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har inget förhållande alls till Anthony Bourdain, USA:s svar på Tore Wretman. Det enda jag vet om Bourdain är att han var en berömd kock, att han begick självmord 2018, och att han de sista åren i sitt liv hade ett förhållande med Asia Argento, Dario Argentos dotter.

Nu har A24, ett bolag som mest är känt för sina pretentiösa skräckfilmer, producerat ett drama om Anthony Bourdains ungdom. För regin står kanadensaren Matt Johnson, som gjorde den utmärkta BLACKBERRY.

Året är 1975 och Dominic Sessa spelar
Anthony Bourdain, som går på college och helst vill kallas Tony. Sessa ser ut lite grann som om Vincent Cassel klätt ut sig till Bob Dylan, han ser även ut att vara överårig för rollen.

Tony vill bli författare och ansöker om ett stipendium han är säker på att få. Han berättar för sina föräldrar att han i princip har fått det. På en bar träffar han sin väldigt söta high school-kärlek Nancy (Emilia Jones). Tony låtsas ha fått stipendiet för att imponera. Nancy säger att hon ska till Provincetown och jobba över sommaren.

Tony får inte stipendiet, men ljuger för sina föräldrar och låtsas ha fått det. Han stjäl pengar och reser till Provincetown, där han får veta att Nancy har en pojkvän. Han super till det på ett sunkhak, får på käften av den namnlöse ägaren (Antonio Banderas), kastas ut och rånas.

Banderas förbarmar sig över Tony och låter honom sova i sin hängmatta. Tony får jobb som diskare på sunkhaket. I köket är det snuskigt och personalen är mer eller mindre svinig, Sal (Leo Woodall) är småkriminell, tar droger och raggar tonåringar.

Den första hälften av TONY är ett skitigt drama om osympatiska typer. Tony själv är osympatisk. Han ljuger, krökar och envisas med att ständigt ställa till det för sig. Han blir också småkriminell.

Under filmens andra hälft blir berättelsen plötsligt betydligt mer konventionell. Storyn börjar utvecklas till en framgångssaga, när Tony istället för att diska börjar laga mat, det blir lite ROCKY över det hela, här finns till och med ett montage där vi ser hur det går framåt för Tony och sunkhaket.

TONY är väl en okej film. Den är bra, men det är inga sensationer. Jag har alltid lite svårt för filmer om osympatiska typer, jag tyckte hela tiden att Tony mest förtjänade en rejäl lusing. Den konventionella andra hälften gör att det blir lite märkligt slätstruket.

Antonio Banderas är bra i sin roll. Jag gillar Banderas och det är alltid trevligt att se honom i något vettigt, han har dykt upp i många konstiga filmer de senaste åren, som om hans karriär svajar.

Banderas’ rollfigur har en tavla som föreställer en kock som kom att begå självmord. Den känns som ett ont omen.