De där andra serierna längre bak i tidningen

När jag växte upp kunde det hända att jag jag reagerade på vissa serier i de serietidningar jag läste. Trots att jag bara var ett barn kände jag att det var något märkligt med vissa serier, att de ibland var direkt dåliga – kvalitetsmässigt dåliga. Dessa serier hittades ofta längre bak i tidningarna – på grund av märkliga krav från Postverkets fick en serietidning inte innehålla enbart en serie, då var det inte en tidning längre. Huvudserien fick bara uppta halva tidningen. Därför tvingades man stoppa in en massa utfyllnadsserier. Ibland kunde dessa vara bra, till och med bättre än huvudserien; i Fantomen gick Bernard Prince, Blixt Gordon, Mandrake och annat, men i många fall var dessa utfyllnadsserier inte mer än just utfyllnad. En del tidningar gav intryck av att enbart bestå av utfyllnadsserier – jag köpte aldrig Seriemagasinet på 70-talet eftersom jag tyckte att den såg så ful och tråkig ut, som om den fyllts av serier som blivit över — med några undantag, förstås, som Kerry Drake.

Jag upptäckte att många av dessa serier hade något gemensamt. I de svartvita tidningarna återfanns korta serier som var lite mer murriga i teckningsstilen. De såg inte riktigt ut som de ”vanliga” serierna, som Fantomen eller superhjälteserier eller fransk-belgiska serier. De var ryckiga i berättandet, layouten var i vissa fall besynnerlig, och de var i princip alltid anonyma, det stod aldrig vilka som skrivit och tecknat.

Vad som dock stod i ett hörn, var IPC eller DC Thompson. Jag lärde mig att det här var brittiska förlag (DC Thompson är skotskt) och tidningen Pilot, som jag läste, innehöll nästan uteslutande krigsserier från dessa. Sporttidningen Buster, som jag inte läste, innehöll också till större delen brittiskt material.

Jag har ibland funderat på varför dessa serier var som de var, varför de såg ut som de gjorde. I de flesta fall gick det att se på en gång om en serie var brittisk.

När det gäller dessa brittiska serier som gick som utfyllnad på 70-talet finns det, om man vill hårddra det hela, två stilar: före och efter PM. Före och efter Pat Mills. Före och efter mitten av 70-talet.

Jag kom att tänka på detta häromåret när jag köpte en samlingsvolym med serien Charley’s War, författad av Pat Mills och tecknad av Joe Colquhoun, en serie som anses vara en av de bästa serierna om första världskriget, ursprungligen publicerad 1979-1986; Scott Goodall skrev serien det sista året.

Jag beställde albumet från Amazon. Jag hade aldrig läst Charley’s War, jag hade bara sett enstaka bilder ur serien och läst om hur bra den skulle vara. Jag fick hem albumet. Till att börja med visade det sig att det inte var volym 1 jag beställt, det var en senare del. Jag bläddrade i boken. Jasså, det är en sådan serie! En serie som ger ett stökigt, svårläst intryck. Jag läste inte albumet — jag har fortfarande inte läst det.

Serietidningar i England höll två format. Dels var det de små tidningarna i pocketformat, de med främst krigsserier. Det vanligaste formatet var dock det större magasinsformatet, ungefär A4, det är det nog fortfarande. Om det även fanns, eller finns, tidningar i det amerikanska/skandinaviska serietidningsformatet vet jag inte, jag har vad jag vet aldrig sett någon sådan.

Tidningarna var tunna, billiga produktioner, tryckta på sämsta möjliga papper, och omslaget trycktes på samma papper som inlagan. Serierna i tidningarna var antingen korta, avslutade serier, eller fortsättningsserier med korta avsnitt.

Jag minns att jag reagerade på detta första gången jag var i England, 1977. Alla tidningar hade extremt lockande omslag som skrek ”köp mig”, men samtidigt gav de ett märkligt skräpigt intryck, det kände jag även som barn. Serietidningarna såg ut som något man slängde efter att ha läst dem, inte som något man sparade och tog hand om och läste om och om igen med vördnad. Jag kan förstås tänka mig att många engelska barn sparade- och samlade på tidningarna trots det intryck jag fick av dem.

