Bio: Autofiktion

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag skriver manus till humorserier, framför allt till 91:an, utgår jag ofta från mig själv; saker jag råkat ut för, eller som jag har iakttagit. Ibland utgår jag från släktingar och vänner, kanske använder jag något de gjort eller som de berättat.

Det är dock alltid mer eller mindre harmlösa episoder jag använder mig av. Jag skulle aldrig ta något allvarligt, något tragiskt, eller något traumsatiserande, och bygga om till en skojig serie, åtminstone inte utan deras tillstånd.

Jag ser att jag inte recenserat en Pedro Almodóvar-film på tio år. Har jag inte sett någon ny på så länge?!

Mitt förhållande till Almodóvar är ju lite kluvet. Jag gillade verkligen hans tidiga, vilda filmer när de kom — men jag har inte sett om dem på över 30 år, och jag känner inte för att se om dem. Almodóvar har sedan de tidiga filmerna gjort några filmer jag älskar, som THE SKIN I LIVE IN, och en hel del jag verkligen inte gillat, som den extremt flamsiga komedin KÄRA PASSAGERARE. Han har även gjort några filmer som lämnat mig fullkomligt likgiltig.

Pedro Almodóvars nya metafilm, som premiärvisades i Cannes, anses vara hans mest personliga film. En del har kallat AUTOFIKTION för mästerverk.

Nej, det här är inget mästerverk.

AUTOFIKTION är en film om en filmskapare som skriver ett manus om en filmskapare som skriver ett manus om en filmskapare som skriver ett manus. Leonardo Sbaraglia spelar filmskaparen Raúl Rosetti; homosexuell och åldrad (lustigt nog är Rosetti yngre än jag), han är Almodóvars alter ego.

Raúl sitter i nutid och skriver på ett manus. År 2004 dör reklamfilmsregissören Elsas (spelad av den tjusiga Bárbara Lennie) mor och Elsa gräver ner sig i arbete. Hon plågas av migrän och panikattacker. På en möhippa träffar hon den manlige strippan Bonifacio (Patrick Criado), som egentligen är brandman. De två blir ett par. Han stannar kvar i Madrid när Elsa reser till Lanzarote.

Det kommer att visa sig att Elsa och hennes vänner inte finns. Scenerna med henne är ur manuset Raúl skriver. Han har dessutom hämtat allt från verkligheten, fiktionen bygger på hans och hans vänners liv. Vännerna blir inte glada när de förstår att Raúl tänker göra film av tragedier de upplevt. De vill inte att deras liv exploateras. Raúl är både en kreatör och en tjuv, och han utnyttjar andras lidande.

Gränsen mellan dikt och verklighet i AUTOFIKTION suddas ut. Filmen berättas inte linjärt.

I vanlig ordning är filmfotot exemplariskt. Rollfigurerna bor i fantastiska lägenheter. Allting är jättesnyggt. Skådespelarna är jättebra.

Men.

För att vara en film som handlar om film är AUTOFIKTION inte speciellt filmisk. Tvärtom. Filmen innehåller kopiösa mängder dialog. Det är filmad teater. Folk pratar nästan oavbrutet.

Dessutom satt jag filmen igenom och väntade på att handlingen skulle börja. Men den började aldrig. Det händer en massa grejor — samtidigt som det faktiskt inte händer någonting alls. Jag tyckte bara att det här var poänglöst och tråkigt. Skitsnyggt, men skittråkigt. Dessutom ligger det melodramatisk filmmusik som en smet över hela filmen, den hörs nästan konstant.

AUTOFIKTION lanseras som komedi. Jag hörde hur en person skrattade vid ett tillfälle på pressvisningen. Jag förstod inte vad hon skrattade åt.