Full Moon Features: Prompt

Jag ska inte påstå att man förr kunde lita på Charles Band och hans Full Moon, men under bolagets storhetstid under första hälften av 90-talet visste man för det mesta vad man fick. Även om deras filmer gjordes direkt för videomarknaden släppte de en del mer påkostade prestigeproduktioner, som THE PIT AND THE PENDULUM, CASTLE FREAK och de första filmerna i PUPPET MASTER- och SUBSPECIES-serierna, medan de övriga filmerna med lägre budget ofta var underhållande de med. Filmerna sköts på 35mm, de hade en färgstark, igenkännbar estetik, ibland stod Mac Ahlberg bakom kameran, och ofta anlitade de en del kända namn till rollerna.

Så är det inte längre. Bolaget har bytt namn flera gånger efter att det omformats, just nu heter det Full Moon Features. De producerar fortfarande filmer, men de är långt ifrån som förr. Kanske ska jag säga att man idag kan lita på Full Moon eftersom man nästan alltid vet vad man får: skit.

Budgetarna är lägre än vad de någonsin varit, att filmerna nu skjuts digitalt är förstås en självklarhet, men ibland är de så simpla och billiga att de får alla de där brittiska låg-lågbudgetfilmerna som distribueras av ITN att framstå som påkostade och inspirerade. Många av de nya Full Moon-filmerna utspelar sig på ett och samma ställe, de är i ett stort hus, och ofta får vi bara se två-tre rum, exteriörscenerna är få, antalet medverkande inskränker sig till några stycken, i många fall ett par fotomodeller som inte kan agera.

Jag älskar verkligen Full Moons serietidningsinspirerade logotyp och vinjett! De har haft samma logga i alla år, det enda som ändrats är namnet; det tredje ordet efter Full Moon. Den animerade vinjetten har förändrats några gånger, men alltid varit likartad. När jag ser loggan och hör ljudet av fladdermusvingar förväntar jag mig Jeffrey Combs, slajmiga monster och tjoflöjt. Det är numera sällan jag får det.

Charles Band själv har regisserat PROMPT, som är den näst senaste filmen från Full Moon – den kom nog i slutet av förra året, men jag såg den inte förrän nu. Tydligen har det kommit ännu en film, MODELS VS WEREWOLVES, i regi av Danny Draven, som ska ha haft premiär förra månaden, men av någon anledning finns den inte på Full Moons egen streamingtjänst, där finns bara trailern. Den filmen har Dee Wallace i rollistan och en del varulvseffekter, den verkar lite kul. PROMPT, å andra sidan, har ingenting alls.

Jag förstår inte riktigt varför den här filmen har producerats och vem det är tänkt ska se den (förutom jag, som alltså såg den). PROMPT är en porrfilm. En 61 minuter lång mjukporrfilm. Varken mer eller mindre. Handlingen får plats på en halv post-it-lapp.

Huvudpersonen Taylor spelas av porrskådisen Lilly Bell, som i vanliga fall medverkar i hårdare saker än det här. Taylor är något slags AI-expert som anlitas av företag för att göra internetkampanjer för deras produkter. Taylor är visst bäst på detta. När hon inte sitter framför datorn och promptar vissna reklamfilmer, promptar hon lesbisk AI-mjukporr och onanerar.

Plötsligt får hon syn på något märkligt i bakgrunden i en av de videor hon tittar på – ett mansansikte som tittar på henne. Denne mystiske man (Jax Cody) återkommer i fler videor och Taylor blir besatt av honom. Vem är han? Var kommer han ifrån? Han finns inte med i de prompter Taylor knappar in.

Taylors besatthet av mannen leder till att hon försummar sitt arbete – men det visar sig till hennes stora förvåning att detta arbete utförts ändå och uppdragsgivarna är väldigt nöjda! Hur gick det till?

Taylors bästis Sara (Elliott Woods, identisk med porrskådisen Hazel Moore) kommer på besök, de dricker vin, Sara får också se den mystiske mannen, Taylor och Sara har sex, sedan går Sara hem, eftersom Sara är för besatt av mannen.

Och så kommer twisten på slutet. Spoiler! (Fast du vill inte se den här filmen ändå.) Det visar sig att Taylor inte finns! Hon är skapad med AI. Det är den mystiske mannen som promptat henne. Han tycker att hon är världens mest perfekta kvinna. Taylor chockas. Slut.

PROMPT utspelar sig i två, möjligtvis tre, rum i en lyxvilla, samt i en bar. Vi får några exteriörbilder på villan. Sju skådespelare medverkar, varav några bara ses på en datorskärm, dessutom ses ett par skimrande AI-brudar. Filmfotot är väl kompetent, men det ser mest ut som en slickad porrfilm.

Större delen av speltiden består av väldigt tama och tråkiga sexscener. Det här är otroligt segt och trist. Jag har svårt att tro att någon alls kan tänkas tycka att det här är bra, underhållande, och kanske till och med upphetsande. Det här är bara dåligt och så ointressant det kan bli.

Full Moon har producerat lite för många filmer av den här typen de senaste åren. Det vore onekligen trevligare om de sparade pengarna och i stället satsade på den typ av film de gjorde sig kända för på 90-talet, det vill säga skräck och science fiction.

På streamingtjänsten Full Moon Features ligger förresten även en rad ”fuskfilmer” de låtsas är nya. De har tagit äldre Full Moon-filmer, klippt ner dem, och sedan satt ihop dem med andra filmer för att få ”nya” filmer. Två eller tre gamla filmer blir en ny film. De har även släppt svartvita versioner av några äldre filmer. Det känns rätt poänglöst, det är bara ett sätt att snabbt och enkelt skapa nytt content.

Dra på trissor – jag har skrivit mer om den här filmen än jag skrev om Steven Spielbergs senaste film! Vad säger det om mig? Vad säger det om Spielberg?