Även de amerikanska serier, till exempel superhjälteserier från Marvel, som gavs ut i England såg ut så här. Avsnitten styckades upp i kortare delar, och publicerades i svartvitt i stort format.

Före mitten av 70-talet följde de brittiska serierna visuellt ungefär samma mall. Manusen skrevs av anställda på förlagen, enligt uppgift brydde de sig inte det minsta om hur deras historier skulle gestaltas visuellt, det här var en industri och de bara skrev. Tecknarnas namn angavs aldrig för att undvika att de skulle kräva mer betalt eller börja jobba åt konkurrenter. Seriesidornas layout var stel och tråkig, den byggde på brittisk bilderbokstradition snarare än tecknade serier, och handlingen drevs framåt av berättande text snarare än med bilder.

Serierna var dock nästan alltid vältecknade — nästan för vältecknade. Det var många rutor per sida och bilderna var ytterst detaljerade, det var mycket skrafferingar, och farkoster och uniformer skulle avbildas så exakt som möjligt. Den mer lediga stilen i amerikanska serier ansågs barnslig.

Dessutom uppskattades inte tomma utrymmen. Efter andra världskriget var papper dyrt och folket hade lite tajt med stålar, därför var det viktigt att läsarna fick valuta för pengarna. Tomma utrymmen fylldes med text eller plottriga detaljer. Det var detta som gjorde att jag tyckte att serierna var murriga när jag läste dem på 70-talet, och de blev förstås ännu murrigare när de förminskades i storlek till Fantomens format.

De brittiska serierna riktade sig främst till arbetarklassen och de vanligaste genrerna var krig, sport och juvenil humor. Inte nog med att många serier handlade om krig, flera serietidningsredaktörer var före detta militärer. Tidningen Commandos första redaktör var Charles Checkley, veteran från andra världskriget, som krävde att alla militära detaljer var korrekta. Efter Checkley tog en annan veteran över, Ian Forbes. Han krävde att vanliga tyska soldater skulle skildras med värdighet och inte som galna nazister. På förlaget Fleetway fanns redaktören Jack Le Grand, en krigshjälte från Operation Market Garden, känd från filmen EN BRO FÖR MYCKET.

Det fanns fler gamla militärer på redaktionerna, och detta innebar en viss likriktning och stelhet — och detta reagerade jag på som barn.

En av de populäraste serierna i Fantomen på 70-talet var Ödeshandsken (The Gauntlet of Fate). Den hade hämtats från tidningen Thunder, som började komma ut 1970, men som lades ner redan efter 22 nummer. Det fanns alltså bara 22 avsnitt av Ödeshandsken. Fantomen fick köra dessa i repris, men läsarna ville ha mer. Således började svenska Semic att licensproducera nya avsnitt av Ödeshandsken.

Jag läste Ödeshandsken i varje nummer av Fantomen, jag läste allt i tidningen, men jag tyckte aldrig att den var speciellt bra. Jag tyckte att handlingen var alldeles för dum: en gammal handske som tillhört en domare på 1500-talet har magiska krafter. En person i nutid (70-talet) som råkat i knipa hittar handsken, och när han tar på sig den löses alla problem. Sedan slänger han ifrån sig handsken och i nästa avsnitt hittas den av någon annan.

Varför i hela friden tar folk på sig en gammal handske de hittar slängd på marken? Det var ju otroligt dumt. Dessutom tyckte jag att serien var rätt stel — och lite ryckigt berättad. De gamla brittiska serierna var ofta ryckiga och saknade flyt. Att just den här serien blev så populär i Sverige är svårbegripligt.

Det var så här de brittiska serierna i allmänhet såg ut. Vältecknade, men stela, ryckiga och rätt mossiga — de var diametralt olika serierna från Marvel och DC, från de flesta franskspråkiga serierna, och från de svenska Fantomenserierna för den delen.

Sedan kom alltså redaktören och författaren Pat Mills. Han konstaterade att de unga läsarna hade tröttnat på den gamla typen av brittiska serier. Därför såg han till att andra stil och inriktning.

Nu skulle serierna vara fränare. Punkigare. Layouten förändrades — istället för ett stelt rutmät med i stort sett lika stora rutor, skulle sidorna nu fyllas med skeva rutor och rutor som överlappade varandra, eller var frilagda. Serierna blev mer actionpackade. Dessutom skrevs upphovsmännens namn ut.

