Visa mig en serietidning så ska jag berätta var jag köpte den

Vi stannade till vid butiken i Glumslöv idag. Nu har jag inte boken om Glumslöv tillgänglig, men jag tror att den öppnade på 60-talet, möjligen i början av 70-talet. När jag var liten fanns det även en ICA-butik i Glumslöv, men den slog igen någon gång i mitten av 70-talet

Butiken i Glumslöv har förändrats sedan jag var barn, men när jag ser den, eller går in i butiken brukar jag drabbas av doft- och barndomsminnen. Dock kan jag inte påminna mig om att jag någonsin köpt en en serietidning där.

För 20-25 år sedan satt jag hemma hos min gode vän, serieförfattaren Claes Reimerthi, som tyvärr inte längre är med oss. Jag minns inte vad vi pratade om, antagligen var vi nostalgiska, vi brukade ofta bli det och prata om gammal populärkultur och byggsatser från Airfix och Revell. Apropå det vi pratade om sa Claes ”Visa mig en serietidning så ska jag berätta var jag köpte den.” Underförstått en tidning han ägt eller äger.

Jag tänker på det där ibland. Jag kan tänka mig att de allra flesta människor inte minns sådant här, och dessutom inte bryr sig. Serietidningar var bara flyktig förströelse.

Men sedan har vi sådana som jag och Claes – och flera andra av mina vänner. För oss var de här tidningarna något mer än något man läste, glömde och slängde bort. När jag återvänder till Landskrona och promenerar i staden minns jag förstås butiker som en gång fanns och vad jag köpte där. I vissa fall minns jag det som igår. Jag kan inte nämna de flesta av de politiker som sitter i regeringen idag – men jag kan berätta var jag köpte vissa serietidningar.

Varje torsdag veckohandlade min morsa på Epe Livs, som låg i köpcentrat Infarten. Epe Livs. Eugen Persson Livs. En stor och populär butik som inte finns längre. Ofta följde jag med morsan dit. Jag parkerade framför seriehyllan, och där stod jag tills morsan var klar.

En dag 1974 var morsan extra glad. Hon hade fått pengar på någon vänster – antagligen var det skatteåterbäringen. Jag skulle få köpa precis vilken serietidning jag ville. ”Får jag köpa en svartvit skräcktidning?” frågade jag, och morsan sa ”Ja” med viss tveksamhet. Till saken hör att min morsa fått för sig att alla svartvita tidningar var äckliga skräcktidningar. Således trodde jag också detta.

Jag valde tidningen Det bästa ur Marvel med Conan nummer 3/1974. Tidningen innehöll förvisso en del monster och märkliga varelser, men någon skräcktidning var det förstås inte – men den gjorde djupt intryck på mig. I synnerhet äventyret med Conan och Elric, tecknat av Barry Windsor Smith. Det var första gången jag läste en fantasyserie, eller sword and sorcery, och jag satte förstås genast igång att rita egna serier om svärdsvingare.

Fantomen nr 18/1976, som jag också köpte på Epe Livs och som var det allra första numret av Fantomen jag köpte, har jag skrivit om flera gånger tidigare. Jag har även skrivit om Pilot nummer 7/1977 som jag köpte när vi skulle åka på semester till Great Yarmouth.

1979 gjordes tidningen Läderlappen om. Den gick från 36 sidor i färg till 52 sidor i svartvitt, och den fick en ny logga. Jag var på Epe Livs med morsan och sa att jag ville köpa den tidningen för egna pengar. Jag gick stolt fram till en kassörska och slängde fram fyra enkronor jag haft i fickan. ”Har du så mycket pengar på dig?!” utbrast morsan överraskat. Som jag nämnt tidigare brukade jag och några kompisar cykla omkring och plocka tomflaskor, som vi pantade på Systembolaget, så jag hade ofta lite skrammel i fickan.

På Artillerigatan, som jag bodde på, låg Lindhs tobaksaffär. Där brukade jag köpa frimärken och ibland tuggummin – och det kunde hända att jag köpte serietidningar där. Det luktade trycksvärta i butiken. På väggen till vänster fanns tidningar och tidskrifter i större format – och högst upp, längst bort, fanns Chock och skräcktidningar från Red Clown. På en liten vägg till höger fanns serietidningsstället.

