Stjärnornas Krig och kraften som försvann

Som bekant har en ny STJÄRNORNAS KRIG-film, THE MANDALORIAN AND GROGU, haft premiär, och som ni noterat har jag inte recenserat den. Det beror förstås på att Disney inte pressvisade filmen i Göteborg. Nu hade jag förstås kunnat köpa en biljett till premiären, det gjorde jag med de senaste STJÄRNORNAS KRIG-filmerna, men vet ni vad?

Jag är verkligen inte sugen på att se den här filmen. Jag är närmast totalt ointresserad. Om jag inte, av någon anledning, ser THE MANDALORIAN AND GROGU senare i sommar blir det här den första STJÄRNORNAS KRIG-film jag inte sett på bio.

… Och det är lite … Nä, jag ska inte säga märkligt. Jag känner likadant vad gäller alla dessa superhjältefilmer. Jag var ingen jättefan av superhjälteserier när jag var barn, men jag läste en hel del av dem. På bio fick vi dock hålla tillgodo med Stålmannenfilmerna och ett och annat pilotavsnitt till TV-serier om Marvelhjältar. Om dagens flodvåg av superhjältefilmer kommit på 70-talet hade jag blivit överlycklig, det var ju precis det jag ville se på bio och TV. Nu när det faktiskt kommer drivor av superhjältefilmer är jag en medelålders man – och jag tröttnade på de här filmerna för flera år sedan. Det är väl bara Spindelmannen jag fortfarande är lite nyfiken på.

Jag var fullkomligt besatt av STJÄRNORNAS KRIG på 70-talet. Jag var besatt av STJÄRNORNAS KRIG långt innan jag såg filmen. Jag tror att det allra första jag läste om filmen var under rubriken Filmrutan i ett nummer av Fantomen – R2D2 och C-3PO jämfördes med Helan och Halvan i den texten.

Det kunde räcka med att jag såg bilder ur filmen för att jag skulle drabbas av sense of wonder. Svindlande, omtumlande, spännande och fantasieggande. Jag hade en plastig Bontempi-elorgel, och på den komponerade jag ledmotivet till STJÄRNORNAS KRIG – så som jag trodde att det lät, jag hade inte hört John Williams’ musik. Min version hade text, den gick ”Star Wars Star Wars Stjärnornas Krig”, om och om igen. Jag kommer ihåg melodin 49 år senare.

Jag hann läsa parodin i Svenska MAD innan jag såg den faktiska filmen, och jag förstod inte vad som var skämt och inte i den serien. Faktum är att jag drabbades av sense of wonder även av engelsmannen Harry Norths teckningar i MAD. I skolan skrev jag en uppsats som var STJÄRNORNAS KRIG så som jag trodde att den var; uppsatsen var ett hopkok på diverse artiklar jag läst och på parodin i MAD.

Jag tror inte att jag såg STJÄRNORNAS KRIG förrän 1978, på den tiden fick vi vänta tills en av de kringvalsande filmkopiorna nådde Imperial i Landskrona.

Efter att ha sett filmen blev jag förstås ännu mer besatt. Det var en film som hade allt jag ville ha. Och den här besattheten hängde kvar i flera år.

1977, när STJÄRNORNAS KRIG hade världspremiär, var video en ny, okänd uppfinning som få ägde, och hyrvideo var ännu inte uppfunnet – det är för övrigt en svensk uppfinning. Vi hade bara två svenska TV-kanaler, vi kunde även se dansk TV i Skåne, och de visade aldrig coola saker som STJÄRNORNAS KRIG. Det dröjde tills oktober 1984 innan filmen TV-visades – samtidigt som HÄR ÄR DITT LIV med Lasse Holmqvist på andra kanalen. Mina föräldrar gick med på att se Lasse Holmqvist på den svartvita TV:n, så att jag kunde se på rymdäventyr i färg. SVT hade dock visat det legendariska programmet STAR WARS HOLIDAY SPECIAL under titeln STJÄRNORNAS KRIG – OCH FRED redan 1979, samt ett inspelningsreportage som jag satt fastklistrad framför. Här kan jag skjuta in att även kortfilmen STRYKJÄRNENS KRIG (HARDWARE WARS) visades 1978.

Ville man se filmen igen på 70-talet fick det bli på bio, om den nu visades någonstans. I brist på filmen fick man tillfredsställa sitt stjärnkrigssug på andra sätt. Billigast var att rita egna grejor med STJÄRNORNAS KRIG-tema. Rymdskepp och monster och dödsstjärnor. Men det gick ju även att läsa seriealbumet. Jag tyckte att albumet var lite konstigt, åtminstone det första kapitlet. Howard Chaykin hade tecknat, det här var några år innan han blev en superstjärna i och med American Flagg!. Hans stil var ruffig och kantig, jag tyckte att det var fult – men en annan tuschare, Steve Leialoha, tog över i kapitel 2 – albumet gavs ut som serietidning av Marvel i USA, och varje kapitel var ett nytt nummer av tidningen. Det sista kapitlet tecknades av en hel hög människor. Seriemanuset av Roy Thomas byggde på en tidigare version av filmmanuset och innehöll detaljer som inte var med i den färdiga filmen.

