Disney+: The Punisher: One Last Kill

THE PUNISHER: ONE LAST KILL hade premiär på Disney+ för ungefär tre veckor sedan, men jag tvekade om jag skulle se- och skriva, om den. Jag brukar ju sällan skriva om TV-program. Men idag såg jag den ändå, tydligen ska den här 48 minuter långa TV-filmen fungera som något slags prolog till den kommande biofilmen SPIDER-MAN: BRAND NEW DAY. Dessutom föranleder filmen mig till att skriva lite om Punisher, en Marvel-hjälte jag tyckte var ascool för 35-40 år sedan.

Första gången jag läste en serie med Punisher var 1978. Då dök han under namnet Straffaren upp i ett nummer av tidningen Atlantic Special, som innehöll de Spindelmannenserier han debuterade i, den första serien publicerades 1974 i nr 129 av The Amazing Spider-Man. 1975 publicerades den första serien med Punisher som huvudperson i Marvel Preview #2, ett magasin i större format och svartvitt som riktade sig till ”äldre läsare”. Fast speciellt ”mogen” var inte den här serien.

Punisher skapades av serieförfattaren Gerry Conway, som var kraftigt inspirerad av Don Pendletons ofta reaktionära kioskböcker om Mack Bolan, the Executioner, eller Hämnaren, som han kallades i Sverige. Conway var nog mer än inspirerad av Bolan, Frank Castle, som the Punisher heter, var till en början närmast ett plagiat på Bolan, de två gestalternas bakgrunder är närmast identiska; de fick sina familjer mördade av maffian, så de började utrota mafiosos. Största skillnaden var att Punisher bar trikåer som en superhjälte. Jag köpte ett album som samlade de tidiga, svartvita serierna, och de var verkligen inget vidare.

Figuren fick en nytändning på 80-talet, då han plötsligt blev så pass populär att Marvel Comics gav ut två reguljära färgtidningar med honom; The Punisher och Punisher War Journal. Jag prenumererade på de här två tidningarna. Han fick även en kortlivad svensk tidning, följd av en andra, lika kortlivad tidning på annat förlag. Jag minns att jag hade diskussioner med Marvel-Cristian om Punisher, eftersom våra åsikter gick isär om figuren. Jag tyckte att det var Marvels intressantaste hjälte, medan Cristian tyckte att han var minst intressant.

Anledningen till att jag gillade Punisher var att det var en actionserie och inte en superhjälteserie. Jag har aldrig varit någon större anhängare av superhjälteserier, däremot älskade jag actionfilmer, det gör jag fortfarande, och 80-talet var som bekant de våldsamma actionfilmernas stora årtionde. Punisher var så nära man kunde komma dessa filmer i amerikanska serietidningar. Det var hårt, mycket död, och mycket vapenfetischism. Överdrifterna gjorde dock det hela rätt kul, ungefär som RAMBO: FIRST BLOOD PART 2 och COMMANDO, Rambos patriotism är närmast parodisk, medan COMMANDO var avsedd att vara rolig, något Statens Biografbyrå i Sverige inte förstod. Punisher från den tiden var inte lika obehaglig som vissa Bolan-böcker skrivna av författare som tog över efter Don Pendletons död, jag läste en bok av en kille som även var skribent i tidskriften Guns & Ammo, han ägnade sida upp och sida ner åt att detaljerat beskriva skjutvapen och vad de kan göra med människokroppar; det var inte kul alls, tvärtom; det var direkt osmakligt.

Fast jag tröttnade snart på Punisher. Jag brukar tröttna på serietidningsserier efter ett tag. Dessutom köpte jag allt färre serier, framför allt amerikanska, under 90-talet för att istället fokusera mer på film. Alltså läste jag aldrig de uppmärksammade serier Garth Ennis skrev med start i början av 2000-talet. Åtminstone tror jag inte det.

Självklart innebar figurens popularitet på 80-talet att Punisher skulle bli film. Det första försöket gick inte som planerat. Den väletablerade filmklipparen Mark Goldblatt regisserade 1989 års THE PUNISHER med Dolph Lundgren i titelrollen. Filmen spelades in i Australien och producerades av New World Pictures, ett bolag – en gång i tiden startat av Roger Corman – som under en period ägde Marvel. New World gick dock omkull, vilket ställde till det för Goldblatts film. I USA släpptes den direkt på video, medan den biovisades i andra länder. I Sverige totalförbjöds den. Jag fick tag på en japansk, tidskodad screener med scramblade nakenscener.

En del tycker illa om den här filmen, andra älskar den – jag tillhör de senare. THE PUNISHER bryter mot en hel del av som skildrats i serietidningarna, Frank Castle är inte tidigare soldat utan polis, och han har ingen dödskalle på bröstet, med mera. Men när det gäller våldsam 80-talsaction levererar filmen – Punisher kämpar mot både den italienska maffian och den japanska yakuzan, och ninjas – samtidigt. I Psychotronic Video Magazine skrev Michael J Weldon att filmen innehåller actionscener som designats för att få biopubliken att go crazy.