1977 skulle jag och syrran åka till farmor och farfar i Kävlinge och sova över, och vi skulle få varsin serietidning att ta med. Vi gick in på Lindhs och jag valde Tomahawk nr 1/1977. Jag tror att det här var det allra första numret av Tomahawk jag köpte. Därefter brukade jag ofta köpa Tomahawk när vi skulle till farmor och farfar, fast jag köpte dem oftast begagnade på Fynd-shopen.

1979 blev jag alldeles exalterad en gång jag gick in på Lindhs tobak. Där fanns den äntligen: nummer ett av Svenska Serier! En tidning jag läst om och som jag sett fram emot. En tidning med serier inskickade av, mestadels, amatörer. En tidning av stor betydelse för mig och min karriär.

På Lindhs köpte jag även Serie-Nytt nummer 1/1981, vilket jag nyligen skrev om i min text om STJÄRNORNAS KRIG.

På Föreningsgatan låg Bertils. Butiken hette inte alls Bertils, jag vet inte vad den hette på den tiden, senare bytte den namn till Stopp Matöppet. Mannen som hade butiken på 70-talet hette Bertil. I en annan del av stan låg Bertils Livs, Bertil på Föreningsgatan hade inget med den butiken (där jag för övrigt köpte ett nummer av John Carter) att göra.

Mormor brukade handla hos Bertil. En gång när jag följde med stod jag vid seriehyllan och tittade storögt på Läderlappen nr 9/1975. Bertil kom fram till mig. ”Vill du ha den?” frågade han. ”Ja,” sa jag med gossröst. Bertil tog tidningen, rev av logotypen från omslaget, och gav den till mig gratis. Jag blev överlycklig.

1977 hände det igen. Den gången handlade det om Helgonet nr 3/1977. Bertil rev av loggan och gav mig tidningen. Jag lyckades upprepa denna bedrift på Sture Perssons speceriaffär på Artillerigatan. Jag minns inte exakt vilken tidning det, var jag tror det var ett nummer av Läderlappen, men jag tittade länge på den med trånande blick. Sture Persson tog ner tidningen, på en lapp skrev av upp titel och returnummer, och gav den till mig. ”Ska du inte riva av namnet?” frågade jag. ”Varför skulle jag göra det? Du vill väl inte ha en sönderriven tidning?”. Jasså! Bertil hade rivit sönder mina tidningar helt i onödan.

1975 var vi på kalas hos farmor och farfar, som alltså bodde i Kävlinge. En av farbröderna som var där, Bror, visste att jag älskade serier. ”Vad kostar en sådan där tidning?” frågade han, varpå jag blixtsnabbt svarade ”2:50!”. Det var vad de 36-sidiga färgtidningarna från Williams kostade. Bror gav mig tre mynt, och lycklig pilade jag bort till den kiosk som på den tiden låg i närheten av farmor och farfars hus. ”Tarzan!” skanderade jag till tanten i luckan, varpå hon gav mig nummer 12/1975. ”Kannibalernas drottning”. Jag läste den om och om igen.

Någon gång under 70-talets andra hälft följde jag med morfar till en tobaksaffär på Föreningsgatan. Jag undrar vilken butik det här kan ha varit – den lade nog ner några år senare. Morfar, som gillade Prins Valiant och en del andra serier, tyckte att jag skulle få Illustrerade Serier dubbelnummer 5: ”Vägen mot Vilda Västern”. Jag ser att den kom ut redan 1973 – den måste ha stått och dammat länge i butiken. Det här var en riktig morfartidning. Som barn tyckte jag att den var jättebra och spännande – och jag ritade egna serier om Kit Carson och Davy Crockett. Som vuxen konstaterar jag att det är träigare än träigt – som Illustrerade Klassiker ofta var.

1978 upptäckte jag att Tomahawk innehöll en serie som förekommit i Lars Petersons bok ”Seriernas värld”. Den fanns där i avskräckande syfte, men jag tolkade allting i den tvärtom. Jag tyckte att alla Petersons exempel var spännande och lockande. Som till exempel en avslutande duell i ett äventyr med Billy the Kid, som repriserades i Tomahawk 8/1978. Numret innehöll även Jonah Hex och en kort serie om Wild Bill Hickock, tecknad av Gil Kane. Vi var på väg hem från sommarstugan och stannade till vid Ekans Livs på Karl XI:s väg, där jag köpte den här tidningen.

