Bio: Rave On

Foton copyright (c) Njutafilms

Ganska oväntat blir det nu rave här på TOPPRAFFEL! – igen. Det är ju bara lite mer än två månader sedan den kritikerrosade rave-filmen SIRÂT hade biopremiär, en film jag själv inte var så där jätteimponerad av, den var väl okej.

RAVE ON är en tysk film som överraskade mig – på två sätt. Dels eftersom det här visade sig vara något helt annat än jag trodde att det skulle vara, av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara något slags dokumentär. Det är det inte. Och dels visade RAVE ON sig vara rätt bra.

Den här filmen – och rave och techno – får mig att tänka på min farfar. På 70-talet brukade han säga att all pop och rock lät som tröskverk. Oavsett om det var Ted Gärdestad, ABBA eller Black Sabbath. Allt lät likadant. Och jag inser nu att jag drygt 50 år senare blivit som min farfar. Åtminstone när det gäller techno. Allting låter ju för fan likadant.

RAVE ON är skriven och regisserad av Nikias Chryssos och Viktor Jakovleski. I huvudrollen ser vi Aaron Altaras, som spelar Kosmo, en tidigare technomusiker som tänker göra comeback. Han har producerat en ny LP som han vill ge till en berömd, amerikansk technolegend som ska framträda på ett rave.

Filmen inleds med att Kosmo inte är välkommen till lokalen, efter en tidigare incident då han flippat ut totalt. Kosmo försöker ta sig in en annan väg, men stoppas av en vakt. Till slut blir han insläppt – om han lovar att hålla sig nykter, vilket han lovar.

Nykterheten varar inte speciellt länge. När Kosmo försöker köpa en kopp kaffe kräver tjejen i baren att han ska ta en shot också. Och därefter rullar det igång.

I sina misslyckade försök att överlämna plattan konsumerar Kosmo stora mängder sprit och främst droger. RAVE ON förvandlas till något slags kafkaistisk mardröm, en rave-version av helvetet i HELLRAISER. Kosmo, hög som en skyskrapa, irrar omkring i mörka korridorer som blir allt mer labyrintiska. Gångarna är fyllda av folk som dansar, knarkar eller har sex. Det hela blir alltmer bisarrt och perverst.

Det händer egentligen inte speciellt mycket i filmen, det är mest Kosmo som irrar omkring i mörker, men filmen varar bara 80 minuter. Det fanns något i den här filmen som tilltalade mig. Kanske den märkliga mardrömsstämningen. Skådespelariet svajar ibland och några repliker är kassa, men det kan jag ta.

Fast för min del tycker jag att det blir konstigt när folk pratar om gammal, klassisk techno, och ny, modern sådan. Kalla mig ignorant, kalla mig gubbe, men herregud, allting låter ju för fan precis likadant!