Jag köpte en australisk Blu-ray-utgåva av THE PUNISHER som innehåller en suddig arbetskopia på den ursprungliga versionen som aldrig släpptes. Denna inleds med 15-20 minuter där vi presenteras för Frank Castle, hans familj, och hans poliskompis som spelas av Louis Gossett Jr; det är lite DÖDLIGT VAPEN över det här och förändrar hela filmen en aning. Allt det här klipptes bort i den version som släpptes, allt vi får se av detta är en kort flashback på några sekunder där Franks fru och barn sprängs i luften.

2004 kom nästa film, denna gång i regi av Jonathan Hensleigh och med Thomas Jane som Frank Castle. John Travolta spelade skurken i denna film som bygger på några nummer av serietidningen. Jag har sett den här filmen ett par gånger, men den vägrar fastna. Det är något märkligt avslaget över den här filmen, något som inte funkar. Vad vet inte riktigt vad det är.

Det är betydligt lättare att minnas är 2007 års PUNISHER: WAR ZONE, en film som blev en enorm flopp. Den tyska kampsportaren Lexi Alexander regisserade denna splatterfilm med Ray Stevenson som Frank Castle. Den här filmen är fullkomligt sanslös. Den är groteskt våldsam – så pass att den är parodisk. Till och med Roger Ebert påpekade att det inte går att ta filmen på allvar, och nämnde som exempel scenen där Punisher hänger upp och ner i en kristallkrona och snurrar runt samtidigt som han med ett automatvapen i varje hand mejar ner skurkarna i rummet så att blodet sprutar.

Så är vi då framme vid Jon Bernthals tolkning av Punisher. Han dök upp 2016 i den andra säsongen av TV-serien DAREDEVIL. Det här var på den tiden jag fortfarande tittade på några av Marvels TV-serier. 2017 fick Punisher en egen TV-serie. Den slutade jag att titta på efter två-tre avsnitt. Jag tyckte inte att den var kul. De försökte göra Frank Castle realistisk, en hämnande, mordisk psykopat som lider av PTSD. Den tjoflöjtanda jag vill ha i actionfilmer saknades och jag upplevde Punisher som lite för osympatisk. Dessutom led programmet av samma problem som många andra moderna TV-serier lider av – det händer för lite, avsnitten består mest av utfyllnad. Punisher är visst även med i den nya TV-serien DAREDEVIL: BORN AGAIN, som jag inte fått tummen ur ett se.

Denna nya TV-film, THE PUNISHER: ONE LAST KILL, varar alltså bara 48 minuter, inklusive långa eftertexter. Jag har ingen aning om varför de inte gjorde en långfilm istället. För några år sedan gjorde Marvel en usel TV-film, WEREWOLF BY NIGHT, I samma format. Reinaldo Marcus Green har regisserat, han har även skrivit manus tillsammans med Jon Bernthal.

Den här filmen anspelar visst på saker som hänt i TV-programmen jag inte sett. Frank Castle verkar ha dragit sig tillbaka och bor i New Yorks ruffigaste område. Filmen inleds med att några vidriga killar attackerar en gammal man, stjäl hans keps och dödar hans hund. Om man dödar en hund vet man vad man har att vänta sig.

En gammal tant i rullstol (Judith Light) söker upp Frank Castle. Hon tillhör gangsterfamiljen Gnucci, Frank har visst dödat hela hennes familj; man och söner, och nu vill hon hämnas. Hon har satt ett pris på Franks huvud, ett högt pris, och om en liten stund kommer ett stort antal skurkar att anlända. Här tänkte jag att Frank enkelt skulle kunna välta rullstolen och göra slut på tanten, då skulle det inte finnas någon som kunde betala ut pengarna man ska få för att döda Frank, men det gör han inte. Istället inväntar han buset.

Ungefär halvvägs in i filmen kommer buset stormande och resten av filmen består av fajting och slakt. Det påminner en hel del om filmen THE RAID. Kanske påminner den även om den tio minuter långa fan-filmen DIRTY LAUNDRY från 2012 i vilken Thomas Jane repriserar rollen som Punisher.

Frank Castle tål en jävla massa stryk i ONE LAST KILL. Han trillar ner från tak och har sig. Actionscenerna är utmärkta – filmen inleds med en röst som varnar känsliga tittare. Sådant skapar förstås förväntningar. Men som helhet har ONE LAST KILL inte så mycket att komma med – filmen är för kort. Vi får först tjugo minuter drama, Frank tänker på sin familj och överväger självmord. Sedan får vi tjugo minuter brutal action. Allra sist tar Frank på sig sin dräkt och blir the Punisher igen.

Det finns inte så mycket att säga om det här. Jag sätter en trea. Det kan den nog vara värd. Jag vet inte riktigt. Det känns lite grann som att se en ofärdig film.