Streaming: Supergirl

Foton copyright (c) Warner Bros.

När SUPERGIRL pressvisades var jag bortrest, och sedan blev det aldrig av att jag såg den på bio. Däremot läste jag en hel del om filmen – det är sällan det skrivits så här mycket om en superhjältefilm. Dock enbart i negativa ordalag. Sällan har det skällts så här mycket på en stackars superhjältefilm.

Nu finns SUPERGIRL att hyra och jag har sett den. Hur dålig kan den egentligen vara? tänkte jag. Jag menar, folk gillade ju WAKANDA FOREVEVER, en film jag tyckte kändes som kinesisk vattentortyr, och – om vi tittar vid sidan av superhjältefilmerna – folk gick man ur huse för att se de osebara AVATAR-uppföljarna.

Jag hade en känsla av att jag skulle tycka att SUPERGIRL är rätt bra – och på sätt och vis tycker jag faktiskt att den är rätt bra. Den förtjänar inte allt hat den fått. Att filmen blev en mastodontflopp på bio är det inte mycket att göra något åt, men filmen har anklagats för allt möjligt som saknar grund, och en del (amerikaner) började ägna sig åt personangrepp – de hävdade att Milly Alcock, som spelar Stålflickan, är ful. Nej, hon är inte ful. Milly Alcock är söt, men hon ser ganska alldaglig ut, hon har ett lite skandinaviskt utseende, ofixad och har lite sneda tänder. Några idioter har hävdat att Stålflickan måste spelas av en amerikansk patriot och inte av en australier, vilket Alcock är. Kom igen, Stålflickan är från planeten Krypton! Hon är från rymden, inte USA.

Men det är ju inte första gången Stålflickan floppar på bio. 1984 kom en härligt dum film med den vansinnigt söta Helen Slater i titelrollen. Jag tycker att det är en charmig och kul film, men det var ingen som ville se den. Sedan fortsatte det förstås att göras DC Comics-filmer som floppade så att det stänkte om det: STEEL från 1997 är en av de mest osannolikt dåliga superhältefilmer som gjorts, CATWOMAN från 2004 är märklig och närmast surrealistisk, och WONDER WOMAN 1984 från 2020 är fascinerande dålig. 2026 års SUPERGIRL är betydligt bättre än dessa filmer.

Australiern Craig Gillespie, som gjorde LARS AND THE REAL GIRL, nyinspelningen av FRIGHT NIGHT och CRUELLA, har regisserat SUPERGIRL. Matthias Schoenaerts spelar den onde utomjordingen Krem, som drar runt i rymden med sitt rövarband. Eve Ridley spelar den unga flickan Ruthye, som får sin familj mördad av psykopaten Krem. Nu vill Ruthye hämnas, hon ska hugga huvudet av Krem med ett svärd hennes far tillverkat. Men – Ruthye är bara ett barn, så hon behöver hjälp.

På en planet med en röd sol hittar Ruthye Kara Zor-El, Stålmannens kusin. Hon känner sig inte hemma på jorden och hänger därför på barer på planeter med en röd sol, eftersom hennes superkrafter då försvinner och hon kan supa sig full. Kara vill inte hjälpa Ruthye, men när Krem och hans anhang dyker upp, förgiftar Karas hund Krypto och stjäl hennes rymdskepp, måste förstås Kara hjälpa Ruthye att hitta- och stoppa Krem, hon har tre dagar på sig att få tag på motgiftet som kan rädda Krypto.

Jag tycker att SUPERGIRL är en rolig och underhållande film som dessutom har en ytterst hanterbar spellängd, jag hade kul när jag såg filmen. Men jag ska inte sticka under stol med att det här är en film med problem. Det handlar nog främst om tre problem.

Till att börja med är handlingen ingen vidare – och den är lite för ologisk. Handlingen belyser också det stora problemet med berättelser om Stålmannen och Stålflickan: dessa hjältar är förstås alldeles för mäktiga, deras superkrafter är för kraftiga. Krem må vara ondskefull, men han har inga superkrafter. Stålflickan skulle kunna stoppa Krem och hans anhang på två sekunder. Således måste Stålflickan ständigt berövas på sina superkrafter; hon befinner sig under en röd sol och har då inga krafter, hon hamnar under en grön sol och blir svårt sjuk, och hon skjuts med pilar med kryptonit och håller på att dö. Och varför nöjer Krem sig med att bara förgifta Krypto och dessutom gå omkring med motgiftet om halsen?

Det andra problemet med SUPERGIRL är att den knappt utspelar sig på jorden alls, istället är de på olika planeter. Det här innebär att filmen snarare blir en science fiction-film, en rymdopera, än en superhjältefilm. Superhjältarna kontrasteras inte mot vår vanliga, välbekanta verklighet, istället är allt lite udda och främmande. Den här filmen skulle, med några justeringar, lika gärna kunna vara en STJÄRNORNAS KRIG-film med Kara Zor-El som motvillig jediriddare.

Det tredje problemet, som hör ihop med det andra, är att det dröjer 83 minuter innan Stålflickan får på sig sin dräkt med mantel och S:et på bröstet. Således skulle Kara till större delen av filmen kunna vara vilken hjältinna som helst, hon är Stålflickan eftersom vi vet att hon är Stålflickan.

Jason Momoa dyker upp som galningen Lobo i några scener – jag hade nästan glömt bort Lobo, han var en figur som var populär i början av 90-talet, jag tror att jag hade en mini-affisch med honom på kylskåpsdörren ett tag. Momoa är bra i rollen – men scenerna med Lobo fyller ingen funktion och skulle kunna tas bort. David Corenswet dyker upp som Stålmannen i några roliga scener, när han ska berätta om roliga saker man kan göra på jorden nämner han bowling. Hunden krypto är också skojig i de få scener där han medverkar.

Det är ju numera James Gunn som håller i produktionen av DC:s filmer. Det påstås att Gunn förstört denna omstart av DC:s universum redan nu, med denna andra film sedan han tog över. Vi får hoppas att så inte är fallet. Jag gillar Gunn – för det mesta – och orsaken till att jag trots alla invändningar ändå gillar SUPERGIRL, åtminstone lite grann, är att Gunns ande vilar över produktionen. Jag gillar roliga och absurda inslag, som att en sångerska på en bar på en annan planet sjunger ”The Girl from Ipanema”.

… Och jämförd med totalt misslyckade Marvelfilmer som till exempel ETERNALS, är SUPERGIRL en riktigt bra superhjältefilm. Synd bara att filmmusiken är så vissen, jag saknar pampiga ledmotiv!

För övrigt har jag aldrig sett TV-serien SUPERGIRL som började sändas 2016.