Seriealbumet följdes av fler album. Marvel gav ut en månatlig tidning med helt nya äventyr, och några av dessa fick vi som album på svenska. Jag blev rätt besviken på serierna, jag tyckte inte att de var speciellt bra, men eftersom de handlade om STJÄRNORNAS KRIG kastade jag mig över dem ändå.

1980 kom uppföljaren RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA, som jag då tyckte var ännu bättre än den första filmen. Det var fortfarande svårt att konsumera film, så det var fortfarande serier och eventuella böcker som gällde om man ville ha mer. Jag minns när jag en kväll 1981 gick in på Lindhs tobaksaffär på Artillerigatan och upptäckte att gamla Serie-Nytt inte bara hade ny logotyp, den lockade även med STJÄRNORNAS KRIG-serier, så jag köpte tidningen. De körde dagspressversionen, som skrevs av Archie Goodwin och tecknades av Al Williamson. Jag tyckte att serien var väldigt snygg, men denna första historia, om ett casino i rymden, minns jag som riktigt vissen.

1983 kom JEDINS ÅTERKOMST och för första gången kände jag mig inte helt nöjd efter att ha sett en STJÄRNORNAS KRIG-film. Det var alldeles för mycket muppar och magin från de tidigare filmerna började avta. Jag var inte längre besatt av fenomenet, och nu fanns det ju dessutom stor konkurrens från andra hjältar och actionfilmer på bio och video.

1983 började Semic att ge ut en ny STJÄRNORNAS KRIG-serietidning med material från Marvel. Jag köpte den i början. 1985 slogs den ihop med Indiana Jones’ serietidning, den fick det nya namnet Månadens äventyr och vartannat nummer innehöll rymdäventyr. 1986 försvann Indiana Jones ur tidningen och 1988 försvann även STJÄRNORNAS KRIG, som ersattes med superhjälteserier från DC Comics. Senare samma år lades tidningen ner.

Filmerna förde en tynande tillvaro ett tag, innan de på 90-talet gick upp på bio på nytt i sina försämrade Special Edition-versioner. Jag recenserade den första filmen, specialversionen alltså, i NST när den hade premiär.

1999 kom så den där prequel-trilogin. Jag var inte längre lika intresserad och jag tyckte att de nya filmerna var rätt dåliga. Den andra av dem såg jag i Cannes och det var lite coolt att se den i jättebiografen Le grand théâtre Lumière, och jag var på presskonferensen, men jag var inte alltför upphetsad.

Sedan dess har vi fått ännu en filmtrilogi, jag minns att jag gillade den första delen, samt ett par spinoff-filmer, och nu slår det mig att även pilotavsnittet till den animerade TV-serien THE CLONE WARS biovisades. Dessa filmer har jag recenserat här på TOPPRAFFEL!, så dem kan ni leta upp och läsa om ni är på det humöret.

Det har gjorts en rad TV-serier som ligger på Disney+. Det slog mig att jag faktiskt såg den första säsongen av THE MANDALORIAN, jag tror att jag såg hela säsongen. Men det räckte. Jag har inte sett några av de andra serierna, vad de nu heter. Jag har inte bara tappat intresset, jag har även tappat kollen. Om jag hade haft tillgång till allt det här när jag var barn på 70-talet hade jag upplevt det som paradiset, men idag tycker jag bara att det är totalt ointressant.

Det händer att jag ser om den ursprungliga filmtrilogin, framförallt den första filmen (som jag inte kallar ”Chapter IV”), jag letade även upp den där ”Despecialized version” där superfans försökt återställa den ursprungliga versionen från 1977, eftersom George Lucas inte vill släppa den. Men – de senaste gångerna jag sett om de här älskade filmerna har magin vägrat infinna dig. The Force är som bortblåst.

Faktum är att jag idag fortfarande kan känna en viss sense of wonder, lite grann av den svindlande känslan jag upplevde som barn, när jag tittar på filmaffischen och de gamla bioannonserna, jag kan även känna detta när jag bläddrar i det gamla seriealbumet, eller tittar på lobby cards, eller ser gamla leksaker från 70-talet. Kanske är det lika mycket en känsla av nostalgi, minnen från en enklare, bekymmersfri tid i mitt liv. Men filmerna lämnar mig numera likgiltig.

1978 skulle jag aldrig gissa att jag en dag i framtiden skulle vara trött på fenomenet STJÄRNORNAS KRIG.

… För övrigt såg jag häromåret de där två Ewok-filmerna som gjordes för TV på 80-talet och som biovisades i Sverige. Jag hade inte sett dem tidigare. Den ena, jag tror det var den första, tyckte jag var värdelös, medan den andra var lite bättre.