1975 sjösatte Pat Mills och John Wagner tidningen Battle Picture Weekly. Den kom ut till 1988, då den efter 644 nummer gick upp i den gamla klassiska tidningen Eagle. Det var i Battle som ovannämnda Charley’s War gick.

1976 lanserade Pat Mills den ökända tidningen Action. Det dröjde inte länge innan föräldraorganisationer, kyrkliga grupper och andra rättänkande försökte stoppa Action.

Action var en antiauktoritär tidning och innehöll som sig bör våldsamma serier, några av dem var inspirerade av filmer – Death Game 1999 byggde på ROLLERBALL, medan Hook Jaw förstås var en variant på HAJEN. Framför allt innehöll Action agentserien Dredger, om mannen som sköt först och … kanske inte alltid frågade.

Efter moralpanik och upprörda artiklar, The Sun kallade Action ”The Sevenpenny Nightmare”, stoppades tidningen i oktober 1976. Den återkom en kort tid senare i en sanerad version. Death Game 1999 hade blivit den något mindre våldsamma The Spinball Wars, senare bara Spinball, medan Dredger blev snällare och ställde frågor innan han sköt. 1977 slogs Action ihop med Battle, som blev Battle Action, och snart försvann Action helt.

I Sverige publicerades Dredger, Hook Jaw och Death Game 1999/Spinball i Seriemagasinet, de två sistnämnda med titlarna Mördarhajen och Dödsspelet.

1977 startade Pat Mills och John Wagner 2000 AD, en tidning som fortfarande utkommer en gång i veckan, den är snart uppe i 2500 nummer. Det här är förstås inte bara Pat Mills’ mest kända skapelse, 2000 AD är en av Englands mest kända serietidningar, kanske den mest kända. Det var ju här Judge Dredd dök upp, med start i nummer två.

De här tidningarna må ha varit moderna och fräna, men de trycktes fortfarande på dassigt papper, och berättandet var ryckigt. Denna ryckighet berodde på att serieskaparna hade alldeles för få sidor på sig att berätta en historia, och de ville ha med så mycket action som möjligt. Följetongsavsnitten var ofta bara på två till fyra sidor, det avslutade serierna var på kanske åtta sidor, men det varierade. Jag reagerade på denna ryckighet när jag var barn, det kändes som om något var fel. Ungefär som när det dök upp vitsar mitt i seriesidorna i Silverpilen där det i de tyska originalen varit annonser. Mitt ibland serierutorna, alltså.

Sedan har vi det där med den oregelbundna, ”punkiga” layouten. Den fyller ingen som helst berättarteknisk funktion, det enda den gör är att göra sidorna stökiga och svåravlästa. En eller ett par Fantomentecknare jag samarbetar med använder sig av sådan här layout. De tycker att det är en självklarhet att det ska se ut så, de tycker att sidorna blir mer levande.

Och det är det här jag menade med ”en sådan serie” när jag fick hem Charley’s War. En serie med ytterst detaljerade teckningar, murriga sidor, och stökig layout.

Jag har inte läst 2000 AD på decennier. Av det lilla jag sett online av innehållet verkar serierna se annorlunda ut idag.

… Sedan har vi förstås de utfyllnadsserier som bara är dåliga — som de spanska och italienska deckar- och actionserier som producerades enbart för att användas som utfyllnad. Och så har vi Henry Boltinoffs humorserier, som Bosse Byling, som gick i DC:s superhjältetidningar. De var i en klass för sig när det gäller usla serier.

Eftersom mina texter om serier ofta har två-tre gånger så många läsare än mina filmrecensioner, får jag passa på att återigen påminna er om att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om ni inte redan gör det, det finns knappar för detta alldeles här under och härintill, och det är gratis. Vill ni stötta TOPPRAFFEL! ekonomiskt, vilket kan innebära att ni får läsa fler sådana här långa artiklar (jag får ju ingen lön för de dagar jag lagt på den här texten), är ni mer än välkomna att skänka en slant eller en enorm summa via PayPal, Buy Me A Coffee eller WPForms, som återfinns i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Då blir den hårt arbetande redaktionen, det vill säga jag, glad. Eftersom de är juni kan jag låtsas att det är semesterersättning, sådan får jag inte. Fast jag får inte semester heller.