Bio: Främlingen

Foton copyright (c) Carole Bethue – Foz – Gaumont – France 2 Cinema

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

I en av de första scenerna i FRÄMLINGEN, byggd på Albert Camus roman, anländer huvudpersonen Meursault (Benjamin Voisin) till ett fängelse, där han låses in med några andra fångar. En man frågar Meursault vad han gjort. ”Jag dödade en arab,” svarar Meursault.

Genast fick jag en låttext i huvudet, en låt jag inte lyssnat på på decennier:

Standing on a beach
With a gun in my hand
Staring at the sea
Staring at the sand
Staring down the barrel
At the Arab on the ground
To see his open mouth
But I hear no sound

I′m alive
I’m dead
I′m the stranger
Killing an Arab

Under filmens gång fick jag en aha-upplevelse. ”Killing an Arab” från 1979 är The Cures debutsingel. Jag köpte den inte när den kom, jag började inte att lyssna på The Cure förrän vid mitten av 80-talet. ”Killing an Arab” tyckte jag då bara var en låt med en konstig text, och jag tänkte inte mer på det. Jag var stor Cure-fan på den tiden, men nu har jag inte brytt mig om dem på bortåt 30 år — jag lyssnade på den nya skivan samma dag den släpptes och tänkte mest att den här plattan har jag ju redan hört, på 80-talet.

Men så satt jag alltså där och tittade på ett franskt drama och upptäckte att The Cures debutlåt handlar om Camus’ bok ”Främlingen”. Nej, jag har inte läst boken och jag har heller inte sett Viscontis film från från 1967 med Marcello Mastroianni som Meursault. Alla andra kände säkert till detta, men inte jag. När jag köpte skivan med låten var jag tonåring, jag visste nog inte ens vem Camus var.

FRÄMLINGEN är François Ozons senaste film. Ozon är en ojämn regissör, men alltid intressant. Han gör ungefär en film om året, ibland är de inga större höjdare, men när de är bra är de ofta väldigt bra. FRÄMLINGEN tillhör den senare kategorin.

Filmen utspelar sig i Algeriet på 30-talet, men Ozons film ser ut att vara från 50- eller 60-talen. Det flotta filmfotot är svartvitt. Det ser lite grann ut som något ur den nya, franska vågen.

Filmen inleds alltså med att Meursault redan har arresterats för att ha skjutit en arab. Därefter kastas vi tillbaka i tiden. Meursaults mor har dött och han tar ledigt några dagar för att begrava henne. Han hade ingen kontakt med modern och sörjer henne inte. Han gråter inte på begravningen.

Pierre Lottin spelar en granne, Raymond, en våldsam kvinnomisshandlare som har en revolver. Han och Meursault hamnar i bråk med ett par araber. De träffar på araberna fler gånger, och när Meursault ensam träffar på en av araberna på en strand, har han Raymonds revolver med sig och skjuter ihjäl araben.

Meursault gör aldrig som han förväntas göra, han spelar inte med i det sociala spelet. Han inleder en romans med den vackra Marie (Rebecca Marder), men han älskar henne inte, kärlek betyder inget för honom. När han skjuter araben på stranden är det solen och hettan som får honom att trycka av skotten, inte hat eller hämnd.

Meursault är oförmögen att ljuga, under rättegången låtsas han inte ångra sig, han är istället helt ärlig. Det är därför han är en främling.

Jag tycker alltså att det här är en mycket bra film. Det är en film av en typ vi sällan ser nuförtiden. Skådespeleriet är genomgående bra, det är något gåtfullt över Benjamin Voisin, miljöerna är fina; filmen är inspelad i Marocko.

Visuellt är det bitvis väldigt inspirerat. Här finns bland annat en magnifik, surrealistisk mardrömsscen med en giljotin.

Under eftertexterna spelas ”Killing an Arab” med The Cure.