Bio: The End of Oak Street

Foton copyright (c) Warner Bros.

En film jag verkligen inte tyckte om, var David Robert Mitchells IT FOLLOWS från 2014, en av de första filmerna som försågs med benämningen elevated horror. Det här var en film som gick hem i vissa kretsar, framför allt bland något yngre människor som anser sig vara för fina och intellektuella för vanlig, banal skräckfilm för den vanliga, dumma publiken. En film för sådana som ständigt måste konsumera saker försedda med kvalitetsstämpel av rädsla för att framstå som simpla typer med dålig sak. Folk som behöver en ursäkt för att se genrefilm.

Jag har inte sett IT FOLLOWS sedan den kom (jag har inte recenserat den, men jag köpte den på DVD) och jag kommer inte ihåg några detaljer, men jag vill minnas att jag tyckte att den var irriterande, dum och ogenomtänkt. David Robert Mitchell hade tänkt ut ett coolt, övernaturligt hot, ett coolt, övernaturligt väsen, men glömt bort att skapa regler för hur det övernaturliga ska fungera. Vidare vill jag minnas att de unga rollfigurerna också kändes för udda och krystade på ett typiskt indiefilm-sätt. Det var väl typ en som älskade stumfilm och en som gillade jazz på stenkaka, eller hur det nu var. Den typ av unga människor man oftast bara ser på film. I verkligheten träffar man ytterst sällan på ungdomsgäng där flera, eller kanske alla, har stofila intressen.

David Robert Mitchell har bara regisserat två långfilmer sedan IT FOLLOWS; något som heter UNDER THE SILVER LAKE, som jag inte sett och som kom 2018, och denna nya film; THE END OF OAK STREET.

THE END OF OAK STREET har alla förutsättningar för att vara en bra, kul och underhållande film. Filmen utspelar sig 1982, det finns säkert en orsak till detta, men jag kan inte på rak arm komma på vad det kan vara, mer än att det saknas internet och mobiltelefoner.

I ett idylliskt villaområde bor familjen Platt; Denise och Greg (Anne Hathaway och Ewan McGregor) och deras barn Audrey och Brian (Maisy Stella och Christian Convery). De grillar och har trevligt med grannarna. En äldre grannfru hämtar Denise för att visa en mystisk växt som plötsligt dykt upp i hennes trädgård. Fler mystiska växter dyker upp i grannskapet – och plötsligt tycker Audrey sig se något stort som rör sig mellan träden.

Minsann om det inte är en dinosaur. Det kommer fler dinosaurer, varav några flyger. När Platts flyr upptäcker de att de inte kommer så långt – de når oväntat en ravin. Hela grannskapet har skurits ut som med kniv och placerats någon annanstans. Dinosaurier attackerar konstant. Folk dör. Familjen Platt kämpar för att överleva – och för att komma på hur de ska bli av med urtidsdjuren och återvända till sin trygga verklighet, om det nu är möjligt.

Det är något som är lite off med THE END OF OAK STREET – men jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Det här skulle alltså kunna vara hur kul och underhållande som helst, men jag tyckte inte att filmen var det. Jag kände hela tiden att det var något som inte stämde. Jag brydde mig inte om rollfigurerna och handlingen. Det är varken spännande eller roligt. Dessutom saknas det ett ordentligt driv i berättandet. Det känns lite grann som när en lindrigt begåvad filmskoleelev gör film och berättar på det sätt han eller hon har lärt sig, istället för att lita på sin begåvning och regissera med hjärtat. Till mångt och mycket känns det här som ett avsnitt av THE TWILIGHT ZONE som dragits ut till långfilmslängd, utan att man haft material för att fylla ut denna längd.

Man vet att något är fel när pterodactyler sliter kroppsdelar av snälla medelklassmänniskor – och man sitter och gäspar och tänker på annat.

Filmens upplösning är dum och otillfredställande.