Foton copyright (c) TriArt Film
En så kallad brännande aktuell film om ett angeläget ämne. Vågar man kritisera en sådan?
Jag är så illa tvungen. Jag tycker nämligen inte att PALESTINA 36 är en speciellt bra film. Det här är en palestinsk-brittisk-fransk-amerikansk-dansk-jordansk-arabisk-italiensk-turkisk-svensk-australisk-norsk samproduktion (upptäckte nu att jag glömde två länder i uppräkningen) i regi av Annemarie Jacir från Palestina, hon har även varit med och skrivit manus.
Filmen handlar om det palestinska upproret 1936-1939 mot det brittiska styret. Som filmtiteln så tydligt understryker utspelar handlingen sig 1936, när Palestina står under brittiskt mandatstyre; en tid av växande konflikter om mark, politisk makt, judisk invandring och palestiniernas rätt till självbestämmande.
Vi presenteras för en lång rad rollfigurer — fast ”presenteras” är nästan att ta i. Filmen innehåller alldeles för många rollfigurer, få av dem får en ordentlig presentation, och jag satt och undrade vem som var vem, vilket förhållande de hade till de andra, och vad de hade för funktion. Presstexter lyfter fram Jeremy Irons i rollistan, men hans roll är väldigt liten. Han spelar sir Arthur Wauchope, högkommissarie i Palestina och företräder den officiella, diplomatiska sidan av kolonialmakten.
Filmens centralgestalt är Yusuf Bassawi (Karim Daoud Anaya), en kille som kommer från fattiga förhållanden, men som nu jobbar som chaufför och assistent åt den rike, palestinske tidningsutgivaren Amir Atef (Dhaffer L’Abidine). Amir är gift med journalisten Khuloud (Yasmine Al Massri), en raffig kvinna som röker cigarretter med munstycke, och ibland bär sin makes kostym och fez.
Britterna styr med järnhand, missnöjet bland palestinierna växer, de är trötta på alla orättvisor, konflikten växer och en generalstrejk utlyses. På landsbygden börjar motståndsmän att beväpna sig. Vapen smugglas in.
Robert Aramayo spelar Wingate, en brittisk kapten som funnits i verkligheten — och hans insats förvirrar. Han bär en illasittande kostym, han är orakad, och har mörkt, långt hår i nacken. Jag trodde att han skulle föreställa en lömsk palestinier som bytt sida, men nej, han är britt — och han såg inte ut så där i verkligheten, den brittiska armén hade aldrig godkänt denna look. Kapten Wingate är filmens tydligaste skurk och i filmens tredje akt går han loss ordentligt, han är en fullblodspsykopat som straffar byborna kollektivt, han och hans män skjuter ihjäl obeväpnade och eldar upp hus. Jag läser att brutal, kollektiv bestraffning var något britterna ägnade sig åt i verkligheten. Deras sadistiska övervåld påminner om skildringar av tyska armén under andra världskriget, och om den amerikanska arméns utrotning av Nordamerikas ursprungsbefolkning.
Tyvärr är PALESTINA 36 inget vidare dramaturgiskt sett. Filmen får vara hur viktig den vill, men den spretar betänkligt och tempot svajar rejält. Stora delar av filmen är fruktansvärt tråkiga. Jag hade svårt att engagera mig. Liam Cunningham från Dario Argentos THE CARD PLAYER är också med i filmen.
Filmen innehåller ett grepp vi diskuterade efter visningen. Då och då får vi se gamla, autentiska filmklipp från tiden när filmen utspelar sig. Dessa klipp är kolorerade och visas i normalformat. Vi ifrågasatte om dessa klipp verkligen är autentiska eller fejkade. I klippen rör folk sig lite ryckigt som i gamla stumfilmer, men på 30-talet filmade man med 24 bilder i sekunden och resultatet blev inte längre ryckigt. Jag undersökte det hela. Jo, det är autentiska filmklipp, men de har bearbetats digitalt så pass mycket att resultatet ser artificiellt och konstigt ut.
Jag gissar att många, antagligen de flesta, kommer att sätta höga betyg på PALESTINA 36, men jag tänker inte ljuga: jag tyckte inte att den här filmen var bra.
(Biopremiär 16/10)
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