Och så har vi de tidningar jag köpte i Göteborgstrakten. Varje sommar åkte jag till min moster med familj i Sävedalen ett par veckor. Jag fick förstås alltid några serietidningar. I synnerhet sommaren 1979.

Jag minns att jag åkte bil med min morbror när han plötsligt stannade vid Vallhamra torg. Vi gick in i en tobaksaffär, eftersom han fått för sig att jag skulle få en serietidning. Av någon anledning valde jag Tumac nr 6/1979. Det vetefan varför. Jag gillade inte Tumac. Jag kände dessutom vissa aversioner mot serien efter flera präktiga artiklar om hur bra och realistisk den var. Men den där gången köpte jag Tumac.

Utanför en matbutik satt det en löpsedel för en ny tidning: Månriddaren. Egentligen hette tidningen Superserien. Oj, en ny tidning, spännande, dessutom innehöll den en Marvelserie – och den gavs ut av Hemmets Journal och inte Atlantic, som gav ut övriga Marveltitlar. Min moster köpte tidningen till mig. Jag gillade huvudserien, tror jag, men tyckte att tidningen var lite konstig. Den innehöll även ett halvt äventyr med Conan.

Frejakiosken i Sävedalen var känd för att gubben som stod där var frikostig med lösgodis. Tio kronor blandat innebar en rejält stor påse. Där köpte jag även nr 1/1979 av Prärie-Nytt, en tidning jag nämnt tidigare här på TOPPRAFFEL! Jag brukade ofta köpa första numret av nya tidningen. Allers gav ut den här. Man kan undra varför. Den innehöll tyska serier om Buffalo Bill och var värdelös.

Ytterligare en tidning jag köpte i Frejakiosken var SM-Special nr 3/1980, det första numret med ny logga. Jag skulle ta tåget hem och behövde något att läsa. Tidningen innehöll första halva av Blueberry-albumet ”Knäckta näsan”, och det var allra första gången jag läste Blueberry. Jag tyckte serien var fantastisk. Övriga serier i tidningen har jag förträngt. Samepojken Turis äventyr tyckte jag var trista.

Och så har vi Pressbyrån på Eriksgatan, där jag var stammis på 80- och 90-talen. 1982 hittade jag till min förvåning ett nummer av Heavy Metal där, längst in till höger, nedersta hyllan. Jag köpte tidningen och häpnade. Fy fan, vad coolt! Jag kände förstås till tidningen sedan tidigare, och jag kände till filmen och det franska originalet Metal Hurlant.

På Pressbyrån köpte jag även nummer 6 av Galago, som kom 1983, det var det första numret som distribuerades till landets pressbyråer. Och 1984 stod plötsligt Epix intill dessa tidningar. Senare hade jag en låda med mitt namn på bakom disken. I denna lades alla tidningar Horst gav ut, samt Fangoria, Gorezone, The DarkSide, Empire, Video World och Video Today.

… Och nu har det nog blivit dags att sätta punkt för denna nostalgiska utsvävning. Jag slänger in en bonus: Dracula nr 6/1975, som min moster hittade i Landskrona Bowlinghall och gav till mig. Den gjorde enormt intryck på mig.

Eftersom mina texter om serier ofta har två-tre gånger så många läsare än mina filmrecensioner, får jag passa på att återigen påminna er om att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om ni inte redan gör det, det finns knappar för detta alldeles här under och härintill, och det är gratis. Vill ni stötta TOPPRAFFEL! ekonomiskt, vilket kan innebära att ni får läsa fler sådana här långa artiklar (jag får ju ingen lön för de dagar jag lagt på den här texten), är ni mer än välkomna att skänka en slant eller en enorm summa via PayPal, Buy Me A Coffee eller WPForms, som återfinns i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Då blir den hårt arbetande redaktionen, det vill säga jag, glad. Eftersom de är juni kan jag låtsas att det är semesterersättning, sådan får jag inte. Fast jag får inte semester heller.