Streaming: The Mandalorian and Grogu

Foton copyright (c) Disney

I maj i år, i samband med att THE MANDALORIAN AND GROGU gick upp på bio, skrev jag en lång artikel om mitt förhållande till STJÄRNORNAS KRIG. Detta eftersom denna nya STJÄRNORNAS KRIG-film inte pressvisades. Jag skrev att jag förstås skulle kunna gå och se THE MANDALORIAN AND GROGU på en vanlig visning, men jag kände inte för det – mitt intresse för STJÄRNORNAS KRIG är som bortblåst. Det här skulle bli den första STJÄRNORNAS KRIG-film jag inte såg på bio.

Nu finns THE MANDALORIAN AND GROGU att hyra och jag har sett den. Så, vad tyckte jag? Borde jag ha sett filmen på bio?

Jag såg hela den första säsongen av THE MANDALORIAN på Disney+, eftersom den hade rekommenderats. Det hävdades att den påminde om en spaghettiwestern och att den var bättre än de senaste biofilmerna. TV-serien gjorde dock inget större intryck på mig, jag såg inte nästa säsong – och jag såg inga andra STJÄRNORNAS KRIG-serier på Disney+.

Jag tycker allt att THE MANDALORIAN AND GROGU, som regisserats av Jon Favreau, var lite bättre än förväntat. Åtminstone till en början. Vore jag elva år hade jag nog tyckt att det här är en av de bästa STJÄRNORNAS KRIG-filmerna.

Det börjar rätt bra. The Mandalorian låter som en kinesisk restaurang, specialiserad på anka, men det är en prisjägare spelad av Pedro Pascal, åtminstone ibland. Han är alltid maskerad, vi får bara se hans ansikte vid ett tillfälle, och två stuntmän samsas med Pascal om dräkten. Jag har ingen aning om hur ofta det faktiskt är Pedro Pascal vi ser i bild. Dock är det Pascal som gör rösten – han pratar långsamt och viskar, och försöker låta som Clint Eastwood, men han låter mest sömnig.

Det börjar som en John Wick-film. The Mandalorian härjar loss och pangar skurkar så att det står härliga till, han assisteras av den lille bebis-Yodan Grogu. Prologen är medryckande. Sedan åker the Mandalorian och hälsar på Sigourney Weaver, som är en överste som ger the Mandalorian hans nästa uppdrag. Weaver ser fullkomligt ointresserad ut, som om hon inte vill vara med i filmen. Dialogscenen mellan Weaver och Pascal där the Mandalorian får sitt uppdrag är besynnerligt illa skriven.

Uppdraget går ut på att the Mandalorian ska hitta Rotta the Hut, som försvunnit. Rotta är barn till några kriminella Hut-typer och the Mandalorian vill först inte ta uppdraget. Det visa sig att Rotta tävlar i något slags rymd-kumite, en slagsmålsturnering. Rotta ser ut som en bajskorv som brottas. Det bär sig inte bättre än att the Mandalorian tvingas tävla han med – och står plötsligt öga mot öga med Rotta.

THE MANDALORIAN AND GROGU påminner lite om de STAR TREK-filmer som gjordes på 90-talet. De kändes som avsnitt av TV-serier visade på stor duk. THE MANDALORIAN AND GROGU känns som två avsnitt av TV-serien som klippts ihop. Halvvägs in i filmen skadas the Mandalorian och han vistas i ett träsk på en planet någonstans för att återfå krafterna, och det blir plötsligt segt och lite trist, det känns som om nästa avsnitt har börjat. Dessa scener påminner om scenerna med Luke Skywalker och Yoda i RYDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Jag tyckte alltid att dessa scener var lite tråkiga, om än stämningsfulla.

Sedan blir det lite action och saker exploderar, och sedan är det slut.

Det är väl hyfsat, det här. Hyfsat underhållande, en med en märkligt tråkig andra hälft. Det är påkostad TV på stor duk. Med undantag för en massa statister (varav många nog är datoranimerade) är antalet rollfigurer litet. Martin Scorsese gör rösten till en figur.

Estetiskt ser det ut som det brukar. Det mesta är datoranimerat och plastigt. Det är lite platt och könlöst.

THE MANDALORIAN AND GROGU fick mig också att tänka på OSS 117 och andra Eurospy-filmer. Lite oväntat! Svenske Luwig Göransson stor för filmmusiken och John Williams klassiska musik hörs inte alls. Göranssons musik liknar inte ens Williams musik.

STJÄRNORNAS KRIG-filmerna är djupt förknippade med Willians musik. Ersätter man den med en helt annat typ av musik, försvinner hela känslan, stämningen. Det här känns inte som en STJÄRNORNAS KRIG-film. Det är som med Eurospy-filmer. Ibland är det enda som skiljer en italiensk agentfilm från en James Bond-film skådespelarna och John Barrys musik. Jag har sett klipp ur OSS 117-filmer på YouTube där man bytt ut filmmusiken mot John Barrys Bond-musik, och genast känns de europeiska B-filmerna mer påkostade.

Jag sätter en trea på den här filmen. Den är okej. men jag blev inte sugen på att se mer STJÄRNORNAS KRIG på Disney+.